Sida 196
GERARD JAKOB DE GEER.
Till rektor vid det ena af Sveriges båda »fria» universitet, Stockholms högskola, valdes för kort tid sedan professorn frih. GERARD DE GEER.
Valet var enhälligt — något som af flera skäl ej torde varit förhållandet vid föregående tillfällen — och det kan — ha de dagliga tidningarne förklarat — betraktas som ett uttryck för att endräkt vunnits i den pä dagordningen stående frågan om förvärfvande för högskolan af examensrätt och detta äfven i juridik, i det att man vill åstadkomma en juridisk fakultet. Åsikterna om önskvärdheten af examensrätten lära inom lärarerådet vid högskolan vara delade, men alla professorerna ha med densammas erhållande förenat förhoppningar om att högskolans verksamhet skall allt fortfarande bibehålla ■sin rent vetenskapliga karaktär, och en garanti härför ligger däri, att den nyvalde rektorn stått utanför alla tvister och meningskiljaktigheter i frågan.
Att här inlåta sig på en närmare redogörelse för Stockholms högskola blefve för långt och säkert för tröttsamt för våra läsare. Vi få inskränka oss till att erinra om, att år 1869 bildades i hufvudstaden ett sällskap, kalladt Högskoleföreningen, hvilket skulle verka för upprättande af ett universitet i hufvudstaden. År 1877 hade man hunnit så långt, att tiden ansågs vara inne att låta högskolan antaga fasta former. Man ansåg lämpligast att börja med undervisningen i de matematisk-naturvetenskapliga ämnena, och därefter borde med det snaraste äfven andra till filosofiska fakulteterna hörande ämnen varda representerade vid högskolan. 1 sista rummet borde den rättsvetenskapliga fakulteten komma. Emellertid är nu utom de matematisk-natur-vetenskapliga ämnena endast litteraturhistorien representerad genom professor Levertins på sätt och vis personliga professur. Men en stark strömning gör sig gällande för åstadkommande af en rättsvetenskaplig fakultet, och en kommitté liar i detta syfte arbetat.
Undervisningen vid Stockholms högskola började den 14 oktober 1878, och en liflig utveckling gjorde sig oaktadt bristande pänningetillgångar, gällande vid det fria universitetet. Sedan lärarekrafterna ansenligt ökats — 1884 blef bl. a. Viktor Rydberg professor i kulturhistoria och fru Kovalevski från Ryssland professor i ren matematik — och de nödiga institutionerna utvidgats i motsvarande grad, skaffade man sig en ny lokal — man hade förut hållit hus på flera håll — i n: r 30 Kungsgatan, det väldiga Lundbergska huset, hvilken lokal just i dagarne smyckats med en konstnärlig gåfva af fröken Eva Bonnier, en marmorstaty, Linnea, utförd af den unge konstnären Eldh i Paris. Statyn har tills vidare lätt sin plats i farstun fyra trappor upp, men kommer naturligtvis, då högskolan en gång erhåller egen byggnad, att ställas på en hedersplats.
Den största donation, som tillfallit högskolan, iir grosshandlaren John Söderbergs af år 1893. Den uppgick till öfver 2,000,000 kr. Genom denna donation räddades högskolan ur svåra bekymmer, så att den kunnat blomstra, äfven sedan Stockholms stadsfullmäktige år 1894 icke mera beviljade understöd till den naturvetenskapliga fakulteten. Däremot beviljade stadsfullmäktige då 30,000 kronors årsanslag till en eventuell juridisk fakultet under tio år, på betingelser, som högskolan dock icke hittills kunnat uppfylla.
* * *
Den man, som nu valts till högskolans rektor, .bär ett frejdadt namn, hvars berömmelse han genom
träget och framgångsrikt arbete själf ökat. Gerard Jakob De Geer är son till »den store De Geer», Louis, det nya svenska statsskickets grundare. Men aldrig har professor De Geer ett ögonblick tänkt på att draga fördel af anornas glans I En mera anspråkslös, blygsam och karaktärsfast man än han, påträffas sällan.
Professor De Geer föddes i Stockholm den 2 oktober 1858. Student 1877 och fil. kand. i Uppsala 1879, blef De G. 1882 biträdande geolog vid Sveriges geologiska undersökning och utnämndes 1885 till geolog. Han kreerades vid jubelfesten i Uppsala 1893 till fil. hedersdoktor och utnämndes 1897 till professor i geologi vid Stockholms högskola. De G. har företagit många vetenskapliga resor, däraf en ända till Nordamerika. 1882 åtföljde han Na-thorstska geologiska expeditionen till Spetsbergen och var 1896 själf ledare för en geologisk-kartografisk expedition till Isfjorden på Spetsbergens västkust. Han deltog 1899 på inbjudan i den ryska afdelningen af den stora svensk-ryska gradmätningsexpeditionen till Spetsbergen och ledde 1901 såsom chef årets svenska afdelning af samma expedition.
De G. har utgifvit många om grundlig lärdom och stor skarpsinnighet vittnande arbeten. De förnämsta röra sig om de kvartära aflagringama och ha varit särskildt betydelsefulla för frågan om Skandinaviens foma nivåförändringar. Sålunda har De G. i Om Skandinaviens nivåförändringar under kvartärperioden (2 delar 1888—90) ådagalagt, att den ansenligaste höjningen ägt rum på ett ovalt område inom halföns centrala del, kring hvilket kurvorna för lika höjning gruppera sig koncentriskt, och han är den förste, som därmed lämnat afgörande bevis för att verklig landhöjning och ej förändring af hafvets vattenstånd varit orsak till det länge omtvistade problemet om nivåförändringarnas natur. Bland hans öfriga arbeten märkas: Om lagerföljden inom nordöstra Skånes kritformation 1881, Om en postglacial landsänkning i södra och mellersta Sverige 1882, Om den skandinaviska landisens andra utbredning 1884, Om kaolin och andra vittringsprodukter inom Kristianstadsområdets kritsystem 1885, Om ett konglomerat inom urberget vid Vestanå i Skåne 1886, Om vindnötta stenar 1886, Om Barnakällegrottan, en ny kritlokal i Skåne 1887, Om isdelarens läge under Skandinaviens bägge nedisningar 1888, Ön pleisto-cene changes of level in eastern N. America 1893, Om strandliniens förskjutning vid våra insjöar 1893, Beskrifning till geologisk bergartskarta öfver Hallands län 1893, Om kvartära nivåförändringar vid Finska viken 1894, Om rullstensåsames bildningssätt 1897, Rapporter om flera Spetsbergsexpeditioner, Om Skandinaviens geografiska utveckling efter istiden 1896, som utgör en populär sammanfattning af egna och andras arbeten. Han har äfven kartlagt och reviderat flera geologiska kartblad.
De G., som redan under sin studenttid ådagalade utprägladt frisinnade åsikter och var en af föreningen Verdandis stiftare, har lifligt deltagit i de liberala sträfvandena i Stockholm och ingick vid 1899 års val som representant i Andra kammaren för hufvudstadens Östermalmskrets, och tillhör han »liberala samlingspartiet». Han är sedan 1884 gift med Mary Elisabet Erskine.
En utmärkt vetenskapsman, som steg för steg arbetat sig fram och i sin ungdom icke ens, när det så måste vara, drog sig undan att meddela elementär undervisning i skolor, en man, som belt ocli hållet genom egen kraft kommit fram och aldrig dagtingar med sina åsikter — det är Stockholms högskolas nuvarande rektor!
— 178 —
