Sida 82
HVAR 8 DAG
(Forts. fr. sid. 61).
det besvärligt eller kostsamt att föra dem till staden. Sedan krokodilhonan lagt äggen på ett soligt ställe i sanden, tycker hon, att hon gjort sin plikt och aflägsnar sig. Solen kläcker ut äggen och, så snart skalen brustit, börja ungarne att sörja för sig själfva. Jägarne plocka upp dem och stoppa dem i bröstvecket på blusen liksom för att hålla de små gynnarne varma, till dess de kunna släppa dem i ett ännu varmare hörn af sina hyddor.
Till slut inbjöd Dellyfet sin nya bekantskap att följa med på en jakt. Madame Bernhardt antog med nöje inbjudningen; och några aftnar senare, iklädd en vanlig jägardräkt med en kort tröja och höga stöflar, begaf hon sig, åtföljd af tre af sina vänner, åstad på den lilla elektriska järnbanan ut till West Ends sommartillhåll vid Pontchartrain-sjön. Här voro Dellyfet jämte två andra jägare med några piroger och nödig attiralj till mötes.
Klockan var åtta, då sällskapet under ledning af jägarne, paddlade iväg i riktning mot en lämplig vik. Natten var månbelyst och sjöns lugna vatten liknade en yta af glänsande silfver. Hade det icke varit så lugnt, skulle det varit nödvändigt att taga stadigare båtar, ty, ehuru infödingarne, vana som de äro att sköta dessa bräckliga farkoster, förstå att hålla dem upprätta i nästan hvilken sjö som helst, måste nybörjaren dela sitt hår i midten för att kunna hålla dem på rätt köl.
Då man paddlat framåt ungefär en half timme i hastig fart, kommo båtarne i närheten af operationsområdet, och Dellyfet befallde, att all konversation skulle upphöra. Paddlingen skedde nu något långsammare och alldeles ljudlöst.
Efter ankomsten till ett kändt tillhåll för krokodiler inne i en mörk bukt, kantad af hög vass, tände man i kanoterna furvedsfacklor samt begynte att i strandbrädden söka efter »kodib-hålor. Efter några få minuter hade man funnit en samling af tre sådana hålor.
Madame Bernhardt, som var särdeles angelägen om att själf få fånga en krokodil, fick efter jägarens anvisning lägga en rännsnara af ett groft rep omkring öppningen till en af hålorna. Dellyfet hade valt ut den minsta hålan i tanke, att det var bättre att fånga en unge, som .ej skulle förorsaka något vidare besvär, hellre än att riskera att få taga itu med en alltför stor best vid ett tillfälle som nu, då han hade oerfarna gäster att taga vara på — ty, ehuru krokodilen vanligen skyr människan, är han ytterligt farlig, då han blir retad eller då han tvingas att försvara sig. Men madame Bernhardt ville att hennes krokodil skulle vara en stor best och påyrkade därför, att den vidaste öppningen- skulle blifva den för ändamålet utsedda.
Snaran utlades och den andra ändan af repet fästades omkring ett groft träd. Men nu begynte den del af förberedelserna, då konstnärinnan, huru begåfvad hon än är, var alldeles ur stånd att lämna något bistånd, förberedelser, som förutsatte ett intimt studium af krokodilernas vanor och en buktalaretalang af ingalujida medelmåttigt slag.
En af jägarne gaf till ett svagt, förunderligt fnysande, som lät som om det kommit långt bort ifrån. I nattens stillhet och midt i denna dystra ödemark ljöd det hemskt. Inom några få minuter, hördes ett nytt skrik, liksom närmare. Därpå ännu ett, hvarefter ljudet upprepades, till dess det slutligen steg till ett våldsamt tjut, som slutade i ett oredigt sludder bland gräset vid stranden, alldeles som om en ofantlig reptil just kommit i land efter en lång simtur. Det var ett mycket skickligt slags härmande.
Nästan på ögonblicket kom ett svar — men icke ur den rätta hålan. En liten gynnare omkring tre fot lång satte ut nosen ur en håla vid sidan af den, omkring hvars öppning snaran var lagd, och uppgaf ett fnysande till svar. Snabbt som blixten kastade den vaksamme Dellyfet en lasso, som han hade till hands, omkring djurets hals, ryckte till i ändan af repet och drog reptilen fram till ett träd, under det han noga höll sig på afstånd från honom för att undvika slagen från hans piskande stjärt och faran af hans förskräckliga käftar. Jägaren hade knappt tid att fästa repet och bemäktiga sig krokodilen, förrän ett larm från den öfriga delen af sällskapet tillkännagaf, att. flera villebråd »stoppades i sack». Madame Bernhardt, som fattat tag i sitt rep för att rycka till i detsamma, då djuret skulle passera genom snaran, underrättades plötsligt om att det kritiska ögonblicket hade kommit, just då hon ägnade blott föga uppmärksamhet åt den sak hon åtagit sig att sköta. Under det hon nämligen ifrigt såg på huru den första krokodilen infångades, kände hon en lindrig dragning i repet. Hastigt vändande sig om, såg hon ett krokodilvidunder kräla ut ur hålan, hvarpå hon omedelbart halade i repet, därvid öglan åtdrogs tätt omkring odjurets buk.
Den kolossala besten upphäfde tjut al raseri och rusade rundt trädet, vid hvilket han märkte sig bunden. Han rörde sig därvid fortare än någon af jaktsällskapet, ehuru deltagarne däri flydde huller om buller i alla riktningar. De hade nätt oCh jämnt tid att komma ur vägen, då odjuret, med stjärten svängande från sida till sida och med sina stora käftar ilsket smällande, nådde den plats, där. de voro. Den genom hans våldsamma ansträngningar att komma lös förorsakade intryckningen af repet omkring hans kropp skulle hafva skurit itu ett djur med mindre tjock och seg hud. Hade krokodilen haft förstånd nog att söka bita af repet, skulle han lätt hafva kunnat göra det i ett enda tag. Emellertid började plötsligt ansträngningen att visa sin verkan; hans vilda anlopp afmattades; och snart låg odjuret alldeles uttröttadt.
En för ändamålet medförd tung furuplanka lades nu bredvid krokodilen. Han insnärjdes så mycket som möjligt i repet; och då all fara från hans käftar och stjärt var öfverstånden, blef han säkert fastbunden vid plankan och snaran omkring hans kropp afskars. Plankan med sin börda fördes därpå till en af båtarne. Den mindre krokodilen blef likaledes bunden och buren ombord, hvarpå expeditionen anträdde återfärden. Dellyfet paddlade sitt sällskap tillbaka till West End och såg dem i säkerhet återvända till New Orleans. Han band därpå sina båtar i rad efter hvarandra och paddlade så i väg till sitt hem vid Bayou Saint John.
Madame Bernhardts krokodil befanns vara ända till tio fot lång och väga 275 pund. Jägaren fick en dollar och 25 cents pr fot i betalning för honom, ett pris, som knappt synes uppväga den stora risken af hans infångande. Men jägaren hade ju haft den enastående tillfredsställelsen att beledsaga madame Sarah Bernhardt på hennes första och sista krokodiljakt.
Krokodilens lifskraft var förunderlig. Han repade sig snart, sedan snaran afskurits, och lefver ännu kry och rask; och så framt han icke drabbas af en för tidig död, skall hans naturenliga lif i längd vida öfvergå deras, som deltogo i det ryktbara jaktparti, som gjorde honom till fånge.
- 64 —
