Sida 228
CLAES HERMAN RUNDGREN.
Den äldste af rikets biskopar i fråga om ålder ocli tjänsteår, liksom en af de mest framstående, är biskopen i Karlstad, CLAES HERMAN RUNDGREN. Född i Stockholm den 12 aug. 1819, ingick lir Rundgren sålunda i somras i sitt 84: de år, och han har i 30 år sedan förliden maj innehaft biskopsämbetet i Karlstads stift, hvilket det är honom beskärdt att fortfarande med oförminskade krafter värda.
En utförlig biografi öfver biskop Rundgren vore förvisso här på sin plats, och han har själf i viss mån genom sin själfbiografi i Svenskt biogr, lexikon, ny följd, länmat materiel härtill. Men då vi veta, att en längre uppsats om biskop Rundgrens lif och verksamhet vore emot hans önskan, nöja vi oss med att endast gifva de stora hufvuddragen.
Det yttre förloppet af biskop Rundgrens lefnad ter sig alltså på följande sätt.
Fil. d:r 1842 och teol. kand. 1845 blef R. s. å. docent, homiletiken vid Uppsala universitet, därmed förenande vi pastorstjänsten vid Uppsala domkyrka 1848 och vikarierande för teol. pastoralis adjunktureii 1851. Utnämd till kyrkoherde i Norrköpings stadsförsamling 1852 tillträdde R. ämbetet i maj 1853, blef s. å. v. kontraktsprost och ord. 1855. R. utnämndes år 1870 till öfverhofpredikant och pastor i hofTörsamlingen samt 1871 till biskop i Karlstads stift, hvilket ämbete lian år 1872 tillträdde. Han blef 1892 fil. jubeldoktor.
Förtroenden; Kallad till predikoprof af Hedvigs förs. 1850 och af stadsförs. i Norrköping 1851, predikant vid nia-gisterpromotionen s. å., inspektor vid Norrköpings högre elementarläroverk 1853, ordf. i direktionen för Tekniska skolan i Norrköping 1856, ledamot af presteståndet 1859 2 och 65 och af riksd. 2:a kammare 1870—72, 76—78. 79—81, väld äfven för följande 3-års period, men afsade sig 1882. Kallad till predikoprof för pastor primarie befattningen i Stockholm, men afsade sig. Landstingsman för Norrköping 1864, 60, 69. Stadsfullmäktig i Norrköping 1866, præses vid prästmöte i Linköping 1868. Ledamot af kyrkomötet 1873—98 samt vice ordf. 1888 och 93. Predikant vid riksdagen 1871 och vid kyrkomötet 1873. Ledamot af bibelkommissionens granskningsnämnd 1885.
Utmärkelser: Teol. air 1860, led. af Nordstjärneorden 1864, kommendör 1873 och af stora korset 1873. Riddare af Carl XIlI:s orden 1884 ocli en af de aderton i Svenska akademien 1887.
Resor har biskop It. företagit i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Frankrike och England.
Hans utgifna skrifter uppgå till ett stort antal, ocli anteckna vi bland dem Norrköpings kyrkotidning, en årgång predikningar samt Minnen från templet, från grafven och från lärosalen.
Inom Karlstads stift har biskop Rundgren hållit präst-möten åren 1875, 81, 87, 93 och 99 samt prästsällskapsmöten nästan alla år; då prästmöten icke hållits ha visitationer hållits två gånger i alla pastorat och tre gånger i åtskilliga. I ämbetet har R. invigt 139 prästkandidater och verkställt 71 kyrkoherdeiDStallationer. Han har invigt 16 nybyggda •eller restaurerade kyrkor och 14 begrafningsplatser samt varit ordf. eller ledamot i åtskilliga styrelser för nyttiga och välgörande ändamål. Och det var icke länge sedan lian förrättade visitationer och installationer i Karlskoga •och Sunne.
Biskop Rundgren liar i hela sitt lif vant en energisk förkämpe för hvad han anser sannt och rätt och aldrig stuckit under stolen med sin öfvertygelse. Djupt nitälskande för de fattiga och okunniga, har ban öfverallt, där han verkat, på ett storartadt sätt höjt och utvecklat fattigvården och folkskoleväsendet, och i detta afseende kommer biskop Hundgrens namn aldrig att förgätas. Han har i ordets bästa mening varit kommunalman.
I kyrkliga och politiska frågor har biskop Rundgren alltid varit strängt konservativ, bekämpat sektväsendet, o. s. v. Vid behandlingen af katekesfrågan å kyrkomötet 1S73 betonade ban omöjligheten för kyrkan att. ändra något i sin bekännelse — och han var i prästeståndet en af de ifrigaste kämparne mot representationsförändringen. På den senare tiden har biskop Rundgren flera gånger i tidningarne tagit till .orda i angelägna frågor och gjort det på ett sätt, ; att det af somliga personer ansetts, att. han öfver-
gått till mera liberala åsikter. Detta torde emellertid knappast vara fallet, utan biskop Rundgren hyllar nog allt fortfarande samma idéer som förut. Men man må icke glömma, att han alltid betecknat sin ställning inom församlingen och k o m m u-n e n såsom »praktiskt framåtskridande». Han skrifver i sin ofvannämnda själfbiografi på tal om de stora frågorna vid de fyra sista ståndsriksdagarne, »att man väl behöfde besinna sig vid besluten därom. Det är denna besinning, som är karaktäristisk för konservatismen och som gör sig gällande hos dem, som hafva att tillämpa lagarne i det praktiska lifvet, synnerligen på det kyrkliga området. Förträffliga teorier om friheten och dess utveckling i alla riktningar visa sig i tillämpningen vara dåliga grundvalar för ordning, skick och tukt inom staten, kyrkan och kommunen. Aktningen för bestående lag, tradition och sed är konservatismens ledstjärna. Att inom lagens gränser söka befordra utvecklingen är konservatismens uppgift. Jämför man därföre min ställning inom riksdagen, såsom deltagare i lagstiftningsarbetet, med min ställning inom församlingen och kommunen, så måste den förra betecknas såsom teoretiskt konservativ, den senare såsom praktiskt framåtskridande; och om detta kan synas vara en inkonsekvens, sä är det dock en motsats, som gifvit mig tillfredsställelse.»
Om denna dualitet talar biskop Rundgren vidare vackra och visa ord i sitt inträdestal, den 20 dec. 1887, i Svenska akademien. Som bekant, är biskop Rundgren en af vårt lands störste vältalare, liksom ban är en utmärkt stilist, med ett bildrikt och storslaget språk.
»Taga vi emellertid i betraktande de mänskliga förhållanden», yttrade biskop Rundgren vid tillträdet till den efter statsrådet F. F. Carlson lediga stolen i akademien, »så kunna vi i dem alla skönja tvänne poler, hvilka, inom naturens rike betecknade såsom den positiva och den negativa, inom statens och kyrkans, vetenskapens och konstens områden bära namn af framåtskridande och stillastående. Men ingendera har i och för sig absolut giltighet. Ingendera kan umbära den andra. Ehuru hvarandra motsatta, mötas de städse på sina vägar, än våldsamt och oroväckande, än fridfullt och lugnande, alltid bärande uti sitt sköte, hvad vi kalla utveckling. Vilja vi tänka oss i stort vare sig framåtskridandets eller stillaståendets lag oafvisligen tillämpad, låtom oss skåda upp till himlakropparne i världsrymden. Framåt gå de nu, och framåt hafva de gått under årtusenden, men efter eviga lagar, styrda af den osynliga hand, som leder deras banor. Droges den handen tillbaka allenast från en enda af de otaliga världskropparne, svindla måste vår tanke för förödelsen från den häjdlöst framilande stjärnan. Men icke annorlunda skulle det ske, om någon enda af de lysande punkterna där uppe stannade i sitt lopp, häjdande och störande den lagbundna kretsgången. Så mäktig är lagen, som styrer världarne där ofvan! Skola då vi, i dåraktig själfförblindelse, mena oss frikallade från endera af världsutvecklingens allsmäktiga lagar? Sällspordt är därföre, att personligheter med bildning och insikter ensidigt och utan afvikelse hålla fast vid någondera af dessa poler, vare sig det hänsynslösa framåtskridandets eller det tröga stillaståendets . ..»
Vi vilja sluta med dessa ord, som tyckas oss utmärkande för den praktiske »aandsaristokrat», som leder Karlstads stifts angelägenheter.
— 21 o —
