Sida 747
DEN HEMLIGHETSFULLE BADGÄSTEN
»Ja, det är ju sannt ! Direktionen ville ju stryka onsdags soiréerna.»
Efter en liten paus: »Han var förtjusande — Vera — en riktig gentleman, du!» — — — — —
Emellertid hade den mycket omdebatterade främlingen nått hotellet och begärde där ett komfortabelt, men isoleradt rum. Portieren gick före honom uppför trapporna, bärande den stora resandeboken under armen.
En ytterst elegant dublett i det bortersta hörnet af korridoren föll i den främmandes smak.
Med en djup bugning lade portieren resandeboken på bordet och försvann. Efter en stund ringde det och då städerskan kom upp stod främlingen färdig att gå ut.
Nere i vestibulen gaf han några order till vaktmästaren. Han taade tyska med en svag utländsk brylning.
Då han var gången kastade portieren och vaktmästarne sig som glupande ulfvar öfver resandeboken, hvilken städerskan kommit ned med.
Luigi Canossa, Paris, stod där med en djärf, stor handstil på det hvita bladet.
»Det var dä lustigt!» skrattade städerskan. »Han liar ett italienskt namn, talar tyska, kommer från Paris och har rysk lektyr!»
»Han är en kosmopolitisk gentleman, mitt barn!» sade portieren med värdighet och gaf samtidigt sina lösmanschetter en knäpp, då de annars hotade att glida ut öfver fingrarne på honom.
Nere på kamrerkontoret presenterade monsieur Canossa sig för kamrern och lät sitt namn skrifvas på badgästlistan.
På sitt något dämpade och korta, men korrekta sätt berättade han, att han kom från Trouville — och nu önskade att hvila ut sig vid den nordiska badorten.
»Man festar så mycket i Frankrike!» tillade han med ett fint litet leende.
»Tillåter ni?» sporde han plötsligt och sträckte sin fina, smala hand ut efter badgästlistan.
En bred guldring med en briljant så stor som cn ärta, skar med sin glans formligen kamrern i ögonen.
»Var så god!»
»Är här många damer? Rika damer — fina damer?» sporde han med ögonen alltjämt fäs ade på listan.
Kamrern nickade.
»Bien! je vous remerci.»
Med en lätt bugning la.de lian listan tillbaka på bordet och lämnade kontoret.
Knappast var han försvunnen förrän ett tiotal damer stormade in genom dörren.
»Snälla kamrern, hvem är han, hvad är han och livad heter han?» ropade de i korus.
Kamrern satte sig riktigt till rätta i sin stora korgstol och kikade på damerna öfver sina glasögon:
»Hvem han är vet jag ej — hvad han är vet jag heller icke — men hvad jag vet, mina damer, är att han heter Luigi Canossa och har kommit hit för att se på de svenska damerna.»
»Är det sannt!» ljöd det från tio munnar. Och tio par strålande ögon sökte kamrerns.
Men plötsligt ihågkommande sin värdighet, yttrade en af damerna stelt:
»Jag kom egentligen för att fråga kamrern om tlen tilltänkta välgörenhetsfesten!»
Och så på en gång strömmade alla de egentliga ärendena öfver den stackars kamrerns hufvud — så att han rent höll på att förlora fattningen.
Det var soiré! En vaggande vals ljöd genom salen, men dansen gick ovanligt trögt, till trots för c et tämligen stora antalet kavaljerer, som infunnit sig.
Damerna voro i »grande toilette», men föreföllo ytterst förströdda och nervösa. Hvarje gång en ny person inträdde, sträckte de hals — men förgäfves, den de väntade kom icke.
Soirén närmade sig sitt slut — man var just inne i en invecklad kottiljongstur — då dörren till salen öppnades och monsieur Canossa inträdde, iförd
svart sällskapsdräkt-med tre" strålande diamantstjärnor i bröstet.
Helt stilla gled han längs salens pelarrad och slog sig slutligen ned i den bortersta vrån.
De dansande kommo ur takten; damerna vid tanken på att deras luggar voro raka, och herrarne på grund af deras ansträngningar för att se lika nobla och intressanta ut som främlingen.
Musikanföraren afknackade musiken, herrarne förde sina damer tillbaka till deras platser och »mammorna» började att röra på sig, och snart böljade en lysande ström förbi monsieur Canossa på väg till förf ri sknin g srumme t.
Men då den lysande svärmen kom tillbaka — var den hemlighetsfulle främlingen försvunnen och intresset för soirén var förbi.
Flera af societetens ä'dre gentlemen hade förgäfves sökt att närma sig främlingen.
Med stor höflighet och älskvärdhet besvarade han deras frågor — berättade om sina resor, men med en läktares färdighet förstod han att hålla dem och deras frågor på tillbörligt afstånd från sin person.
»Gudarne må veta, livad ban är för en prisse!» ytrade en äldre offi er till en annan manlig badgäst. »Jag har en svag aning 0111, att han är en rysk spion.»
»Nej, då tror jag snarare, att lian är diplomat.»
»Jag tror rätt och slätt, att karlen är en förbrytare!» inföll en ung, förlofvad man, hvars fästmö hade förgapat sig i monsieur Canossa.
Damemas gissningar ljödo en smula annorlunda.
En påstod att han var en förklädd indisk furste — en annan att han var ägare af stora diamant-grufvor — en tredje att han var en fransk grefve, som lefvat olycklig med sin hustru — och nu sökte att glömma henne i främmande land.
Oberörd af alla dessa gissningar gick monsieur Canossa sin väg stilla fram, följd af beundrande, nyfikna och afundsjuka ögon.
Fröknarna Vera och Ulrika — som vi gjorde bekantskap med i början af denna skildring — hade blifvit clödliga ovänner.
Orsaken, ja, den var liten, men stor nog att graflägga vänskapen mellan de båda damerna.
En dag sutto de båda nere i lässalongen och slöko »Sigurds» kaleidoskop — då den hemlighetsfulle främlingen inträdde.
»Händelsevis» råkade fröken Ulrika att tappa sin tidning, och dä främlingen höfligt böjde sig ned. tog den upp — och med ett litet leende ville räcka den unga damen den, grep fröken Vera efter den med ett innerligt framhviskadt tack.
Så var fiendskapen grundlagd. De forna väninnorna sågo icke mer åt hvarandra.
Men tiden skred och en vacker dag stod monsieur Canossa åter ombord på ångbåten — men denna gång för att fortsätta sin resa — hvarthän visste ingen.
Just som båten pep till afgång närmade sig främlingen relingen och släppte lös en tämligen stor ballong af gult och blått silkepapper — som af vinden fördes in mot land. Då ballongen kommit en hundra alnar upp i luften, öppnade den lilla gondolen sig och ett rägn af blommor föll ned öfver de förvånade åskådarnes hufvuden.
»Hvilket nobelt afsked!» jublade damerna ocjh grepo med förtjusning buketterna som de förde till sina läppar. Men gondolen däruppe tycktes innehålla något mera. Små fyrkantiga lappar hvirflade genom luften och betäckte kajen som snö.
Man tog upp dem och läste: »Ludvig Colin ocli Comp. Största fager af beniciadiamanter. Profver bäras af vår representant, monsieur Luigi Canossa.»
Korten föllo ur damernas händer — ocli som ett skrik ljöd det: »En vanlig reklamagent!»
Uppe i konditoriet vid badhusparken sutto frök-narne Ulrika och Vera och åto ett försoningsbakelse.
