Sida 753
TVÅ SANNFÄRDIGA SPÖKHISIORIER
Andra kvällen efter mitt inflyttande hos änkan Carry och framemot midnatt, förnam jag ett egendomligt knackande i panelväggen högt uppe mot taket öfver Fitz säng. Jag tog dock icke vidare notis därom, i tro att ljudet möjligen förorsakades af något som fastnat på yttre taklisten och slog för vinden emot väggen. Det hördes helt svagt; men egendomligt nog väcktes jag däraf flera gånger under nattens lopp. Det varade icke länge åt gången och lät höra sig högst oregelbundet. Emellertid, då ljudet mot morgonsidan upphörde, somnade jag till på allvar. Vid mitt uppvaknande stod Fitz i beredskap att begifva sig till sitt arbete. På min fråga om han, som ett par månader före mig ensam bebott lägenheten, under tiden förnummit något ovanligt, nekade han därtill och frågade, hvad jag menade.
Det var mig dock särde es mo bjudande att nämna skälet för min fråga, äfven från den synpunkten att möjligen göra mig löjlig, men jag bad honom att, innan han gick, efterse om någonting hängde på hörnet af yttertaket eder där omkring, hvilket han ock lofvade. Under dagens lopp återvände jag flera gånger till mitt rum, lyssnande efter den retsamma kna kningen, hvars egendom iga ljud jag icke med bästa vilja i vär den kunde slå ifrån mig; men jag lyssnade förgäfves. Allt var tyst, ehuru det b åste hårdt om dagen. Jag gick också rundt om huset i"ör att undersöka om möjligen någon drake, som barnen i London så ofta s'äppa upp, för att vanligen fastna i trädtopparne och vid takhörnen kunde vara orsaken till ljudet; men ingenting misstänkt syntes till. Öfver vårt rum fanns heller ingen vind, och vi jämte mrs Carry voro de enda, som bebodde huset. Men hvarifrån härledde sig då denna knackning.
Kvällen kom, och jag hade nästan g'ömt, hvad jag under dagens lopp förgäfves sökt att lösa, då plötsligt, ungefär vid samma tid som den föregående natten, knackningarne upprepades.
Jag lyssnade en stund och kom därvid att erinra mig, hvilken betydelse de verkliga spiritisterna, vid deras sceanser, egna åt knackningar i väggar och möbler. Här är bäst att erkänna, det jag alltid haft ett romantiskt och fantastiskt sinne, och gärna öfver ämnat mig åt psykiska speku a ioner. Allt nog, jag misstänkte att knackningarne gällde mig.
Ärade läsare, du kanske består mig ett ömkans -värdt smålöje, då jag äfven bekänner, att jag knackade helt sakta tillbaka i takt med ordfallet i följande tänkta begäran: Kom närmare! *) — Och i nästa ögonbick knackade det ock alldeles intill min hufvudgäid med samma mys iska Lksom långt aflägsna ljud, som först ådrog sig min uppmärksamhet. Nu var jag säker på min sak. Jag fortfor att knacka och bestämde som svar: e n knackning för »ja» och två för »nej». Efter cirka en limmes tid under upprepade frågor, visste jag besked.
Det var en olycklig ande, som behöfde mina förböner. — Jag bad ock innerligt att den irrande själen må te finna frid samt framställde därefter genom knackningar min önskan om ett upprepande af dessa följande natt precis kl. 12. Härefter blef allt tyst, och jag stördes ej vidare den natten. Morgonen därpå bad jag Fitz komma tidigt hem, då jag lofvade honom en öfverraskning. Kvällen kom och fann mig som vanligt i bädd. Vid elfvatiden stöf-lade Fitz in i rummet, helt nyfiken på hvad som väntade honom. Jag omtalade hvad som passerat. Han syntes därvid visserligen förvånad, men full af
* »Come rtearer!»
galenskap, som han var, sökte han att skämta bort alltihop. Det måste han dock medgifva, att ingenting utifrån kunde åstadkomma någon knackning i brädväggen, och då ingen mer än vi båda och värdinnan bebodde huset, var en sådan sak oförklarlig. Dock skulle han skämta däröfver.
»Vänta blott till klockan 12, och du skall själf få döma», var allt jag kunde säga.
Nåväl 1 Jag gaf honom en intressant liten strö-skrift att fördrifva tiden med och hålla sig vaken och dessemellan pratade vi om »ditt och datt» tills klockan i närmaste tornur slog tolfte timman.
»Lyssna!» utropade jag.
»Knack, knack, knack», började det ånyo öfver hans bufvudgärd.
Fitz reste sig genast upp i sängen och tittade på mig med en förskrämd blick. Han var minsann icke så skeptisk och så redo att gyckla då som förut.
»Hvad t—san nu då?» hviskade han.
»Tyst, min gosse! Nu skall jag leda knackningarne till mig, och då tviflar du väl icke längre.»
Jag började nu mina knackningar, och i nästa ögonblick rent utaf dånade det, liksom af ilska, i väggen, alldeles intill min hufvudgärd. Fitz blef rädd och släckte sitt ljus, och så gjorde äfven jag med mitt.
Jag bad återigen länge och väl för den osaliga anden, hvarefter allt blef tvst. Det sista jag gjorde, innan jag somnade, var att knacka och uttrycka min önskan, att, i händelse mina böner varit tillfredsställande, jag måtte hugnas med ett nytt besök nästa natt på slaget elfva och därvid erhålla ett tecken till ett slutligt farväl.
Fitz var hemma den kvällen i god tid och, med. våra klockor i händerna, afvaktade vi med spänning den beramade tiden för andens påhälsning. På slaget elfva kommo ock tvenne hårda knackningar, sålunda — farväl!
Jag hade således lyckats att till belåtenhet uträtta mitt åliggande, tv knackningarna upphörde för alltid.
Nästa morgon gick Fitz ned till vår värdinna, hvilken, i parentes sagdt, Var en högst ogudaktig människa, som gjorde sig lustig öfver Gudsbegreppet och öfver att någonting så galet skulle finnas som ett lif efter detta. Fitz omtalade för henne, hvad som inträffat, och så fort, som hon hörde, att det var fråga om knackningar, började hon att skratta och bad honom ej taga ringaste notis därom, ty under de många år, hon bebott huset, hade inga hyresgäster klagat däröfver. Alltså måste det ha varit en tillfällighet. Hennes cyniska uppfattning af saken förskaffade henne en ovän i Fitz.
Så förflöt en tid, och allt var lugnt; men hos Fitz, som var irländsk katolik, hade denna mystiska sak slagit rötter, så en morgon utan vidare satte han sin starka skuldra emot panelen och intryckte den med ett fruktansvärdt brak. Han tittade bakom; men ryggade med ett fasans skri tillbaka. —
»Jesus, Maria! Kom och se!»
Där innanför mellan panel- och ytterväggen låg ett litet benrangel till hälften täckt med paltor.
Vi packade genast ned våra tillhörigheter, låste rummet och flyttade i smyg. Nyckeln till rummet öfverlämnade Fitz till Scotland Yard, som fick taga hand om saken.
Samma höst läste jag under »Rättegångs- och Polisnyheter» i Daily Telegraph, att mrs Carrys var häktad såsom misstänkt för barnamord.
— 735 —
