Sida 319
UR HÄFDERNAS KURIOSA.
Små tids- och personhistoriska studier för HVAR 8 DAG af p. m. g. VIII. KAHL XV:s STALLMÄSTARE »DEMIRGIAN».
Vi skola denna gång sysselsätta oss med e». äfventyrare, som många ännu lefvande personer erinra sig af personligt umgänge. För ungefär trettio år sedan försvann han från Sveriges och Stockholms horisont, men han lefde ännu tre år — för att sluta sin skiftande, stormiga tillvaro först år 1875... å ett dårhus.
Född i en annan världsdel, af en annan ras än vår, omväxlande »armenisk kristen» och muha-medan och romersk-katolik, gunstling först hos den egyptiske vicekonungen Ismaii, sedan hos en konung i det fjärran norden, Sveriges Karl XYr — och slutligen agent för pretendent-konungen i Frohsdorff »Henri V» af Chambord... samt allra sist ett i tvångströja fjättradt dårhushjon! Sannerligen måste det ej medgifvas, a,tt en dylik äfventyrlig bana, som till skådeplats haft tre världsdelar, ej torde böra saknas bland »häfdernas kuriosa».
Visserligen nådde han aldrig fram och upp till att spela någon verkligt stor och betydande roll, det är sannt; och likaledes är det sannt, att hela hans lifs diktan och traktan blott afsåg egna fördelar, egna njutningar. Men under jakten efter dessa kom han emellertid att få spela med i så pass världshistoriska episoder som Sudans eröfring genom Ismaii Pascha, konung Karl XV: s kända giftermålsunderhandlingar med Vittorio Emanueles naturliga dotter, och de franska legitimisternas stämplingar under Thiers och Mac Mahon. Det är, som man ser, en skiftande lefnadstafla...
Redan härigenom svår att — till och med blott i sina konturer — skildra, blir den än svårare genom den hemlighetsfullhet, hvari personaquesti-o n i s oftast förstod att insvepa sig, och det nog af sina giltiga skäl. Det är för resten ej nog med hemlighetsfullhet, utan han rent af sökte »slå i» folk de vildaste historier rörande sin i och för sig själf egendomliga bana, — historier, hvilkas sanningsenlighet ofta var mer än tvifvelaktig, men i regeln var omöjlig att kontrollera.
Armenierna äro öfver hela orienten kända såsom ett i sällspord grad depraveradt folk. Blott för köpmansyrket visa de en mer utpräglad böjelse — antagligen emedan detsamma ger dem goda tillfällen att tillfredsställa sin allt beherrskande lystnad: att bedraga. Emellertid medför köpmansyrket ju alltid en hel del ansträngningar, hvadan de armenier, som därigenom afskräckas, i stället slå sig på det rena vagabondlifvet, vanligen slutande i bedrägeri och brott. —
Till Sverige kom »Demirgian» först utställningsåret 1866. Han uppgaf sig då vara blott ett par och trettio år; men i själfva verket torde han ha varit född omkring 1820 och alltså vid nämnda tidpunkt omkring 45 år. Ännu mindre tilltro än hans åldersuppgifter förtjänade naturligtvis hans pretentioner på att nedstamma från de gamla armeniske konungarne af Bagratidernas och Rubenidernas hus.
Verkliga förhållandet lär ha varit, att Demirgian vid några och tjugu års ålder på 1840-talet kommit till Konstantinopel för att där slå sig fram vare sig som »agent» eller som tolk. Den egyptiske prinsen Ismaii besökte vid denna tid å sin frändes, den dåv. vicekonungen, vägnar sultanen; och hos honom lyckades Demirgian få anställning, till en början säkerligen i en mycket anspråkslös ställning. Han medföljde till Egypten, steg i prinsens gunst — och påstod sig sedermera ha deltagit och utmärkt sig i Ismails fälttåg i Sudan. För sin tapperhet skall han härunder hafva af sina
landsmän, af hvilka han bildat ett regemente( ?), erhållit namnet Demirgian (= »Järn-Johannes»).
Lämnande dessa uppgifter åsido, nöja vi oss med att konstatera, det vår äfventyrare, hvilkens officiella titel såsom egyptisk-turkisk ämbetsman blifvit H a b i b B e y, mot medlet af 1860-talet befinner sig i Paris, efter allt att döma förvisad från Egypten, där han lär ha efterlämnat kolossala skulder. I tredje Napoléons hufvudstad ärnade ban nu se sig om efter en ny existens. Huru hans blickar kommo att falla på vårt aflägsna land, veta vi icke; men vi ha hört uppgifvas, att den bekante äfventyrlige grefve Sixten Sparre skall ha haft sin hand med i spelet.
Alltnog: »Habib Bey» utverkade sig tillstånd af den honom ännu bevågne Ismaii Pascha att få å dennes vägnar öfverlämna några hästar såsom gåfva till Karl XV, — N. B. om han anskaffade hästarne på eget konto (i). Och en vacker dag, 1866, visste Stockholmstidningarne att berätta, det hit anländt »H. H. khedivens af Egyptens stallmästare för att till H. M. konungen öfverlämna ett par arabiska (sic!) hästar».
Vid denna tid skildras han på följande sätt af en person, som personligen ofta sammanträffade med honom: »Ehuru brunhyad, svartögd och smidig, hade han i sitt yttre ingenting af den orientaliska typen i dess ädelhet; däremot var han en typ för österländingen i dess förfall. Hvad han af den moderna civilisationen tillägnat sig, var dess laster, som han sammangjutit med den onämnbara sedeslöshet och korruption, som kan finnas hos hans egen ras. Han var redan vid sitt första uppträdande här en medelålders man, men föreföll mycket yngre, än han var. Han hade en outtömlig fond af list, förslagenhet och förställning, kunde när han så ville vara ytterst intagande, var allt efter omständigheterna krypande artig eller förnämt värdig. Han var utan tillstymmelse till uppfostran, men kvick och världs-erfaren, samt hade genom umgänget med människor af alla möjliga slag och klasser, från de allra högsta till de allra lägsta, bland hvilka han under sitt skiftande lif lefvat och rört sig öfverallt i världen, förvärfvat sig ej blott ton och sätt, men äfven kunskaper och insikter tillräckliga att slå blå dunster i ögonen på den société, hvari han för tillfället uppträdde.»
Habib Bey kom genast i gunst hos Karl XV, som utnämnde honom till stallmästare i sitt hof; han bortlade nu sitt turkiska namn och kallades hädanefter alltid Demirgian. Konung Karl har dock tydligen aldrig haft någon vänskap eller något förtroende för denne exotiske gunstling; han var och förblef aldrig annat än en slags bättre hofnarr samt — understundom — en befordrare af och chef för konungens »höga plaisirs»... På Ulriksdal syntes han ytterst sällan; drottning Lovisa kunde icke tåla honom. Han hade sitt högkvarter på Järfva, där han lefde ett vildt lif med ett slags harem och en del aristokratiska rouéer från hufvudstaden; »nomina sunt odiosa». Konung Karl besökte understundom hans tillställningar på Järfva, men tvang aldrig dem af sin uppvaktning, som öppet visade sig ej tåla armeniern, att åtfölja sig dit.
Vid Suez-kanalens invigning 1869 lät Demirgian tala om sig, bland annat emedan genom honom • Henrik Ibsen m. fi. skandinaver mottogo inbjudning till öppningshögtidligheterna. Sedan dyker ej hans namn upp ur de vanliga skvallerhistorierna
(Forts, å sid, 304.;
— 301 —
