Sida 412
/IVAR S DAG
Erik ville gå under, så att hon slapp ifrån hela historien.
Åh, hvad hon hatade kusin Erik och hela världen förrästen!
En snyftning skakade hennes kropp, och så smög sig ett namn darrande öfver hennes läppar:
»Gert, Gert!»
Ja, han hade vunnit hela hennes hjärta och han älskade äfven henne, det visste hon alltsedan i går, då hon gått för att taga farväl af honom. Det var nu en hel månad sedan de träffades ute på sjön, och sedan den dagen hade de dagligen talats vid och sett hvarandra.
Men så i går, då hon med bortvändt ansikte räckte honom sin hand, hade han häftigt fattat, den och öfverhöljt den med stormande kyssar. Därpå hade han sagt henne liuru kär han höll henne alltsedan första gången han såg henne och hur bedröfvad han var, då han förnam, att hon lofvat bort sig. Det hade ju äfven han, men han kunde bryta sitt löfte och arbeta, arbeta för den han höll kär, men nu, då hon var bunden, var det likgiltigt hvad det blef af honom. Nu kunde han ta' hvem som helst, det kvittade! Och så hade hon gråtit och sagt, att hon var tvungen för sin familjs skull att taga den de valt åt henne, men att hon älskade honom — Gert — ai hela sitt hjärta. Och nu var stunden kommen, då farbror Gustaf skulle komma med den förhatlige Erik. Men hyckla det kunde hon icke. Ville kusinen ha henne som hon var, så kunde han ta' henne — men kärlek, det hade hon ingen att bjuda på!
I detsamma ljöd det en knackning på dörren och tant Octavia tittade in.
»Men herre min je, så du ser ut, Majken!» ropade hon förskräckt. »Hvad går det åt dig, flicka? Nere i salen sitter farbror Gustaf, och du är ännu icke klädd!»
»Jag är bra som jag är!» svarade hon k^rt.
»Så-å — det tror du!»
Tanten var helt röd af förargelse.
»Nej, mitt gryn! Du klär genast om dig
— och det på minuten!»
Och därmed försvann den uppbrakta damen ut genom dörren.
Majken torkade energiskt ögonen och satte därefter på sig en gräsgrön klädning, som klädde henne alldeles »gräsligt», kammade håret uti en bena midt öfver pannan och slätade lockame bak öronen.
Hon måste skratta — trots sitt »krossade» hjärta, då hon såg sin bild i spegeln — vidare tilltalande var hon just ej.
En stund därefter vandrade hon med fasta steg nedför den knarrande trappan och inträdde blek i förmaket.
Där var ännu ingen — Gud ske lof! Hon skulle just till att slå sig ned i gungstolen, då hon hörde farbror Gustafs välkända röst inne från rummet bredvid.
»Men, hvad tusan »är det för en likbjudarmin du sätter på dig, Erik? Skall man se olycklig ut, då man står i begrepp med att göra bekantskap med den mest förtjusande bland kusiner?»
»Snyggt förtjusande!» mumlade Majken med hånfullt trots. »Han blir nog surare ännu, när han får mitt ansikte att se!»
»Se så, pojke!» fortfor farbrodern, »se nu icke så förbannadt morsk ut, utan följ med in i förmaket och hälsa på Majken!»
Steg ljödo öfver salsgolfvet ocli straxt därpå öppnade farbror Gustaf dörren.
»Nej, se där har jag min majros, men — — — men — — — det var själfva tusan hvad du ser
— — — konstig ut!»
Majken hade rest sig upp och räckte farbrodern en iskall hand.
»Jaså, tycker farbror det!» genmälde hon lugnt. »Det är väl luften här, som har förändrat mig!»
I detsamma föll hennes blick på den unge mannen, som följt efter farbrodern in i rummet, och hon blef blossande röd.
»Hvad djädrans är det för en frisyr du lagt dig till med?» fortfor farbror Gustaf förtretad, utan att akta på Majkens blossande kinder. »Du liknar ju en gammal drake! Och klädningen där kan skaffa en gallfeber bara man ser på den!»
Emellertid stirrade de båda unga på hvarandra med stora ögon, och farbror Gustaf på dem.
»Jag undrar icke på att du stirrar, Erik!» anmärkte han torrt. »Den frisyren och den klädningen kan göra en starrblind! Men jag måste väl presentera. er för hvarandra»:
»Kusin Majken! Kusin Erik!» »Gert!» »Kerstin!»
Med ett jubelskri flögo de båda unga i hvarandras armar, men farbror Gustaf stod som ett lefvande frågetecken. Så tog han sig med båda händerna om hufvudet och stönade: »Vatten! Vatten!»
Tant Octavia, som stått utanför dörren och lyssnat, störtade nu in i rummet med en stor vatten-karaffin.
»Herre Gud, Gustaf lilla, hur är det fatt?» sporde hon förskräckt.
Men farbror Gustaf fattade båda hennes händer och kramade dem hårdt.
»Är jag tokig, eller är jag det icke, Octavia?» »Hjälp mig, hjälp mig!» skrek tanten och stretade af alla krafter för att komma lös, »Gustaf har blifvit tokig!»
Nu kommo Erik — alias Gert — och Majken tanten till hjälp.
»Se så — lugna dig, tant!» sade Majken, »farbror kan bara icke förstå, hvarför vi två kalla hvarandra för Gert och Kerstin — men det är en historia för sig — — — —»
»Som du skall få berätta så snart du ändrat frisyr och utbytt den där klädningen mot en annan!» inföll Erik.
Majken lämnade rummet för att efterkomma sin fästmans uppmaning, och under tiden omtalade Erik, hurusom han kommit en hel månad tidigare än bestämdt var, till K-vik, för att rekreera sig och vistats där under antaget namn, för att kunna lefva så ogene-radt som möjligt, innan han började sitt värf som läkare.
Då Majken kom tillbaka —- nu iförd en snöhvit dräkt och håret ordnadt på det vanliga, så klädsamma sättet — omtalade hon hvar och på hvad sätt hon och Erik först träffades, och om deras fortsatta bekantskap.
Hon fick en sträng skrapa af tanten, men bela historien aflopp med att vin blef inburet och Majkens och Eriks skål drucken i botten. Därpå blefvo tvenne telegram afskickade till fästfolkets föräldrar, hvilka lödo:
»Allt klappadt och klart!
Majken. Erik.»
*
Det var afton. Ute midt i hafvets gyllne strömfåra gled en hvitmålad eka, drifven fram af lekande, skvalpande vågor. Från stranden ljödo enstaka toner från; ett dragspel och glada skratt från den där församlade ungdomen förtonade bland de majestätiska klipporna. Stor och full gled månen fram bak ett snöhvitt moln, tecknande en matt silfverstrimma öfver hafvet — — — — — —
I båten sutto Majken och Erik. »Jag vet en flicka, som snattade en båt — — —» »Tyst!» hviskade hon leende. »Jag vet en gosscT som stal en hel flicka!» — — — — — —
Och hän öfver hafvet for en vindil, som kom vågorna att skvalpa kring »Äskulap» och stänkte rosen-färgadt skum öfver — de båda.
