Sida 600
GUSTAF FRÖDING.
I dessa dagar har från Sveriges studenter utgått ett upprop till en hyllningsgärd åt Gustaf Fröding, •och hela landet skall svara med ett starkt, offentligt •uttryck af den kärlek och beundran, vi ägna den tstore skalden. Det är glädjande att denna hyllning når honom i lifvet och icke kommer, såsom seden oftast är, som en krans på grafven. Det försvagar heller icke saken, att hyllningen i viss mån framstår som en ungdomens protest mot den litteraturkritik, som stundom i snäf oförståelse vägrat det fulla erkännandet åt Frödings enastående storhet.
Här snäll blott fogas nägra tä oid som text till skaldens bild. De kunna ej bringa något nytt till Frödings vänner — och för dem är namnet GUSTAF FRÖDING nog, omstråladt som det är af diktningens klaraste solljus. Men den som skrifver dessa rader tillhör den studentgeneration, som nu hyllar Gustaf Fröding, och som i honom ser något oändligt mycket mer än »I åt ames» skämtande skald. Det är ensamt
häiur, mina oid kunna hämta nàgot värde.
. „ . *
Det är underligt att nu se tillbaka på Frödings korta diktarbana, så sent börjad och så snabbt afbruten. Redan 31-årig debuterade han 1891 med «Guitarr och Dragharmonika», denna diktsamling, som med ett slag förde honom i främsta ledet bland våra skalder, fylld som den är af hans personlighets glans, af skämtets oändliga grace och af tungt, ärligt allvar. Så kom 1891 Nya Dikter, där skaldens konstnärliga teknik nått sin absoluta fulländning, och där hans allvar tränger än djupare än förr, fastän hans rytmer dansa lika världsöfvervinnande glada. Och slu ligen 1896 »Stänk och Flikar», den svenska litteraturens kanske märkligaste diktsamling, säkert dess hänsynslösast ärliga. Det är kändt hur dessa äfven i ämnesvalet hänsynslösa dikter råkade ut för en skymfande plebej-kritik, som resulterade i ett, visserligen till den svenska tryckfrihetens ära förolyc-kadt, åtal. Men det är ännu icke utredt, i hvad mån denna bedröfliga manifestation af mänskligt lågsinne influerat på det plötsliga afbrottet i Frödings produktion. Det är som hans känsliga sinne icke kunnat bära den iskalla oförståelse, som mötte honom, då han, som skaldens plikt är, utan människofruktan gaf det innersta af sig själf. Nu vet man blott, att ett af den svenska diktningens härligaste strängaspel plötsligen tystnade efter blott några få år af utomordentlig produktion.
Men hvad Fröding under denna korta tid gifvit sitt folk, det är — äfven om man ej vågade vänta en ny vår för hans sång — tillräckligt att ge honom en plats bland våra främsta. Ingen har som han gett ett så lefvande uttryck för det svenska lynnets stolta skämt och stolta allvar. Hans lyra har fångat tidens susande idéer och sändt dem vidare i klingande ackord. Och framför allt har han följt det moderna genombrottets vackraste lösen: att se sig själf ärligt i ansiktet och trotsa den själfbedragande humbug, som väfver in oss själfva och allt omkring oss i sitt förvillande töcken. Det är väl främst denna stora ärlighet, som ger den Frödingska dikten dess djupaste och starkaste tonfall.
Utrymmet medger här knappast några citat. Och därmed är en svår frestelse öfvervunnen, som hotar en hvar, som skall skrifva om Fröding: den, att citera och åter citera, strof efter strof och dikt efter dikt. Den Frödingska versen har i sig själf en fullkomligt fascinerande glans; det är ett sus och en
sång i hans rytmer, som komma en att tänka på helt andra instrument än guitarr och dragharmonika. Hans språkkonst är oförliknelig, jämförlig med ingens i üetta århundrade; vi ha inalles blott ett namn att nämna på samma plan: Bellman. Det namnet kommer en ju lätt i tankarna, då talet gäller Fröding; i formgenialitet och äfven i popularitet stå de bägge vid hvarandras sida, upphunna af ingen annan. Men jämförelsen bör icke föras längre, de båda störa skalderna äro hvarandra icke lika, äfven om bägges grundstämning delvis kan föras under humorns stora rubrik. Snillen äro inkommensurabla storheter.
Däremot lönar det sig icke längre, att söka reducera Fröding till blott en språklig nydanare och formvirtuos, och för öfrigt »en behagfull skämtare». Det är icke hedersamt för den svenska litteraturkritiken, att den så länge sett sig blind på Frödings formella glans (och på hans värmländska låtar), att den dröjt att uppskatta hans djupare sidor. Det är sannt, att formen, rytmen hos honom spelar en utomordentlig roll — »min tanke på rytmerna flyter», säger han själf. Men det borde en gång erkännas, att formens naturliga glans hos en skald och främst hos en lyriker är ett absolut pius, och icke bör betraktas som ett nätt och jämt tolerabelt fel. Det borde också erkännas som en förtjänst, att skrifva så att man förstås af alla och älskas af alla. Det innebär ingen nedsättning af den diktning, som vänder sig ensamt till fåtalets invigda, att man ställer ett helt folks diktare på ett annat plan. — Erkänner man allt detta, då skall man också erkänna, att ingen af våra moderna skalder trängt djupare eller tagit sitt kall allvarligare än Gustaf Fröding. Man kan ju läsa en dikt som »Mannen och kvinnan» i Nya Dikter, och sedan försöka tro att Fröding är ytlig!
Hans diktnings rika mångsidighet gör det svårt eller omöjligt att uttrycka dess betydelse i en formel. För mig ter sig hans utveckling som en utveckling till allt djupare ärlighet, allt manligare allvar. Och hans grundstämning är väl den längtan efter skönhet och glädje, som han skänkt så hänförande uttryck — senast i drömmen om »Ariens land, där solguden tömmer med gifmild hand kring allt, öfverallt i en lycklig ängd sitt lif, sina håfvors mängd». Starkast strålar måhända hans tro på ett framtidens lyckorike i de symboliska dikter om den hälsobringande Gral, som togo så stort rum i hans sista produktion. Den härliga »Sången om Gral», formar sig ju till en evolutionens stolta segersång, drömd, betecknande nog, mot bakgrunden af »hemska och skakande syner och röster och tvifvelskval». Den som vill läsa sig till, hur poesien verkar befriande, skall gå till den dikten.
*
Fröding är soldyrkare, som vinternattens barn oftast äro. Hans hf är rikt i dikt; till det yttre har det varit fattigt på sol. Det faller en i sinnet, hvad Kjellgren sagt om do svenska poeterna — »Det är med svenska snillet som med svenska solen: vi ha några sommardar lika vackra med södra länders, men alft det öfriga är höst och vinter». Det är bittert att veta, att den store skald, som skänkt oss så oändligt mycket, nu tror sitt lif vara förfeladt och af intet värde. Man ville önska honom ett så starkt och varmt intryck af sitt folks kärlek, att sorgens tyngsta skuggor vika från en själ, som är skapad för ljuset.
R. F—r.
De som önska bidraga till en "GUSTAF FRÖDINGS FOND", hvilken skall Jötvaltas af Uppsala Studentkår och under skaldens lifstid komma honom tillgodo, kunna, i enlighet med det Upprop som gått genom svenska pressen, insända pänninge-bidrag till Uppsala Studentkårs Skattmästare, Uppsala. Måtte Hvar 8 Dags läsare och vänner behjärta detta upprop och bidraga till denna "landets hedersgåfva".
HVAR 8 DAGS REDAKTION.
— 582 —
