Sida 36
FRANS JOHAN AXEL SWARTLING.
Det är ett långvarigt och dugande arbete, den man, hvilkens bild i dag pryder vårt nummers främsta sida, utfört, icke på den andliga odlingens fält, utan på det praktiska lifvets område. Känd och värderad icke blott inom det samhälle, han genom födseln tillhör, utan äfven inom vidsträcktare kretsar i vårt land, torde Axel Swartling ännu hinna uträtta åtskilligt för sin fädernestad och sitt fosterland gagnande och hedrande, innan hans dagars tal är räknadt.
Mången, som kommit sig fram i världen, har därför att tacka gynnsamma förhållanden, välvilliga rekommendationer o. s. v. Och det kan måhända ock sägas — utan att förringa Axel Swartlings förtjänster
— att äfven ban haft »tur» i lifvet. Men med berättigad stolthet kan han ock säga sig vara en »selfmade man» i detta ords bästa betydelse, och föga anade han väl själf i yngre år, att han en gång skulle intaga den framskjutna plats, som aiu kommit honom till del. Hans första lefnadsbana tydde icke heller därpå. Men ett naturligt ljust, klart och skarpt förstånd, stor arbetsamhet, ett sinne, ■som icke lät sig nedslås af tillfälliga motgångar, en ovanlig förmåga att snabbt och säkert sätta sig in i för handen varande ärenden samt att aldrig förlora ur sikte det eftertraktade målet voro emellertid egenskaper, som icke kunde undgå att föra honom framåt i lifvet.
Axel Swartling föddes den 18 mars 1840 i Norrköping. Föräldrarne voro handlanden Per Johan Swartling och hans maka Maria Mathilda, född Wefwer. Efter att hafva erhållit en grundläggande allmänbildning vid elementarläroverket i nämnda stad
— en bildning, som han sedan genom själfstudium betydligt utvidgat, — kom han 1855 i sidenkramhandel, blef 1860 fabrikskassör och tjänstgjorde 1865 —70 som kassör i dåvarande Enskilda Industribanken i Norrköping, hvarefter han innehade kamrerare-befattningen i Norrköpings Enskilda bank till 1875, då han utsågs till disponent för det stora Drags aktiebolag, hvilken befattning han alltsedan innehaft.
Som man finner, företer denna bana alls ingenting i sig själft märkligt. Men det betydelsefulla ligger i hvad han därunder uträttat i kommunalt och politiskt hänseende.
Det är gifvet,, att en så betydande förmåga och duglighet, som Axel Swartling besitter, samt den verksamhetslust, som alltid kännetecknat honom, icke kunde undgå att förr eller senare tagas i anspråk inom hans kommun. Redan 1875 invaldes han i Norrköpings Enskilda banks styrelse och blef där 1895 vice ordförande och 1898 ordförande. Hvad han uträttat för bankens förkofran och bästa är nog Icke litet; men mer känd af stadens invånare är säkerligen hans verksamhet som kommunalman. År 1875 väldes han till stadsfullmäktig. Med sin mindre vanliga lätthet att kläda sina tankar i ord, med sina väl genomtänkta förslag och sina ständigt på det allmännas bästa riktade sträfvanden vann han här snart korporationens öra och gehör såsom en af dess mest framstående medlemmar. Ett uttryck härför var hans val till vice ordförande, hvilken post han innehade åren 1887—97, samt år 1899 (efter konsul John Philipsons död) till ordförande. Det är emellertid ingalunda endast i stadsfullmäktiges sessionssal Axel Swartling verkat för Norrköpings samhälle. Han har Innehaft och innehar många andra uppdrag; så till -ex. har han sedan 1877 varit medlem af styrelsen för Norrköpings Sparbank, ledamot af styrelserna för Lemmingska väfskolan och Tekniska elementarskolan, sedan 1888 medlem af stadens skolråd och i denna sin egenskap i hög grad bidragit till det välförtjänta anseende Norrköpings folkskolor förvärfvat sig, o. s. v.
Det är ju vanligen så, att en mer framstående
och betydelsefull verksamhet inom det kommunala lifvet är den rot, ur hvilken en mans politiska bana spirar fram. Så äfven här. Ar 1884 utsågs Axel S. till en af stadens representanter i riksdagens Andra kammare, ett förtroendeuppdrag, som han alltsedan innehaft. Att i detalj genomgå hans riksdagsmannaverksamhet skulle varda för vidlyftigt. Men om några data och förhållanden vilja vi dock här erinra. 1888—1889 invaldes han i konstitutionsutskottet samt åren 1890, 1895—99 i bevillningsutskottet. Sedan 1898 har han varit Andra kammarens vice talman.
I hvilken anda Axel Swartling verkat inom riksdagen torde vara för bekant att här behöfva närmare beröras. Konservativ till sitt skaplynne, saknar han dock därför helt naturligt ingalunda blick för förändrade tidsförhållandens kraf; och allra minst kan det falla honom in att söka häjda »utvecklingens lag.» »Festina lente» är visserligen icke hans valspråk; men han vill, att man först då skall gå framåt, när man känner fast mark under fötterna. De plötsliga sprången blindvis framåt är icke i hans smak, men väl ett framåtskridande, som äger sammanhang med och rot i en föregående utveckling. Det var därför han på sin tid tog så liflig del i de protektionistiska sträfvandena; det är af samma orsak, han nu nyligen yrkat på rösträttsfrågans allvarliga lösning och gjort betydelsefulla inlägg i arbetarspörsmål, yrkanden och inlägg, som afsett icke den enskildes, utan det helas, fosterlandets och alla dess inbyggares, bästa. Det hör framtiden till att döma, i hvad mån hans afsikt förverkligats.
En följd af Axel Swartlings riksdagsmannaverksamhet och den duglighet, han därunder utvecklat, torde ock hafva varit de många uppdrag att vara ledamot af viktiga kommittéer, han erhållit. Bland sådana må erinras om: kommittén om förlagsinteckning (1880 —81), industri- och handelskamrar (1884—85), nv tulltaxa (1888—91), utställningen i Stockholm (1894), mellanrikslagen (1895—96), svenska bestyreisen på utställningen i Köpenhamn 1888 samt centralstyrelsen för 1897 års allmänna konst- och industriutställning i Stockholm.
Vända vi oss nu från den kommunala och politiske mannen samt hans görande och låtande till Axel Swartling som enskild person, må i främsta rummet framhållas den sympati, hvarmed han som sådan omfattas. Detta beror icke blott på det vinnande, urbana sätt, som är honom medfödt, utan ock på hans flärdlöshet, anspråkslöshet, öppenhet och karaktärsfasthet, hans goda vilja och äfven förmåga att med råd och dåd bistå sina medmänniskor och vara dem nyttig. Det är detta, som icke blott hans närmaste vänner och de, som kommit i intimare beröring med honom, värdera, utan äfven de många hundra arbetare, som mer eller mindre äro af honom beroende, veta att djupt och riktigt uppskatta. Och för dessa sina underlydande, hög som låg, är Axel Swartling icke blott den i fråga om deras pliktuppfyllelse stränge och nogräknade chefen, utan ock en välvillig och faderlig vän, om hvilken de veta, att han, så långt det i hans makt står, söker tillvarataga och befordra deras berättigade intressen. Det är icke om alla arbetsgifvare det vitsordet kan lämnas.
Att åtskilliga yttre utmärkelser tillfallit Axel Swartling, behöfver knappt nämnas; han är emellertid kommendör af Vasaorden, 1 klassen, samt riddare af Nordstjärneorden och danska Dannebrogsorden.
Sedan 1865 gift med Mathilda Charlotta Stålilbom, har Axel Swartling lyckan att äga ett icke blott till det yttre komfortabelt och gediget, utan äfven till det inre godt, fridfullt hem, där han efter dagens mödor och sina mångahanda, skiftande bestyr kan få i familjens sköte hämta vederkvickelse och nya krafter till ett alltjämt fortsatt sträfsamt arbete i det allmännas och enskildas tjänst. .. . x—n.
