Sida 356
det folk, som bevarat det namn, hvilket erhölls efter svenska »Rorskarle»? Vi se, huru händelser, som vunno en tillfällig afslutning i början af det nittonde århundradet, fortsättas i det tjugonde. Träd efter träd faller i den nordiska folkskogen. Vi fråga oss, när och hvar skall nästa lund falla? När skall vår egen skogsteg härjas?
Skall icke denna Nordens historia en gång väcka oss, väcka oss till ödmjukhet mot den makt, som styrer folkens öden, till eftertanke, till själfpröfning och till arbete?
Hvad är grunden till denna motsats mellan förr och nu? Månne icke grunden delvis ligger hos de nordiska folken själfva? En sak måste vi dock genast se: nordborna ha haft större styrka att utbreda sig och utbredas, att spridas och skiljas, än att samla sig och enas.
Hvar finna bot häremot? Kunna vi ej lära något härom genom att jämföra vår egen historia med engelsmännens och tyskarnes? Vi se ju dock uppenbart, att historien hos dem utvecklar sig i en riktning, motsatt den, vi sågo vid jämförelsen mellan forntid och nutid i Norden. Hvad är då skälet till denna motsats?
Många orsaker kunna här samverka. Jämföra vi Nordens historia med Tysklands, så synes det mig klart, att vi icke få söka enda skälet däri, att Tyskland är ett rikare och fruktbarare land än Norden. Ty äfven Danmarks jord är fruktnar. Sverige har många näringskällor, och Norge har från gamla tider hämtat rikedom ur hafvet och från hafven. Och i äldre tid var väl den skandinaviska halfön gentemot närgångna fiender tryggare omgärdad än Tysklands jord.
Jag tror, att hufvudskälet till motsatsen mellan Tysklands och Nordens historia är ett annat. Jag skall söka klargöra det genom att följa våra sydliga fränder genom några af deras utvecklings mest karaktäristiska punkter.
Äfven här för jag Eder tillbaka till medeltidens början. Kristendom och högre bildning utbreddes först i Tyskland genom kyrkans män och på kyrkans språk, på latin. Men snart gjorde sig behofvet af att tala till den stora menigheten gällande, och då måste man tala på folkets eget språk eller, som det hette hos de germaner, som bodde närmast norr om Italien, det talades tyska, som betyder folkligt, i motsats mot latin. Detta ord tyska utbredde sig småningom norrut till alla besläktade stammar. Det blef beteckningen för det språk, som talades af alemanner, schwabare, franker, sachsare. Och småningom användes detta ord tyska hos dessa stammar icke blott om det inhemska språket, utan äfven om själfva folket. Småningom kändes det omedvetet som ett bindeled mellan folken.
När sedan Luther uppträdde, och furstar och folk med honom värjde sin tankefrihet mot den romerska kyrkans auktoritet, blef genom Luthers bibel ordet tysk en makt för furstar och folk ända från Nordsjöns och Östersjöns stränder till Schweiz’ alper. Då blef detta ord tysk mera än ett språkligt och litterärt begrepp, det blef ett ord, som fylldes med djupt verkande krafter vid tanken på gemensam trosfrihet.
Men hela denna religiösa rörelse framkallade blodiga krig, som brakte nöd och elände långa tider igenom öfver reformationens hemland. Riket var sönderstyckadt i småstater. Men begreppen tysk, tyskt språk, tysk kultur erhöllo genom skalder och tänkare en allt större betydelse, ett allt rikare begreppsinnehåll, en allt innerligare makt öfver sinnena, dock ännu icke en genomgripande politisk betydelse. Först måste Tysklands jord från öster till väster förtrampas af Napoleons soldater, först måste Tysklands riken utstå förödmjukelser i hela deras bitterhet. Då blef namnet Tyskland för preussare, sachsare och bajrare ett samlingens och frälsningens ord. I Tysklands namn talades från Berlins lärostolar de hänförande ord, som tände glöd i de ungas sinnen. I Tysklands namn samlades de många småstaternas män kring fanorna, i Tysklands namn rensades hemmets mark från fiender.
Ytterligare förflöt mer än ett halft århundrade, innan säden mognade i den vårmättade jorden.
Då blef tanken på enheten i tysk kultur, i tyskt språk och i tysk nationalitet det starkaste vapen i jämkanslärens hand. Tysk kultur, tyskt språk, tysk litteratur äro ännu i dag makter, hvilka starkare än något annat sammanbinda icke blott dem, som tillhöra samma stora tyska käjsarrike, utan de äro makter, som hafva. en lika bestämmande betydelse för tyska Österrike och långt utöfver käjsarrikets gränser.
Se vi icke nu här motsatsen till vår egen och de öfriga nordbornas historia? Orden Norden och nordisk hafva i de tre nordiska rikena icke blifvit annat än ett etnografiskt språkligt begrepp, som för folkens stora massa är likgiltigt.
