Sida 358
föra denna tanke ut i lifvet, bören I, anser jag, för rörelsen vinna erfarna, praktiska, representativa män i olika lefnadsställningar. Det finns ju hos oss flera nordiska fackföreningar, praktiska och akademiska. Med styrelserna för dessa tänker jag mig, att I skullen sätta Eder i förbindelse, för att af dem erhålla bistånd, möjligen äfven pekuniärt stöd till det praktiska ordnandet och utförandet af hela denna sak.
När jag talar om främjandet af samkunskap och samarbete mellan de nordiska folken, tänker jag icke företrädesvis på konst, litteratur och vetenskap. Jag tänker icke på festliga sammankomster med högtidsstundens hänförande ord. Utan jag tänker särskildt på näringslifvet och på folkets dagliga arbete. En sammanslutning som den jag antydt skulle, antager jag, till exempel bringa klarhet öfver frågan om, huru handelsförbindelser mellan de nordiska folken bäst skulle kunna underlättas och utveckla sig rikare. Jag tänker nå, att det arbetande folket rundt om i Nordens olika delar skulle få kunskap om verksamhet och lefnadsförhållanden i andra delar af Norden för att däraf kunna lära sig förbättra den lifsgärning, som ligger deras dagliga lif närmast. Så till exempel med hänsyn till mejerihandteringen, skogsplantering, fiske, sjöfart. Det måste, tror jag, låta sig göra, att norska folkskollärare i större omfattning än nu bereddes tillfälle att deltaga i de kurser, som äro afsedda för svenska och danska folkskollärare och tvärtom.
Det är blott några få oklara detaljer, jag här framdragit från det stora, mångsidiga verksamhetsfält, som här enligt min mening föreligger för det nordiska arbete, jag här antydt.
Kan ett sådant arbete komma i jämn gång, så må det börja i liten skala och därifrån söka utveckla sig allt mera och mera.
Kunde en förening, som ville främja ett sådant arbete, först bildas och betryggas i Kristiania, måste den å andra sidan söka framkalla filialer rundt om i Norge på landsbygd och i städer.
 andra sidan borde den sätta sig i förbindelse med varmhjärtade och inflytelserika män i broderlanden, män med blicken öppen för betydelsen af sammanhållning i Norden. Om nordiska folkföreningar kunna bildas i alla tre rikena, borde väl en öfverstyrelse väljas för hvart och ett af de tre folken för att organisera det hela. Representanter för dessa en nordisk folkförenings tre centralstyrelser borde väl samlas en gång om året för att rådpläga om ett arbetsprogram. Detta är, som I torden se, mycket obestämda och oklara antydningar till planen för det nordiska arbete, hvarpå jag här framkastat tanken. Men om planen ar oklar och först kan preciseras genom att utföras i lifvets verklighet, så tror jag likväl, att hufvudsyftet klart betecknats med de ord, jag användt: att det skall vara en sammanslutning till främjande af samkunskap, samarbete och broderlig förståelse mellan de tre nordiska folken.
Det skall, som jag sagt, vara ett opolitiskt arbete. Blott ett enda politiskt program får rörelsen bekänna — det samma, som konung Oscar I på sin tid uttalade på Stockholms slott: att krig mellan Nordens folk hädanefter är en omöjlighet. Detta program måste en hvar, som vill sluta sig till detta nordiska arbete, bekänna sig till. Detta program måste de, som här vilja sammansluta sig, häfda och försvara åt alla sidor. De måste beifra och bekämpa hvarje offentlig handling, som strider mot detta program, såsom en nationell försyndelse. Den nordiska rörelse, till hvilken jag här söker kalla Eder, måste leda till erkännande i lif och gärning af nutidens fredstanke, så att fredstankens utslag blir mera än en glänsande skådepenning i en festsal, så att fredstanken blir en lifsmakt hos hela folket.
Och nu till slut, ber jag Eder, käre, unge studenter, att I allvarligt och lugnt måtten öfverväga och samråda om det, jag yttrat till Eder. Det är icke min mening eller min önskan, att denna sak, som jag bräkt på tal, skall dryftas i afton; ännu mindre att därom nu skulle fattas ett beslut.
Jag tror, att vi norrmän här ha en särskild uppgift framför våra svenska och danska bröder. Ty vår historia har gjort oss liksom till ett mellanled mellan de nordiska folken. Vi ha lättast, tror jag, att tala klart och begripligt åt båda sidor. Och därför frågar jag Eder till slut ännu en gång:
Finns det icke bland Eder, norske studenter, några, som vilja sammansluta sig och gå i spetsen för ett arbete till främjande af samkunskap, samarbete och broderlig förståelse mellan de tre nordiska folken?»
