Sida 438
PÅ PLIKTENS VÄG
(Forts, fr, sid. il6)
skugga och i ondskefullt uppsåt vakta på människors öden. Rysliga äro denna natts timmar, rymma evigheter af kval och ångest.
Slutligen kommer så den förlamande tröttheten öfver honom, smyger med blodet genom ådrorna och gör rörelserna slappa och viljelösa. Stegen bli vacklande, han raglar som en drucken, medan tankarne förvirras, irra omkring utan mål, tills de så småningom uppgå i en öfvermäktig, frestande lusta att sjunka ned i drifvans mjuka bädd och glömma allt i ett ögonblicks ro. Dock kämpar han ännu hjältemodigt mot denna begärelse, ty besinningen säger honom att den åtrådda hvilan lätt kunde bli denna tunga sömn, hvarur ingen vaknar mer, och döden inger fasa, och — därhemma vänta hustru och barn under ängslan och oro. Vid tanken på sina kära, gripes han plötsligt af ett vildt begär att fly till hemmets skydd och hägn, och tycker sig vara en dåre, som ännu dröjer härute i köld och natt, i fåfäng väntan på ett tåg som aldrig kommer. Men han dignar ju af mattighet och är nära att falla. Aldrig skulle han förmå att släpa sig öfver den ändlösa mon! Värnlöst utsatt för stormens raseri och den häjdlöst yrande snön, skulle han där stupa redan vid de första fjäten. Bättre är då skogens lugn, där vill han ännu bida, och kämpa sin strid för lifvet!
Men för lång och ojämn är kampen och den lockande frestelsen viker icke. Där tätt bredvid honom på banvallen står en af den långa ledens många milstenar, öfveryrd och till hälften gömd af snö, och dit drages nu med underlig envishet hans blickar. — Hur outsägligt skönt det vore, att sitta en stund i den mjuka drifvan där vid denna sten, och få luta sin skälfvande kropp mot dess fasta stöd! Endast några ögonblick vill han hvila, några få minuter; sömnen skall ej få makt med honom, och sin signallyktas röda, varnande sken skall han fortfarande hålla riktadt inåt skogens djup, hvarur väl tåget ändå en gång skall komma rusande till hans befrielse! — Gripen af svindel och innan han vet när eller hur, sjunker han så slutligen ned vid stenens fot som ett viljelöst ting, medan en suck af tillfredsställelse glider öfver hans läppar. Ack, ljuf är hvilan för den till döden trötte, och mjuk kännes drifvans bädd, mjukare än ejderdun! Men söfvande är skogens eviga sus och snart förgätna äro de goda föresatserna. Förnimmelserna domna, hela hans tillvaro liksom krymper samman till en känslolös klump af orediga bortdöende tankar, och inom kort slutes omedvetet hans ögon i dödstung dvala.
Och öfver den vid milstenen slumrandes hopsjunkna gestalt falla alltjämt rymdens frostkalla flingor, bredande sin hvita svepning allt tätare och högre öfver hans svala bädd, medan samma stönande suckar, samma vemodsfulla klagan ur den omgifvande skogen blandas med stormens entoniga tjut. Men från drifvans rand sänder ännu signallyktans röda sken sin matta, flämtande varning utåt skenornas snöhöljda stråt.
I kapp med den jagande nordan rusar snälltåget genom nattens mörker. I timmar försenadt af ho-
pade snömassor, har det så brådt på sin färd, oclis med dånande ångslag hastar det utan ro eller rast. mot sitt aflägsna mål. Öfver åker och äng, genom skogar och bergiga trakter går det segrande fram,, hvarje hindrande drifva krossas våldsamt af lokomotivets skarpa plog och slungas långt utåt fälten som ett yrande skum.
Framme hos föraren och eldaren är det mörkt och kallt, allt är höljdt af is och snö. De båda männen stå i fotsdjup smältande sörja, deras kläder äro isiga och styfva och hår och skägg inpyrda af en seg, klibbig massa. Och alltjämt drifva nya hvirflande flingor in genom alla springor och hål. Men föraren står lugn och orubblig på sin plats, med späjande blickar sökande genomtränga mörkret och. töcknen i sin väg. Eldaren kastar då och då in nya kol i fyren, och för hvarje gång strömmar en intensiv flod af värme och ljus från den flammande-glöden, kastande ett spöklikt sken mot nattliga skyar. Och pannan skälfver under ångans tryck och med rasslande dån far tåget oupphörligt vidare på sin snöiga ban, tills det omsider försvinner i det gåtfulla djupet af milsvid skog. 1 ändlösa leder dansa jättehöga furor och granar förbi i lanternornas skymda ljus, och de dånande ångslagen återskalla från deras lugn, som hånskratt från tusende spöken, medan den hopade snön hvirflas upp till ett förblindande moln af det framrusande vidundrets otämjda kraft. Oemotståndlig är färden, och snart börjar skogen glesna, för att lämna rum at hedens ödsliga rymder; men då synes plötsligt från drifvans rand en svagt flämtande röd flamma skymta förbi förarens blick, och i samma stund ljuder en bedöfvande knall genom tågets rassel. Blixtsnabbt afstänges ångan från cylindrarne, gälla hvisslingar skära ängsligt genom natten, bromsblocken gnissla mot hjulen, och med en sista ryckning stannar slutligen lokomotiv och vagnar, knappt mer än hundra steg från de kullblåsta telegrafstolparne.
Längs banan skynda i nästa ögonblick undrande och spörjande gestalter, för att söka orsaken till detta ofrivilliga uppehåll ute på linien. Och vid milstenens fot finner man till sist äfven honom, banvakten, stel och orörlig, under ett täcke af snö. Han vet icke att hans evighetslånga väntan nu är ändad, att tåget ändtligen kommit och har stannat på hans bud. Utan medvetande, knappt med en gnista af lif, ligger han där som ett dödt ting, och när den gamle grånade konduktören ser honom, faller en medlidsam tår på hans väderbitna kind och han mumlar med kväfd stämma:
»Stackars man, stackars man!»
Under vänliga händers vård vänder väl lifvet åter till den förfrusne, men ett lif af sjukdom och plågor; — och döden släpper icke lätt sitt rof. Nälden sista drifvan smälter i skogsbrynet, föres hans kallnade stoft på en granrissmyckad »tralla» till den aflägsna kyrkogårdens ro, ledsagadt af några kamrater, en förtviflad hustru och gråtande barn. Inga sorgefanor vajade till hans ära, inga högstämda tal prisade den hädangångnes gärning vid den öppnade griften. Och dock hade han ljutit en ärofull död, stupat under de tunga fjäten på pliktens väg!
