Sida 680
A. U BÅÅTH
1853 13/7 1903.
För att rätt förstå A. U. BÅÅTH'S stora betydelse för modern svensk diktning, måste man kasta en, om också blott flyktig, blick tillbaka på den tid och de förhållanden, hvarunder hans första litterära alstring blef till. Det hade börjat höja sig röster mot den Tegnérska efterklangpoesien och ett ögonblick hade de båda diktare, som voro 1840-talets enda, verkliga skalder, Talis Qualis och Orvar Odd, satt sinnena i jäsning, väckt de slumrandes oro, de räddhågades fruktan med sina friska frihetssånger, sina blodfulla ungdomsrytmer, men det fanns ingen dådstark ungdom som lyssnade till maningen, det steg väl diktare fram att sjunga den demokratiska folkrörelsens klangfulla lof, men när de politiska dröm-marne slogos till jorden, myllades o:kså den sista sångarillusionen i sin graf och man nöjde sig med att gå och vänta på 60: talets signatur-rimmerier, hvars snusförnuftiga hvardagsfunderingar och svärmiska resignations-undergifvenhet sattes i konstens ställe. Med undantag för en enstaka signatur-poet, som var en verklig skaldenatur och som gaf både rika löften och delvis fyllde de kraf han gaf rätt att ställa, klingade det inga äkta toner, som hade något att bära fram, lyftes det ingen stämma, hvari klang det nya friska, det unga starka, det som var bud om det länge väntade. 70-talet hade kommit, utifrån ljöd gnyet af viljor i strid, steg skenet af nytända bål, men Sveriges ungdom sökte skydd bak höga vallar, bak gammalt godt, som blifvit sämre, bak minnena af dåd, som voro svunna släktens. Då kom ändtligen under årtiondets sista år den strömning in i svensk litteratur, som skulle komma att verka ränsande och befriande, lyftande och stärkande. I den rytmiska dikten bröts vägen af A. U. Bååth, som förde realismen in i den bundna formen, gaf verklighetstanken häfd i versens rike, förlänade tidens idéer dess första poetiska gestaltning. Sam.idigt med att August Strindberg som ett väldigt åskväder drog in i den berättande konsten och Per Ekström som den förste impressionisten inaugurerade en ny tid i måleriet, uppträdde A. U. Bååth som den målmedvetne reformatorn i verskonsten. Så som han målade det skånska landskapet i sjungande stanser hade ingen gjort det förr, så som han i originella vändningar och huggen formgifning skref nya lagar för en ny konst hade ingen iörsökt det. Det var något kärft i formen, till dels inspireradt af den klangstarka, frasfria isländska poesien, som han då studerade så ifrigt för att senare lolka så fullödigt, och det gaf den skånska bond-färgen med öfverförande realistisk verkan. Han gaf dels landskapet, det tjusande poesimättade sydsvenska natursceneriet med dess stora, rena linier, dess vaga konturer, dess vemodsfulla stämning af lätt-vibrerande toner öfver milsvida jordar, däri han dock visade en alldeles afgjord förkärlek för det speciella, den pittoreska detaljen, det karaktäristiska särdraget; dels målade han med breda pänseldrag och saftiga färger och med en mild och fin humor i ögonvrån den provinsiella genren, fiskaren vid sm tjärade båt, bonden vid plog och harf, danamannen på kyrkvallen och i sin stuga, glad och sorgsen, i helg och socken.
A. U. BÅÅTH var vid tiden för sin litterära debut vid pass 25 år gammal. Han föddes nämligen den 13 juli 1853 i Malmö, där fadern var fängelsepredikant och hvarifrån sonen bevarat de minnen från lifvet bak vallar och grafvar, som han gifvit så varmt och djupkändt uttryck i sina barndomsminnen i diktsamlingen »Vid allfarväg». Då sonen var fyra år gammal förflyttades fadern som kyrkoherde till Hammarlöfs församling ute på den stora Söderslätt. Härifrån mottog han sina starka-
ste barndomsintryck, här lades grunden till hans starka, sunda kärlek till den milvida slätten, till Skånes land, till naturen öfver hufvud. Modern, som var en fin och nobel natur, formade hans ljusa barnasinne i sin bild, hennes förtröstansfulla lifssyn, hennes tro på det goda och vackra, hennes orubbliga optimism gick igen i sonen. Mången dikt af Bååth talar om huru kärleken till modern gjorde honom lifvet ljust och rikt och lätt förjagade alla skymmande moln. Modern, från hvilken han ärfde skaldegåfvan, öppnade tidigt hans sinne för poesien. Efter slutade skolstudier i Malmö blef han, vid 18 år. student och kom därefter till Lund, där han genast tog itu med klassikerna, men hastigt glömde det filologiska för det estetiska. Han tog liflig del i de nymodiga rörelser, som pulserade starkast i tiden, och särskildt samlade sig hans intresse om den nya folkhögskoletanken, som just nu hunnit öfver Sundet och satte sinnena i rörelse. Samtidigt vände sig hans håg mot studiet af den fornnordiska diktkonsten, som han fick smak för genom beröringen med åtskilliga isländska studenter och forskare i Köpenhamn. Det var vid denna tiden hans diktarådra började flöda. Den unga studenten, som på en gång var drömmare och verklighetsnatur, och som älskade forntid och nutid med samma friska, blodfulla kärlek, sjöng sina första sånger till folkhögskoletankens lof, till Islands pris, till den unga hetärens svärmiska förhärligande, han tecknade med samma ljusa tro sina historiska bilder och sina modärna situationer, men helst och oftast målade han den skånska naturen, som han kände sedan barnaåren och som han vuxit samman med under ungdomsårens eviga flackande omkring på hästryggen, nummerhästen, från hvars rygg inspirerats de första dikter, hvarmed Skåne infördes i litteraturen. Efter sin debut 1879 har Bååth framlefvat sitt lif som i främsta rummet lyrisk diktare och isländsk tolkare, hvarjämte han, sedan han afslutat sina studier med en doktorsafhandling om kompositionen i några isländska gamla dikter, verkat som föreläsare och föredragshållare i skillda ämnen och för mycket olika auditorier. Vid början af 90-talet blef Bååth utsedd till intendent vid konsthist. afd. vid Göteborgs museum. Han har alltsedan bevarat sin kärlek till den sydliga provinsen lika frisk och vi möta i hans senaste diktsamling, »Ungmön från Antwerpen och andra dikten), skånska toner med samma styrka, samma charme, samma friskhet och färg som i den första alstringstiden. Men samtidigt därmed möta vi ljusa, salta sommarmålningar från den fagra strand vid Sveriges västkust, där skalden sedan flere år tillbringar sina somrar, nämligen Gottskär.
Under ett besök, som vi nyligen aflade på Gottskär, hade vi tillfälle se hur Skåne-diktaren tillbringar sin dag. Vid 9-tiden på morgonen kommer den fryntlige skalden från sin stuga ner genom byn och tager vägen till badhuset. Han tumlar sig som en Böcklinsk hafs-gud i den djupgröna sältan, ty han älskar hafvet mellan västkustskären. Efter återkomsten från badet, frukosterar han med »höga vederbörande», Bååths och de närmaste vännernas skämtsamma namn på hans vackra unga fru, och sedan börjar arbetet vid skrif-bordet, där han tillbringar hela förmiddagen, upptagen af sina isländska eller gammalgermanska tolkningar. Före middagen möter man honom åter på väg till badhuset och under eftermiddagen, som han delar mellan skrifbordet och trädgården, händer det som oftast att han ånyo en gång uppenbarar sig hos badmästaren, hvilkens bäste kund hän har varit i åtskilliga år. Det är ett lika enkelt som sundt och naturenligt lif han lefver ute i den härliga västkustnaturen och det är därför mindre förvånansvärdt att han här hämtar förnyad styrka i lif och diktning.
