Sida 712
JOHAN JACOB BORELIUS.
F. professorn i teoretisk filosofi vid Lunds universitet ingick den 21 dennes i sitt 81: sia år. Han fick därvid mottaga många bevis på tacksamhet och beundran från talrika lärjungar och vänner af skilda
generationer och från olika delar af vårt land. * *
..... _ *
En filosofs lif utgöres af hans tankar — inleder Chr. Jacob Boström sin själfbiografi. Hans förnämste filosofiske motståndares, JOHAN JACOB BORELIUS' lefnadslopp utgör intet undantag härifrån. Han föddes i Skinnskatteberg i Västmanland den 21 juli 1823, blef student 1841, vann den filosofiska graden 1848 och blef docent i Uppsala följande år. 1852 utnämndes han till lektor i Kalmar och befordrades fjorton år senare (1866) till professor i teoretisk filosofi vid Lunds universitet, hvilken läropost ban innehade tills afskedstagandet 1898.
Denna sistnämnda befordran vanns dock icke utan strid. Redan i Uppsala hade Borelius — i detta fall ensam i den generation, som räknade Chr. Jacob Boström som ofelbar filosofisk mästare och bland hvilken märkas män som Carl Yngve Sahlin, Axel Nyblæus och den för tidigt hädangångne Christian Claesson — trädt i opposition mot den vid denna tid allenahärskande »rationellt idealistiska» världsåskådningen och i stället anslutit sig till Hegels »spekulativa» filosofi. Denna opposition vann ytterligare uttryck i en mängd från Kalmar utsända filosofiska skrifter, af till stor del mot Boström och dennes meningsfrände Sigurd Ribbing polemiskt innehåll. Denna lugna och sakliga kritik möttes med häftiga, delvis personligt bittra gensvar, hvilka dock trots störtskurar af okvädingsord aldrig bräkte den djärfve opponenten ur fattningen. I trots af alla akademiska intriger och all småaktig och trångsynt kotterianda lyckades Borelius också slutligen vinna sin välförtjänta befordran till universitetet.
Hans verksamhet därstädes blef af största betydelse för svensk kultur. Medan nämligen den Boströmska filosofien tog i besittning alla öfriga filosofiska lärostolar och från dessa gaf den grundåskådning, hvari de flesta andra akademiska discipliner sökte sin utgångspunkt, följde prof. Borelius alltjämt med vaket intresse de andliga rörelserna i Europa och sökte i dessa nya impulser för sin egen och sina lärjungars filosofiska forskning. De stora naturvetenskapliga upptäckterna och utvecklingsläran upptogos till pröfning och verkade befruktande på tankearbetet. Äfven om Borelius själf alltjämt fasthöll vid den hegelskä dialektiken, hindrades han icke att erkänna och i sitt system söka inordna det nya, han fann berättigadt. Hans förnämsta filosofiska arbete, den ännu ofullbordade »Metafysik», är just ett storstiladt försök i riktning af förlikning mellan erfarenhetskunskap och spekulativ metafysik. Och om införandet af den modärna
empiriska psykologlens studium i stället för eller åtminstone bredvid den tidigare aprioristiska har han inlagt de största förtjänster. Medan den boströmska filosofien alltmer isolerade sig och hos sina representanter af lägre ordning hotade att nedsjunka till ett ofruktbart, formalistiskt-skolastiskt ordrytteri, öppnade Borelius samarbete med den europeiska kulturen och sökte på denna väg skänka den nationella filosofiska forskningen luft under vingarne.
Denna ställning till de olika filosofiska skolorna blef i förening med hans egen alltigenom i ordets egentliga mening humana personlighet af största betydelse för lärjungen. • Jämte Lysander som representant för det obligatoriska latinet var Borelius den lärare vid Lunds universitet, som under de tre sista årtiondena af det nvss tilländalupna seklet trädde i beröring med det största antalet studerande. Men under det att Lysander knappast träffades annat än viel tentamensbordet, möttes Borelius alltid i hörsalen och gaf där den nyblifne studenten det första djupa intrycket af det objektiva sanningssökandets upphöjdhet öfver världen. Han fick där lära sig att pröfva allt och behålla det bästa utan att därför gifva efter på krafvet af logiskt sammanhang och konsekvens. Han fick där den första inblicken i clenna forskningens stora värld, hvarifrån skolboken och skol-lärdomen hittills hållit honom utesluten. Och han upptäckte inom kort och fick som lärdom för lifvet, att intet är så absurdt, att det kan bortkastas utan pröfning,- och intet så absolut sannt, att det icke tarfvar en sorgfällig skärskådan. Han lärde till fullo inse sanningen af det gamla ordet, att intet mänskligt är människan främmande.
Prof. Borelius hörde för öfrigt till de få lärare, som förstodo träda i personlig beröring med sina lärjungar i dessas sludiearbete. Genom stiftandet af »Den filosofiska föreningen af 1867», hvars arbet en bedrefvos i form af samtal (»kollokvier») öfver filosofiska ämnen i professorns hem, lade han första grunden till den seminarieundervisning, hvilken numera ingår som lagstadgad beståndsdel i clen akade-
C; ' • ".. S .»;•> V . i
miska undervisningen, i'samtliga filosofiska fakultetens ämnen. Vid dessa kollokvier gaf han sig helt sådan han var: som den allvarlige och skarpsinnige tänkaren,- den omsorgsfulle, mildt öfverseende och grundligt handledande läraren, den humana, för spo-kulationens djupa problem och den lätta humorns attiska salt lika tillgängliga människan.
Och när en gammal lärjunge nu med dessa rader sänder den grånade tänkaren och läraren en varm och ödmjuk tacksamhetens hälsning, ljuder i hans öron erinringen icke blott om den malmrika klang, som gaf färg åt stämman i den öfvertygade och öfvertygande sanningsförkunnelsens ögonblick, utan ock af detta stora goda löje, som aldrig dolde hemliga taggar, men alltid uppenbarade ett rikt och varmt, för allt mänskligt klappande hjärta.
Sigurd Hansson.
