Hvar 8 dag – Årg. 4 (1902/1903)

UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR

gjorde upp planer för ett nytt försök. Ingalunda voro vi villiga att på grund af våra motgångar i Biredschik anse oss besegrade. Jag drömde allt fortfarande om kalifernas stad och Müller drömde väl om mina pangar. Efter mycket ordande hit och dit, beslöts att vi skulle rida ned till Ka'lat Balis och där öfvergå Eufrat eller, om detta ej vore möjligt, följa densamma till Deir es Sor. Vi använde två dagar att utrusta oss i Halebs basarer och gjorde oss hvarken till helgon eller hamidiésoldater, utan klädde oss mera som levantinerköpmän, halft europeiskt, halft arabiskt. Som paschan underlät att på något sätt bevaka oss, lämnade vi Haleb en natt redan på tredje dygnet efter vår återkomst från Biredschik. Vägen mellan Haleb och Balis är rätt besvärlig, bergig och oländig, åtminstone till sin första hälft, och vi nödgades använda hela första natten och en stor del af följande dag för att komma till Dschebbul, som ligger halfvägs mellan Haleb och Balis . Här voro vägens svårigheter emellertid i det närmaste slut och det återstod oss ej mer än en dagsmarsch öfver slät och jämn mark till Balis. Människor sågo vi nära nog inga, i alla händelser hvarken soldater eller hamidié, och utan att på något sätt blifvit störda, kommo vi till Ka'lat Balis. Här gällde det emellertid att komma öfver till den på andra sidan floden belägna byn Meskené, något som tycktes skola blifva förenadt med vissa svårigheter. Vid Balis fanns ingen färja och hvad värre var, man påstod, att där icke fanns någon slags farkost, på hvilken hästar kunde transporteras. Balis är visserligen en karavanstation, men karavan vägen öfverskrider ej floden utan följer dennas högra strand till Deir es Sor. Att gå dit kunde vara förenadt med fara. Deir es Sor är hufvudstad i en provins — den östligaste delen af Syrien och västligaste delen af Mesopotamien — och ligger ej stort mer än fjorton dagsmarscher från Damaskus.

Föllo vi där i myndigheternas händer var det all utsikt för att de skulle sända oss till Damaskus och i så fall hade vi gjort den långa färden till Deir es Sor alldeles utan nytta. Mellan Balis och Deir es Sor räknas sju till åtta dagsmarscher och den senare staden bjuder i och för sig icke något sevärdt. Nej, skulle vi fram måste vi öfver floden för att fortsätta tvärs igenom öknen till Sind-schar.

Balis är icke en stad, icke ens en by, utan ett beduinläger med en del kojor, alltsammans omgifvande en gammal ruin med en turkisk kasem. Nu lågo där omkring 300 reguliära och gendarmer under befäl af en Kaima-Kam — en öfverstelöjtnant — vid namn Ahmed Rassim bey. Garnisonen ägde ett slags pråm som begagnades då soldaterna af en eller annan anledning skulle öfver till Meskené, men denna pråm, som var den enda på platsen, kunde ej disponeras utan tillstånd af kaimakamen och utan att han lämnade roddare. Ville vi således öfver måste vi först personligen inställa oss hos Ahmed Rassim, men hur detta skulle vara möjligt utan teskeré var ej lätt att inse. Vi stannade en hel dag i en koja, så långt från kasernen som möjligt, mediterande öfver hur denna fråga skulle kunna lösas. Vi funderade nog på att rida ned i floden och låta hästarne simma öfver, men Eufrat är häruppe denna tid på året så strid och så full af hvirflar att ett dylikt försök varit bra nära själfmord. Och för att dränka oss i Eufrat hade vi dock ej kommit till Balis. Då det blef mörkt och stilla på kvällen redo vi norrut för att rekognoscera. Man hade sagt oss, att vid Kalkar,

som ligger åtta timmars väg norrut, skulle finnas en pråm för allmän trafik.

Naturligtvis hade vi ej direkt frågat därefter, angelägna att ej antyda, att vi voro rädda för kaimakamen.

Ankomna till Kalkal på morgonen funno vi där mycket riktigt en färja. Där fanns också en gen-darmkasem för två man, men båda hade gått ut som eskort åt paschan af Nisibin som kommit denna väg för att resa till Iskenderun. Utan några svårigheter kommo vi öfver floden och frågan, hvarthän vi nu skulle vända oss kom på dagordningen.

Jag föreslog, att vi skulle rida rakt på Nisibin — fjorton dagars ridt ungefär — då paschans ankomst angaf att denna väg vore användbar. Från Nisibin hade vi ej mer än sex till sju dagsmarscher till Mossul och därifrån på kellak på Tigris tre till fyra till Bagdad.

Men Müller hade sina betänkligheter, hvilka han förfäktade så starkt, att jag måste gifva vika. Han påstod att vi aldrig skulle nå Nisibin, att vi skulle blifva häjdade af hamidié som på denna väg hade sina fasta borgar, att paschan af Nisibin kunnat passera, emedan han själf var en hamidié o. s. v. Jag tror ännu i dag att vi, om min vilja blifvit rådande, skulle kommit till Bagdad eller åtminstone ej kommit tillbaka till Haleb. Det är ju möjligt att vi blifvit massakrerade på vägen. Kanske började Müller nu på sistone frukta för sitt skinn. Han yrkade på, att vi skulle gå söderut längs floden samt stanna öfver följande natt i Meskené midt emot Balis. Där hade vi ingenting att frukta, ty förbindelse mellan de båda stränderna ägde sällan rum. Det är nog möjligt att vi ej skulle haft något att frukta i Meskené, om ej olyckligtvis Kaimakamen i Ka'lat Balis fått telegrafisk order från Haleb, att efterspana oss och, om hans ämbete vore honom kärt, fasttaga och föra oss till Haleb. Utan en aning om detta förhållande, satte vi oss i gång för att rida till Meskené. Då vi på kvällen kommo dit, liknade byn ett fältläger. Kaimakamen hade låtit flytta hela garnisonen öfver floden och utsändt spejare österut, för att infånga oss. Man kan tänka sig det gamla gråskäggets häpnad och förtjusning, då vi redo honom rakt i armarne. En halftimme sedan vi intågat i Meskené voro vi Kaimakamens fångar och en timme senare sutto vi på pråmen för att gå öfver till Ka'lat Balis. Och här sluta mina Bagdadresor för detta år. Det är märkligt, sade Ahmed Rassim, hvad ni frenghis äro för ena oroliga människor. Hvad skall du göra i Bagdad, hvad gör du i Haleb, hvarför kan du ej sitta stilla i ditt eget land, då du icke drifver någon köpenskap? Jag har setat här i Ka'lat Balis i femton år och finner mig godt. Jag är utgången, svarade jag, för att se främmande folk, främmande seder, för att få veta hvad man tänker och gör i Haleb och Bagdad.

Och hvad har du funnit, frenghi?

Jag har funnit, att jag skulle vilja bo här.

Måtte Allah bevara oss för en sådan olycka, vi känna ingen åtrå efter oroliga frenghis.

Följande dag fingo vi bryta upp, på väg till Haleb, bevakade af ej mindre än femtio ryttare med laddade gevär, som om vi varit väldiga röfvarehöf-dingar.

Kaimakamen ville ej utsätta sig för risken att vi skulle rymma och önskade kanske dessutom imponera med sin makt och betydenhet.

(Forts.)

— 619 —