Sida 792
EMIL HILLBERG.
Det har sagts om Lars Hjortsberg, att »han var i de flesta afseenden den ypperste skådespelare Sverige ägt. Utom den egentliga tragadien, för hvilken han icke var rätt passande och hvari han ej heller försökte sig mer än en gång, fanns ingen dramatisk konstart, i hvilken han ej firade de mest lysande triumfer.»
Månne i?ke ungefär detsamma kan sägas om Emil Hillberg, hvilken i just dessa dagar går att fira sitt trettioårs-jubi eum s^m skådespelare — han debuterade nämligen i början af år 1873 som Benvolio i »Romeo och Julia» på Dramatiska teatern och som Herved Bosson i »Bröllopet på Ulfåsa» på K. teatern — och måste ban icke betraktas som den, hvilken förmått upptaga Hjorisbergs mantel? Blott med den skillnad, att HiTberg mycket väl lämpar sig för »den egentliga tragedien», medan hans skaplynne däremot icke är gjordt för farsen.
Vi hafva efter Lars Hjortsberg haft åtskilliga sceniska artister, som nått högt, mycket högt, hvar och en på sitt område. Edvard Swartz lär ju i sina roller ha varit nobel, ridderlig, storstilad och djup som få och kunde tolka både veka naturer och skurkaktiga sådana, men för humor måste han ha varit rent främmande. Knut Almlöf, denne utmärkte artist, som äfven ett yngre släkte bevarar i minnet, var ju däremot en utomordentlig humorist,
men naturligtvis omöjlig för stora tragiska roller med hjältenatur.
De s:eniska artister, som förmå lika väl tolka det allvarligt storslagna som det, jag skulle vilja säga allvarligt löjeväckande, lika väl kunna röra sig i den historiska dräkten som i frack och nattrock, äro få, mycket få. Men Emil Hillberg är en af dem, han är en verkligt stor skådespelare.
Ty liksom en verkligt stor författare förmår han gifva uttryck åt allt hvad som kan röra sig i en människosjäl, af högt och lågt, af godt och ondt, af rörande och skräckinjagande. En Snoilsky har ju kunnat lika lefvande teckna svenska historiska bilder, som ban innerligt tolkat naturen elfer skarpsinnigt klargjort förhållanden om det moderna lifvet — en Strindberg är ju både drömmare och fantast, verkligbetsskildrare och satiriker. Låtom oss minnas, att det också finnes sceniska artister, hvilka ha samma underbara förmåga att intränga i allt mänskligt och lefvande framställa det för oss. Och att en skådespelare förmår detta är nästan mera märkvärdigt, än att en skriftställare kan göra det. Ty den senare har tusen bilder att röra sig med. under det att den förre endast har sig själf att dana en bild af, måste på ett handgripligt sätt omskapa sig själf.
* * *
THIELE DON ANTONIO
DOKTOR KLAUS JAGO GREFVE GYLLENSKÖLD
PROSPER BLOCK HERTIG DE SEPTMONTS I STULEN LYCKA
DON EMANUEL SAMSTHANAKA
— 774 —
