Sida 232
MOT STRÖMMEN.
Dagboksanteckningar. För HVAR 8 DAG af Th. Randal.
Den 1 december 1901.
Ändtligen framme! Hel och välbehållen, stående på den frusna marKen med blickarna fästade på det solbelysta »Sundet».
Skodsborg! Vintersanatorium! Ja visst! Jag höll nästan på att glömma, att jag är sjuk, skall hvila mig, far hvarken se eller höra för att icke anstränga nerverna. Puh!
Nerver! Jag kan nästan afundas en sådan där stor, tjock bondjänta, med kinder och armar som hvetebullar, hvilken utan att blinka kan åse, hum man slaktar en gris, och kan hålla kärlet, i hvilket blodet rinner varmt och ångande ur snittet.
En öppen, djup, klar själ i en sådan kropp - ah!
Skall bli roligt att se, hur den värde »äskulapei-» här ämnar indela min dag åt mig. Jag känner en sådan innerlig lust att strunta i både honom och hans föreskrifter. Att göra raka motsatsen — det vore en njutning!
Tänk, att stå här nere vid strandbrädden, med »Sundet» sjungande och skvalpande vid sina fötter, och långt, långt bort i fjärran ett svartblått streck — ett sådant där ojämnt, vågigt — Sverige, det skorrande Skåne, och så endast himmel och skog öfver och omkring sig — det är ljufligt!
Hvem kan då undra på, att man får en känsla af — själfbärskare, och alldeles icke känner någon lust till att låta sig kommenderas af en sådan där klok herre med pincenez på näsan och karbollukt i kläderna. •
Det börjar bli kallt! Det biter i näsan och i öronen, och ögonen tåras af kölden.
Farväl med dig, du fria, friska, nervlösa Öresund! Nu gar färden hemåt till medlidsamma blickar, vänliga förfrågningar, milda förebråelser och mera sådant — men vi träffas igen!
Den 2 december 1901.
I dag ha vi varit där, min mor och jag, hos karbolherrn. Han hade ingen pincenez!
Jag gick dit med hela personen fylld af opposition.
Jag gick bort och ställde mig vid fönstret, medan min mor hälsade på honom. Som jag stod där, lades en hand på min axel, och en röst sade:
»Jaså, detta skall bli min patient!»
»Nä-ä!» \sa' jag, fortfarande i samma stämning.
»Men mitt barn!» ljöd min mors förmanande
röst.
Jag vände mig om och såg en lång, brunskäggig karl stå ocli grina åt mig.
»Blek!» utlät han sig visst.
»Röd!» sa' jag.
Han såg en smula förvånad ut, men fortfor:
»Dansar för mycket?»
»För litet!»
»Ack, herr doktor, lion har skrifvit ocli läst för ifrigt», inföll min mor.
»Läst romaner och skrifvit kärleksbref ?» sporde
han.
»Skrifvit romaner och läst kärleksbref!» rättade jag honom välvilligt.
»Åh hå!» sa' han.
»Ja ha!» sa' jag.
Han skakade på hufvudet och gick bort till sitt arbetsbord. Jag återtog min plats vid fönstret.
Med ett obeskrifligt hånleende åhörde jag hans ordinationer vis-à-vis mig, ställda till min mor.
»Stiga upp klockan åtta om morgonen, en half-timmas promenad på en läfull plats, frukost, bestående af ägg, smör, bröd och mjö|lk, så åter pro-
menad. Därpå en och en half timmas hvila, så middag, bestående af välling, magert kött och frukt,, därpå en liten promenad, så hvila och så kvällsmat: té och smörgåsar; klockan nio i säng. Kaffe, läsning och skrifning fullständigt förbjudna saker!
»Jo, det skall du få se, min gosse lilla», mumlade jag för mig själf och rynkade pannan i bistra, trotsiga veck.
Jag hörde min mor taga afsked och vände mig, frän fönstret och närmade mig dörren.
»Adjö, min fröken!»
»Adjö!» sa' jag så där ut i luften. »Säg, ha de godt kaffe på hotellet?»
»Men älskade barn!» Min mor grep mig om armen; men jag seglade lugnt ut ur rummet, i förinfarten ögnande igenom en tidning, som låg pa. bordet i väntsalen.
Den 3 december 1901.
Min nior är förtviflad. Jag steg upp klockan half tio och marscherade direkt ned titi stranden-Det blåste en frisk vind, som kom Sundets vatten att rulla och hoppa som i vild opposition.
Den vind, som slog emot mig där utifrån, doftade ljuf sympati. Opposition — det är just min färg det!
Spatsera en half timma på en läfull plats I
Jaha -—visst ja! Lä var det!
Jag stoppade händenia i kavajfickorna och gaf mig af rakt mot vinden.
Kjolarna snodde sig kring mig, ocli min välfriserade lugg blef rak som en nvbakad löjtnant.
Blåsten täppte till både näsa och mun på mig, så att jag på långa stunder ej förmådde andas; men friskt var det och så rakt mot instruktionen
— det var just det allra bästa.
»Kallas det här för en läfull plats, min fröken?»
Jag kände så väl igen rösten och så — lukten
— karbol. Puh! Den kom som en bred våg med vinden och slog mig upp om öronen och in i näsan.
»Nä-ä! Hvem har påstått det?»
Jag stoppade min förvildade lugg upp under sportmössan och drog denna djupt ned öfver öronen -— och så trafvade jag på.
»Äh, halt, ett ögonblick, hvad?»
»Halt? Jag har hvarken varit halt för ögonblick eller timmar.
»Men så stanna då!»
»Omöjligt, det strider mot föreskriften!»
»Hvems ? Min ?»
»Mins ni ej bättre, hvad ni ordinerar, än att ni behöfver framställa ön dylik fråga?»
»Tänker ni ta' lifvet af er, fröken?»
»Nej, för all den del! Jag har ej för vana att göra toalett på landsvägen. God morgon!»
Jag gjorde helt om och gick med sjumilasteg tillbaka samma väg.
En utdragen hvissling strök med vinden förbi mitt öra — lian var arg, karbolherrn — och klingade för mig som den ljufvaste musik. Jag nickade gladt åt. min vän, Sundet; vi liknade hvarann i dag, lika fulla af motsägelselusta båda två.
Ofvanpå promenaden åt jag en bastant frukost: Kaffe, biff och sardinsmörgåsar.
Min mor vred sina händer.
»Hvad skall det tjäna till att resa till sanatorium och rådfråga läkare, då du handlar rakt mot föreskrifterna ?»
Så ljöd hennes klago-»poem», på hvilket jag genmälde :
»Nej, det tjänar till intet att resa omkring till
- 214 -
