Sida 572
HVAR 8 DAG
HVAR 8 DAGS FHTnUKAF 1 STHLM. KOchS: Kern. A.-B, Bengt Silfversparre Sthlm—Gbg
HOS CAIIL LARSSON I SUNDBOKN: Stilleben.
Man plägar om renässansens stormän i konst framhäfva deras sällsynta mångsidighet och särskildt, när man talar eller skrifver om Leonardo, blir detta alltid fallet. Jag undrar likvisst om ej Carl Larsson går öfver dem alla i mångpröfvande dådlusta — ja, får han lefva ännu en tid — ack länge! — då behöfver ingen undra, utan kan vara säker och viss. Målare, tecknare, etsare, lithograf, bildhuggare (arkitekt till husbehof), sångare, skriftställare och diktare, festtalare, landthushållare och familjefar, se där de väsentligaste af hans mera generella titlar, hvilka skulle kunna mångdubblas om man började uppdela dem i un deraf delningar: aqvarallist, pastellist, freskomålare etc., etc.
Och hvem har som han, så ödslat med sin person — och ändå stått bocken, som han? Alltid har han strött med fulla händer, aldrig knåpigt, alltid generöst. I Carl Larsson har Sverige hvad Danmark i Drachmann och Norge i Thaulow. Då Drachmann, följande ögonblickets begeistring, håller tal inför en häpnande publik från det konge.ige Theatrets parterr för sin Edith, står Larsson upp i operakaféet, knackar i bålen och rycker hundratals gapande stockholmare med sig i en skål för tre celebra finnar, som händelsevis slagit sig ner vid ett af borden. Sådant kan endast Carl Larsson göra. Han är ock den svenske man — eller kanske jag bör säga den svenske undersåte — som torde räkna de flesta personligen bekanta; legio, ty de äro många.
Om mycket i Larssons svenska lynne har beröringspunkter med lynnet under vår storhetstid, 1600-talet, så är det åter mycket, speciellt i hans konstnärliga stil, som kan sägas stämma från roccocons tidehvarf 1700-talet, då vår smak och bildning hade fransk läggning, hvilket allt ingalunda hindrar att konstnären Larsson är modernist, ty med förtjänster
och begränsning, är han ett barn af sin tid och är — Carl Larsson.
* * ' *
Bäste broder och f/an>le kamrati Om jag ej tvekat att på redaktionens telegrafiska anhållan lofva att i hast foga litet text till det porträtt af jubilaren i Sundborn, hvarmed HVAR 8 DAG vill pryda detta nummers första blad, så var det ej för att skrifva Din historia — den har Du bättre själf än någon annan kunnat, gjort i Dina verk och i Din sista skrift om »Larssons» — och ännu mindre har det varit för att analysera Ditt väsen och värdesätta Ditt med rätta så värderade konstnärskap — utan endast därför att då i dessa dagar Du hyllas på femtioårsdagen jag tyckte det borde sägas från en af Dina gamla, bepröfvade kamrater ett offentligt tack för allt hvad Du varit för kamratkretsen. Täck för alla oförgätliga stunder under »sturm und dräng», då Du var — under minst ett decennium — vår muntre historiegraf i Dina »Kartonger» med upplysande vers; tack för alla de situationer, som Du räddat, för den känsla af fest Du alltid fört in i vår krets. Om också de senare åren ha splittrat denna, — vi ha ju fått omsorger och blifvit äldre — och fastän Du dragit Dig tillbaka till Din landtgård med atelier, familj och »en liten vira», så är minnet af allt hvad Du varit för just kamraterna ändock lika friskt, som stode Du fortfarande i vår midt. Att ha varit Din samtida skall mången kamrat räkna sig till framtida berömmelse, alla till ett stort nöje; därför haf tack för allt hvad Du gaf!
Din — G. Pauli.
- 554 —
