Sida 490
HVAR 8 DAG
färdig med någon examen, fast lian legat där i snart tjugu år, hade nog också användning för mammas fabrikat i den vägen.
Nanny är yngsta dottern till de gamla och Nanny representerar här den nyare tiden. — — —
Det är så tungt och grått i luften denna söndagseftermiddag. Inte en gren rör sig pä de kala träden, som stå omkring huset. Alla sofva middag. Knappast en klocka höres picka. Det är så tvst, så beklämmande tyst, och så tungt, som om en ofantlig börda hvilade öfver människorna och öfver jorden. Och allting är lika stilla och grått, luften, träden och den frusna marken. Stelt, dödt och tyst på slätten och öfver sjön så långt ögat når. Det ligger väntan och längtan i luften. Det är så där så man ej alls vet hvad man vill — hälst »krypa ur skinnet» — nej, inte ens det linner man lust till, om det kunde gå för sig.
Det känns som en lisa att få krypa ner på pallen på golfvet och gömma hufvudet i en af de gamla länstolarne, som stå uppe på det gästrum, jag för en tid bebor. Den som ändå kunde sofva bort en stund — tiden tills kaffet kom — men det går inte.
Men det börjar bli lugnt och stilla för tankarne.
När jag ändtligen ser upp igen har det blifvit ännu mörkare, ty aftonskymningen faller på, men utanför fönstret är det något hvitt, som sakta rör sig.
Det är snö. Först helt små flingor, som komma med långa mellanrum — de grå molnen däruppe tyckas ej gärna vilja släppa ifrån sig sina hvita barn — men slutligen komma de allt tätare och bli allt större. Till sist likna- de som jag, när jag var barn, tyckte, varma, lurfviga vantar. Ah, så tätt de föllo, de hvita vantarne! Och så hvitt och ombonadt och varmt det såg ut att bli! Det kändes riktigt hemtrefligt.
Helt sällskaplig till sinnes vänder jag ryggen åt min tungsinta ensamhet häruppe och ger mig iväg ner för trappan.
I dörren till salen träffar jag på tant Hedgren, som också vaknat upp ur sin dvala.
Tant Hedgren är döttrarnes för detta guvernant, en glad, treflig och trind liten gumma, som använder halfva sin tid till att resa omkring och gästa gamla vänner och bekanta. Välkommen är hon alltid dit hon kommer, ty oftast stadd på resande fot, medför hon en frisk fläkt utifrån — med utifrån kan i denna stillhet menas ett litet afstånd som de tre kilome-terna till närmaste järnvägsstation — och h;>n har alltid något nytt att på .'sitt kvicka sätt tala om.
Från flygelbyggnaden öfver gården kommer den unge adjunkten klädd i pälsmössa., strålande ocli käck. Han stampar snön af sig på trappan och stiger in.
Jag har varit nere vid ån; isen bär, sade ban. Och så har jag en så treflig brasa inne hos mig. Vill ni komma dn och titta på den? Jag gissade att ni två skulle nog vara vakna, sade han och log godt.
Vi följde honom ut genom snön och slogo oss ned kring brasan. Värmen och ljusskenet gjorde oss godt och verkade upplifvande och det där trefliga skymningspratet var snart i full gång. Mycket från tant Hedgrens ungdom, men allra mest Upp-salalif — och så hade ju han, den unge prästen, sin fästmö kvar däruppe. Jag kunde ej låta bli att framkasta att de här nere borde tänka på att rekvirera hit henne, väl inlagd i ett paket, för att sålunda öfyerbringa henne till sin ägare, som en försenad julklapp.
Den unge mannen lyste upp som ett solsken
och sade på sitt trohjärtade vis, ja, vore n i hemma här, tror jag bestämdt att det hände.
Det var jag nu inte — men en dag fram på vintern hände det i alla fall. Jag träffade honom som hastigast vid stationen, när ban var nere för att möta henne. Iians käcka ansikte strålade da dubbelt mot annars.
Men när brasan brunnit ned och blott glöden ligga kvar och lvsa i mörkret, saktar samtalet ai och det blir slutligen alldeles tyst i rummet.
En gäll hvissling höres och därefter ett doft dånande. Det är »femtågeb, sora går på bron öfver ån. Det är också en signal att kaffet är i ordning. Vi gå alltså upp igen. Lampan i gröna rummet är tänd och kaffebrickan står redan på bordet-Fru Britta Kristina har tagit plats i ena soffhörnet och »farbror», som den gamle komministern i allmänhet kallas af oss unga, har slagit sig ned i det andra med sin silfverbeslagna långpipa med ma-zurhufvudet. Nanny serverar kaffet. Och nu blir det för en stund helt lifligt i det annars så tysta gamla rummet. Farbror lefver mest i den längesedan förflutna tiden, helst i sin ungdoms tid. Bland annat talar han om hur det gick till när han res;e till Noleby och friade till Britta Kristina.
Hon var då till hälften förlofvad med sin fars adjunkt. Men det brydde jag mig inte om, sade farbror. Jag sade henne bara att jag också tyckte om henne -— se'n fick hon göra som hon ville.
Och som ni sett, ville hon helst ha mig, slöt han, och plirade illmarigt bort mot fru Britta Kristina, som var i fullständig okunnighet hvarom det var fråga.
Kaffebrickan bäres ut och tidningar och böcker-komma fram istället; charader, rebusar och logogryfer lösas — i hvilken konst tant Hedgren alltid befinnes vara den styfvaste.
Och de få timmarne innan den tidiga kvällsvarden svinna helt fort.
Efter maten blir det ännu en liten pratstund och sedan draga vi oss tillbaka hvar för sig.
Det snöar ännu — mjukt, tätt och hvitt. Det synes blifva slädföre nästa dag. Det snöar fortfarande hela natten och på morgonen ligga drifvorna höga — ända ett godt stycke upp emot förstudör-rarne — och folket har ett drygt arbete att gräfva undan snön och skotta väg. Men mot middagen börjar det blåsa och fram på eftermiddagen är den banade stigen redan åter full af snö. Och så börjar det snöa igen. Det är en snöstorm, sådan den blott kännes ute på slätten. Rätt öster ifrån kommer den. Den varar dag och natt och ännu på fjärde dagen har den ej riktigt upphört Men nu äro vi också nästan alldeles insnöade. Framför förstudörrarne har bildat sig en väldig mur, som alldeles stänger in-och utgång, i själfva förstugan ligger en försvarlig drifva och ända in genom springorna i salsdörren har snön hittat väg och nedom tröskeln lagt ännu en liten drifva.
Men obekymrade om den, sitter husets folk fram mot kvällen kring kakelugnen i salen och vispar ägg-toddy och talar om historier. Fulla af okynne, hitta de unga i laget en dag på a.tt leverera en snöbollsbatalj inne i salen med projektiler hämtade ur snöförrådet nere Vid dörren.
Genom köket kunna vi ändtligen komma ut i det fria. Visserligen ligger snön också på den sidan upp öfver halfva fönstrens höjd, men genom köksdörren har det gått att gräfva ett hål upp igenom snön, där det går att klättra upp och ned. När vi på en lång omväg komma ut på den stora drif-
- 472 -
