Sida 351
HVAR S DAG
exkäjsarinnan af Frankrike, när hon vid ett af sina korta besök i Paris obeaktad passerar någon af de gator å hvilka förr tusendens jubelrop mötte henne, och när hon ser ödelagd den plats där hennes palats en gång reste sig. Men säkerligen skulle hon känna det hårdast, om hon någon gång kom att bese den afsides liggande Dépöt des Marbres, och därvid finge se sin egen hvita bild förflyttad till den enkla ställning den där intager i denna Nirvana. Visserligen vet man ju att franska nationen icKe älskar henne, men förvisningen af hennes bdd till mörkret utomhus i detta gömsle, synes nästan mera ohöfviskt och hämdlystet än en fullständig tillintetgörelse skulle vara.
Exkäjsarinnan är den enda kvinna i denna samling af fördrifna kungligheter. Hennes man håller heime sällskap. Den stackars Napoleon III hade mycket att svara för, men icke desto mindre, om så endast för den historiska fullständighetens skull, borde Paris äga en staty af honom. Man kan ju nog förstå att det icke tilltalar en republikan att hylla en monark, ens genom en så tvifvelaktig hedersbevisning som en staty, men i hvarje fall förtjänar han en offentlig plats likaväl som Guy de Maupassant eller deputeraden Baudin. I öfrigt skulle en staty med en inskrift som »Frankrikes siste käjsare» tjäna dels som varning för pretendenter och dels utgöra en ständigt synlig trohetsed till republiken.
I ett annat hörn finna vi återigen Napoleon III, denna gång i sällskap med Karl X och Ludvig Filip. Med alla «.ina fel förtjänade dock hufvudet för det andra käjsardömet ett bättre sällskap än det han fått. Det bästa som kan sägas om Karl X är, att när han, såsom grefve af Artois, besteg tronen, var han en stackare, fullständigt i kyrkans klor. Han gjorde aldrig något riktigt bra
och aldrig något riktigt dåligt — han var fullständigt färglös.
Icke mindre än tre statyer finnas af Ludvig Filip samt en basrelief. Denna senare är värd att lägga märke till, icke så mycket tillfölje dess konstvärde som på grund af det moment det återgifver: Ludvig Filip mottager prinsen af Joinville, hans andre son, vid dennes återkomst från St. Helena med »den lille korporalens» stoft.
Det är ju svårt att veta, om föreståndaren för Dépöt des Marbres är symbolist; men nog måtte ban äga en god portion ironi, att. döma af placeringen af dessa marmorverk. När Napoleon III landsteg i Boulogne, »le beafteck dans son chapeau», som fransmännen säga, hade han med sig en tam örn, hvilken han kallade »Bonapartes örn». Kan det nu vara möjligt att marmorörnen sneglar bort till käjsarbysten för att erinra om att den som flyger högst faller djupast eller kanske för att antyda att ännu månde en Napoleon och en örn kunna höja sig öfver Frankrike. Och kanske man inser det oriktiga i att förstöra hvad som målaända kan fin-" nas bruk för i morgon om icke idag. Om nu en Bonaparte eller en Orléans komme upp på tronen igen, så vore ju ej otänkbart att denne ville hedra sina förfäder, och då finnes ju allt färdigt. 1 Frankrike kan mycket hända.
Emellertid är det melankoliskt att vandra omkring här i Pariserlifvets utkanter och se en mängd strand gods från de revolutionära stormame. Man skulle nästan vara redo tro, att därest parisarne kände till dessa minneslämningar, skulle de gifva både republikanism och bildstormning katten, och på några dagar ha dem resta i Luxembourgträdgården, bland de andra minnena från förgångna tider. Där skulle de icke så mycket likna sönderslagna leksaker.
Efter fotografi. Kliché: Kem. A.-B, Bengt Silfversparre Sthlm—>
BORTGLÖMDA FRANSKA KONUNGASTODER: I förgrunden Napoleon III, i midten Ludvig Filip, i bakgrunden Karl X. Basreliefen mot väggen föreställer Ludvig Filip mottagande prinsen af Joinville vid
dennes återkomst med Napoleon I:s lik.
