Sida 233
MOT STRÖMMEN
en massa läkare, utan hjälper det bra mycket bättre att leiva ett lugnt, naturligt lif utan alla dieter och töreskrifter. ]Nämn mig en dag, då jag inmundigat en frukost som denna?»
Min mor suckade och teg.
Före middagen skref och läste jag en .timmas tid, hvarpå jag ater tog mig en promenad.
Det hade mulnat till, och tjocka snömoln hängde öfver vattnet. Vinden var atmojnad, ocn »öunuel» sag helt fredligt ut. SvensKa Kusten var lörsvun-nen i ett dimhöijdt fjärran, och boksKogen stod sa allvarsam och dyster som en här at gamla trogna krigsbussar på vakt.
Jag letade upp flata stenar och började kasta »smörgåsar». Några andra sanatoriegäster gmgo meka och allvarsamma förbi, tagande sin reglementerade promenad.
Det var en ung flicka och en äldre herre.
Jag sköt mössan i nacken och vinkade muntert åt dem. De stannade och sågo förvånade ut.
Jag tog en sten och kastade.
»En, två, tre, fyra, fem!» räknade jag högt, »Ah, kom och försök!»
De tittade på hvarandra — så kommo de, långsamt och tvekande.
»En brilljant motion, den här.» Och så flög åter en sten öfver vattenytan.
Jag sade mitt namn; de sade sitt.
Det var far och dotter, hvilka liksom jag voro strängeligen tillsagda att följa alla ordinationer och föreskrifter.
»Försök rlet liär ett tag», sa jag.
Hon log; tog upp en sten och kastade; ban likaså. Och om en stund kappades vi om, hvem som kunde kasta bäst.
»Se så där ja! Nu ha vi fått appetit till midti agen »
Plu ms! sjönk den sista stenen i djupet och en massa ringar uppstodo på vattenytan. Det förekom mig, som om »Sundet» log uppmuntrande åt mig; de där ringarne liknade vecken omkring en skrattande mun.
»Alen Gud, kära pappa, vår promenad! Nu är det middagstid, och doktorn, som så strängt sagt
Han såg helt förbryllad ut.
»Bry er inte om, hvad han säger, fröken!» förmanade jag lugnt, i det vi gingo förbi doktorns villa, i ett af hvars fönster han själf stod.
Far och dotter sågo helt skuldmedvetna ut, och jag gick och önskade, att han måtte sett bela upptåget nere vid stranden.
Det var hummer på matsedeln — friska, ny-kokta — påstod den pomadaklistrade ganymeden med en bugning mellan hvarje adjektiv.
»Bien! Så skola vi ha hummer.»
»Välling, lilla barn!» hviskade min mor öfver bordet.
»Ja, gärna det. En välling till min mor och en hummer till mig!»
Pomadburken flög — och min mor satt som förstenad. Jag log mitt soligaste leende och gick vidare i matsedeln.
Hummern kom — och vällingen äfven — och strax därpå »karbolherrn». Alin mor blickade hjälplöst mellan vällingen och den sist. ankomne.
»Olja, ättika, socker! Tack! Det skall smaka.»
Han hörde det, då han gick förbi vårt bord, och han stannade också ett ögonblick, betraktande mig med en blick, som kom hummern att fastna halfvägs i halsen på mig — jag tyckte, den sma-
kade karbol. Därpå gjorde han en artig bugning för min mor och gick vidare.
Nu följde kyckling , med sallader och så glace. Jag åt väldigt; ty han satt en bit ifrån och kunde se allt, som serverades oss.
Ett stycke ifrån oss satt äfven far och dotter, mina sportskamrater från Sundet, och »deiikaterade» sig med — välling.
»Hummern var utmärkt, glacen likaså!» hviskade jag i förbifarten, då jag passerade deras bord.
Min mor gick till sitt rum, och jag uppsökte lässalongen.
Politiken, Dannebrog, Berlingske och National-tidende genomlästes; därefter kom turen till en reseskildring från Kina, två band — jag läste tvåhundratjugo sidor, så förmådde jag ej mer.
Doktorn satt och resonnerade med några damer i rummet bredvid — två långa, magra »misser» — och höll ögonen på mig i min länstol.
Jag tog upp min anteckningsbok och gjorde för svns skull några anteckningar.
Kaffe, skrifning och läsning äro strängt förbjudna saker.
Jag förde fingret till ringledningens elfenbens-knapp på väggen.
»Åh, kellner, en stark kopp kaffe!»
Jag hoppades att få se »honom» därinne lycka till eller åtminstone rynka ögonbrynen; men nej, han log blott sitt älskvärdaste leende — det behagade mig ej.
Jag drack en munfull, och så gick jag ut.
Det var nästan belt mörkt ute, och den friska vinden från i morse hade vuxit till storm. Det röt och pep borta i dunklet, och Sundet rullade i hvita, fräsande vågor uppå stranden.
»Du är arg i kväll, gande vän! Allt fortfarande sympati oss emellan.»
Efter en kort promenad fram och tillbaka utanför hotellet återvände jag in.
Efter supén samlades en del af sanatoriegä-sterna i sällskapslokalerna — karbolherrn var äfven, där. Man konverserade matt och allvarsamt, då och då tittande på klockan, som gick stadigt och säkert till nio.
Borta vid pianot satt en ung man och prelu-dierade, dystert och sorgmodigt, till dess Beethovens sorgmarsch i hela sitt djup tonade genom rummen.
Jag tyckte, att dessa förvandlades till en lång rad grafkamrar och människorna till en hop med bleka andar, som lämnat sina kistor. Felades nu bara tolf döfva klockslag, och illusionen hade varit fullständig.
Jag fick en idé.
Som en pil for jag af bort till pianot. »Ah, hör!»
Pianisten lät förvånad händerna hvila, och som en naturlig följd däraf förstummades begrafnings-marschen.
»Kan ni en vals?»
»En Chopin ?»
»Nej, visst icke! En Strausser.»
»Spiller ikke den slags ting.»
»Jaså! Ja, det är ju en konst att spela dansmusik bra; men mina pretentioner äro små, en liffull melodi, som sätter fötterna i gång, är aili hvad jag önskar.»
Han kikade på mig med sina små ögon, och så i ett. nu glimmade det till bak de mörka fransarne, och »Venus, Venus, steig bier nieder», bröt begrafningsatmosfären omkring oss.
forts. sid. f 9.
— 215 —
