Sida 52
OSCAR IVAR LEVERTIN.
En skald, en utsökt lyriker, i hvilkens ådror Modet häftigt svallar, men som ofta åt sina kànslo-utbrott gifvit den mest förfinadt konstnärliga form . . . En litteraturhistoriker, hvilken med lika stort in-.tresse forskar i gamla källskrifter, som han tager »del af och kommenterar den moderna in- och utländska litteraturens senaste alster — en litteraturhistoriker, hvilken, tack vare sin skaldebegåfning och sin .formkonst, skrifvit underbart lefvande och eleganta karaktäristiker samt på samma gång ovanligt träf-iande och behagfulla kritiska uppsatser. ..
Sådan är Oscar Levertin. Och dock är han ännu mycket mera! Hans författareskap inskränker sig icke endast till samlingar af lyriska poem samt litteraturhistoriska verk och uppsatser, utan omfattar äfven noveller och längre berättelser, hvari skalden visar sig kunna knyta intrigens trådar och bemästra en flere gånger spännande kompositions konst — t. ex. i »Rococo-noveller» —, och den fulländade litteraturhistorikern är också estetiker i vidare bemärkelse, i det att han ägnat sig åt djupgående studier i målare- och bildhuggarekonstens historia, och bland annat skrifvit det ypperliga arbetet »Niclas Lafrensen d. y. och förbindelserna mellan svensk och fransk .målarkonst på 1700-talet». Helt säkert skulle professor Levertin, hvilken ju på sätt och vis är Viktor Rydbergs efterträdare vid Stockholms högskola, med all heder kunna bekläda samma professur som denne, i de sköna konsternas teori och historia. Professor Levertin är emellertid, som bekant, sedan 1899 lärare vid högskolan i litteraturhistoria och har i denna egenskap, liksom förut i Uppsala och Stockholm och på de senare åren äfven utanför högskolans väggar, visat sig vara en både djupsinnig och spirituel föreläsare.
Det var först i egenskap af litteraturhistoriker, som Levertin år 1888, så att säga, bröt sig igenom med sin gradualafhandling, »Studier öfver fars och farsörer i Frankrike mellan Renaissancen och Moliére». Född den 17 juli 1862 i Gryts socken i Östergötlands län — föräldrarne voro den kände konsthandlaren och konstälskaren Wilhelm Levertin i Stockholm och Sofia Davidson — lärde sig Oscar Levertin redan i sin tidiga barndom, af sin fader att älska och förstå gamla tiders konst. Efter att ha aflagt mogenhetsexamen 1881, blef han tre år senare fil. kandidat och 1887 fil. licentiat. Han promoverades 1888 till fil. d: r och blef det följande året docent i litteraturhistoria vid Uppsala universitet. År 1894 började lian föreläsa vid Stockholms högskola och förordnades att föreläsa därstädes från och med vårterminen 1894 för en period af tre år.
Levertins här ofvan nämnda afhandling erhöll från kompetent håll det smickrande omdömet, att vara ett nästan epokgörande arbete på sitt område. Det följdes år 1889 af »Teater och drama under Gustaf III», det första af de verk, hvari Oscar Levertin framträdt som den utmärkte kännaren af den gustavianska tiden, och som bl. a. efterträdts af »Från Gustaf III: s dagar», 1896, där skalden och litteraturhistorikern eller kanske kulturhistorikern samverkat till mästerliga tidsbilder.
Emellertid hade Oscar Levertin redan år 1883, vid endast tjuguett års ålder, utgifvit »Från Rivieran, skisser från Medelhafskusten». En bröstsjukdom, sedermera lyckligt öfvervunnen, tvang nämligen den unge mannen att söka bot i blidare luftstreck än våra, och på detta sätt kom den sydländskt eldige Levertins första skönlitterära, i en färgrik, på brokig
stil hållna alster att handla om söderns land. Samma år utgaf han »Småmynt» och 1885 »Konflikter, Nva noveller», hvari han med afseende å ämnen och uppfattningen i det stora bela visade sig tillhöra tidens realistiska riktning. Några mera betydande berättelser påträffas dock icke i dessa samlingar, hvari författaren otvifvelaktigt brottas med sig själf. Det hela gör ett oklart intryck. Levertin »längtade till ridt in i det romantiska landet», såsom en kritiker en gång uttryckte sig om honom i detta sammanhang.
I en fingerad litteraturanmälan, »Pepitas bröllop», som Levertin skref tillsammans med Heidenstam, vände han sig mot den realistiska-naturalistiska riktningen — och i diktsamlingen »Legender och visor», 1891, visade Levertin, att han var en boren skald, lyriker, romantiker. I sina »Nya dikter» och »Dikter» lägger Levertin förnämligast i dagen samma skaldekynne. Sällan har vemodet fått så smältande, betagande uttryck, sällan har trånaden, lusten efter att omfatta bela lifvet, att vara med öfverallt, där det spirar och kämpas och älskas, tolkats i så varma, ja heta tonfall. Men ock, hvilken sinnrikhet anknuten till många stämningar, visande filosofen i skalden.
Där ligger solskenslyst i hafvets midt mitt Ithaka, den ö,
där fruktträdshvalfven evigt lysa hvitt
och dyningarne dö
i säfven som en mattad aftonsång
från kärleksdomnad lyra,
dit, vore färden än sa hård och lång,
vill jag min farkost styra.
Ty ej finns död i sång och sägen, hvars flamma icke mig har bränt, och ingen gärning så förvägen, att ej dess rus af fröjd jag känt. Ej stridshäst |ag till kamp sett springa, som ej min dadlusts önskan bar, och ingen skida gömt en klinga, hvars fäste ej mig frestat har.
Hvart blad, som i hösten faller, är en känsla förtvinad och död. Det som rodnar matt likt koraller, är en kärleks förbrunna glöd.
Det purpurådrade bjärta, en lidelse vild och het, och det hektiskt röda en smärta, som blödt uti hemlighet. . .
Genom sina »Rococonoveller», icke blott skrifna på tidsålderns svensk-franska språk, utan äfven tänka på tidehvarfvets tankemanér samt synnerligen underhållande, än skälmskt uppsluppen, än gripande, och genom den större berättelsen »Magistrarne i Österås», liar Oscar Levertin uppnått en rangplats äfven bland prosa författarne på det skönlitterära området. — Hvem vet, om han icke en dag skrifver en stor roman med ämne ur det moderna lifvet eller ett teaterstycke, en komedi ? Denne grundlärde vetenskapsman är betagen icke minst i moderna franska, kvicka, lättare skildringar, och i högsta grad spirituel, som han är, måste det kännas frestande för honom, som har ett skarpt öga för dårskaper och svagheter, att uppträda som humorist eller kanske rent af svänga satirikerns gissel? Det finnes drag i professor Levertins tidningsartiklar, som kanske antyda, att han icke är obenägen härför.
O. R.
— 34 —
