Sida 220
HVAR 8 DAG
med största skicklighet. Och den har burit frukter. Ty när regeringen i fjor, stäld inför nödvändigheten att med handelstraktaternas utgång företaga förändringar i dem; framlade ett omsorgsfullt genomarbetadt förslag till en ny tullag och en ny differensierad tulltariff, mötte hon genast starkt motstånd hos alla högerpartier och starkast hos agrarerna, ehuru hon med anledning af deras mångåriga påtryckning så godt som öfver hela linien höjt tullsatserna, särskildt på landtbruksprodukter, samt därtill förklarade sig villig låta i fråga om spannmålstullarne binda sig vid minimisatser, under hvilka hon icke finge gå under förhandlingarna om nya handelstraktater.
Detta var början till riksdagsstriden, som skulle taga en så obehaglig utveckling och ett så egendomligt slut. Riksdagsmajoriteten, de konservativa partierna och centrum, fasthöllo sina fordringar på ytterligare tullhöjningar utöfver regeringsförslaget, och i det särskilda utskott, till hvilket frågan hänvisades, genomdrefvo de under sommarens lopp beslut i enlighet med dessa önskningar. Bl. a. begärde de mini-mitullar äfven för kreatur, och ehuru regeringen upprepade gånger förklarade andra och högre minimi-tullar än de hon begärt oantagliga, var majoriteten besluten att strida för sina utskottsbeslut. Då, när riksdagen i oktober åter samlades, var det socialdemokraterna satte in med sin obstruktion. De hade beräknat att, med hänsyn till den stora majoriteten, som fanns för de höjda tullarne, hade minoriteten icke något annat medel till förfogande än att genom att draga förhandlingarna ut på längden fördröja afgörandet öfver den viktiga ekonomiska frågan, om möjligt så långt att den icke hunne afgöras innan nya, allmänna val till nästa år bestämma öfver riksdagens sammansättning. Med hänsyn till frågans stora omfattning, sålunda funnos bl. a. icke mindre än 946 olika tullsatser att debattera och rösta om, syntes en sådan obstruktion ägnad att föra till det af ob-struktionärerna eftersträfvade målet. Därför började genast detta negativa arbete under socialdemokraten PAUL SINGER'S vana ledning med uthållighetstal — exempelvis soc. Stadthagens femtimmarstal — ändringsförslag, tidsödande omröstningar med namnupprop etc. Härigenom hindrades riksdagsarbetet till den grad, att man faktiskt icke kom ur fläcken, ehuru riksdagen arbetade under långa dagar och veckor. Socialdemokraterna voro så mycket segervissare, som ett af de stora partierna, de nationalliberale, icke
anslöto sig till de konservatives tullönskningar samt, regeringen energiskt afvisade dessa. Men plötsligt förändrades scenen. Inför den envisa och orimliga obstruktionen, som faktiskt vände upp och ner på alla begrepp om flertalsrätten och minoritetens eftergifter för majoriteten, samt inför den genom en obstruktionens seger hotande större faran från socialdemokratien, enades alla de stora höger- och centerpartierna samt de nationalliberale, och de trädde i underhandlingar med regeringen samt slöto en kompromiss. Och därefter gingo de till angrepp mot socialdemokraterna, mot obstruktionen, gång efter annan inskränkande obstruktionsmöjligheterna genom ändringar i arbetsordningen och tillfälliga majoritetsbeslut. Och där de ändå icke räckte till, skickades vicepresidenterna Büsing och Stolberg i talmanstolen för att. bättre än den humane ordinarie presidenten Ballestrem kufva opposition och obstruktion. Under denna ojämna strid mellan majoriteten och minoriteten i riksdagen vax det som de stormigaste uppträden, tyska riksdagen hittills bevittnat, förekommo. Ett par gånger var man faktiskt icke långt från handgripligheter, de uppretade sinnena höllo på att explodera, och man visste slutligen knappast hvilket slutet skulle kunna blifva af denna upprörda kamp. Några gånger utbyttes under det fruktansvärda tjutet och larmet okvädinsord, som synes tagna ur den österrikiska riksdagens talarlexikon.
Men den stora majoriteten var besluten att icke sky något, att obevekligt föra sin vilja till seger. Hon hade makten att själf välja medlen, och därför lyckades det henne också att under ett enda sam manträde, som dock varade aderton timmar, därunder också soc. Antrich höll sitt ryktbara åtta timmar långa anförande, genomgå hela den väldiga tulltariffens tredje läsning. Därmed har agrarhögern denna gång segrat äfven öfver regeringen, i det att denna endast lyckats häfda sin uppfattning ifråga om mi nimisatsema, om tiden för tariffens ikraftträdande och några andra punkter. Men en ny strid är att vänta när de eventuella handelstraktaterna en gång skola föreläggas riksdagen, enär regeringen gifvetvis under traktatförhandlingarna måste betydligt nedsätta den autonoma riksdagstariffens tullsatser. Och sedan sådana larmscener i en riksdag, som de nu passerade, en gång förekommit, är det betydligt lättare att åter tillgripa dem.
HVAR 8 DAG
TILLÖNSKAR, MED ETT TACK FÖR DET GÅNGNA ÅRET, SINA GAMLA OCH NYFÖRVÄRFVADE MÅNGA VÄNNER
ETT GODT NYTT ÅR!
— 202 —
