Sida 357
Försök ha som bekant gjorts att göra dessa namn Norden och nordisk till något mera. För mer än 60 år sedan gick genom dessa riken en stark nordisk rörelse, som icke blott grep ungdomen, utan äfven mogna män, ja, många af folkens ädlaste. Den fick sitt uttryck i ett skandinaviskt program. Men detta brast och måste brista. Det måste brista, emedan rörelsens ledare kallade den akademiska ungdomen till omedelbart deltagande i utrikespolitiken, hvilket denna ungdom saknade förutsättningar för och insikter till. Programmet måste brista, emedan det icke till fullo erkände de egendomligheter, som historiskt utvecklat sig hos de olika nordiska stammarne, utan sökte dölja eller utplåna dessa. Programmet måste brista, emedan rörelsen lämnade den stora arbetande och näringsidkande delen af de nordiska folken nästan oberörd.
Då olyckan brutit in öfver Danmark och den skriande motsatsen mellan den nakna verkligheten och de föregående drömsynerna blifvit klar, vände sig öfver hela Norden de flesta med missmod eller hån bort från den nordiska rörelsen. Det var en dyrköpt lärdom. Och dock lefva dessa namn : Norden, nordiskt språk, nordisk kultur ännu den dag i dag är i folkens medvetande. Betrakta vi saken närmare, finna vi, att de för hvarje dag vinna större betydelse; men på ett annat och sundare sätt än förut. Det är praktiska män, som nu i olika riktningar på näringslifvets och den praktiska verksamhetens område inse vikten af sammanslutning mellan personer i de olika nordiska länderna, som väsentligen hafva samma intressen och arbeta för dess förverkligande.
Men hvarje ögonblick är det fara för, att frukterna af denna samverksamhet kunna gå förlorade. Ty af den stora massan uppfattas förhållandet mellan de tre nordiska folken väsentligen som ett motsättningsförliållande. De förbindelser, vår historia knutit mellan danskt och norskt språk, dansk och norsk kultur, betrakta många af våra landsmän som ett trälmärke, hvilket de snarast möjligt måste utplåna för att kunna blifva äkta norrmän. Och många svenskar och norrmän betrakta grannen och brodern först och främst som den motståndare, för hvilken de måste akta sig och af hvilken de hafva ondt att vänta. Ja, hos enskilda individer upptänder tanken på detta motsättningsförhållande krigsmodet, hvaråt de gifva uttryck under åberopande af fosterlandets namn. Och detta är möjligt i en tid, då världsmakternas ministrar i samklang med sina kanoner uttala den läran, att de små staternas och deras små trätors dagar äro räknade.
Käre, norske studenter! Snart tystnar i Runebergs, Topelii och Nordenskiölds land fritt nordiskt tal, där det ljudit allt ifrån tider före historiens gryning. Har då icke nu den tid kommit, då vi skola vakna till medvetande om, att nordisk kultur är en dyrbar samegendom, som det är de tre nordiska folkens plikt att i broderlig endräkt värja? Är icke tiden inne, då namnet Norden kan värma och fylla unga hjärtan rundt om bland de tre nordiska folken?
Nu måste, tror jag, därest vi icke skola utplånas ur folkens tal, namnet Norden för danskar, svenskar och norrmän blifva ett heligt namn, icke i motsättning mot fosterlandets namn, utan i innerlig samklang därmed. Medvetandet om betydelsen af nordisk kultur och nordiskt språk måste, för att vi skola kunna äga bestånd, blifva lefvande och verksamt genom alla lager af de tre nordiska folken.
Jag frågar Eder därför, norske studenter, om det icke bland Eder finnes några, som vilja sammansluta sig och arbeta för främjande af samkunskap, samarbete och broderlig förståelse mellan de tre nordiska folken?
Det skall vara ett opolitiskt arbete. Jag skulle önska, att jag kunde samla män från de olika politiska partierna kring denna tanke och till detta arbete.
Och jag vänder mig härmed icke endast till männen. Här måste kvinnan vara med, med sitt stilla, trofasta, outtröttliga arbete. Målet för detta nordiska arbete skall icke vara enhet, utan enighet. De egendomligheter, som historien utvecklat hos de olika nordiska stammarne, skall man icke söka utplåna, utan dessa egendomligheter skola göras kända och fruktbärande under den fredliga täflingsstriden mellan de nordiska folken i lifvets praktiska verksamhet.
Jag tänker icke på en nordisk förening för studenter, jag tänker på en rörelse, som kunde utgå från en sammanslutning inom den studerande ungdomen, men den måste, för att kunna erhålla någon makt och verkan, af dessa föras vidare till alla folkets lager. Jag tänker mig, att en sådan rörelse först och främst skulle vara riktad på den stora arbetande och näringsidkande massan af folket rundt om i landets olika delar.
Skulle en skara bland Eder vara villig att
