Sida 433
pä pliktens väg.
Skildring från nordanland af Carol. För HVAR 8 DAG.
På snötyngda vingar susar nordanstormen öfver höjd och dal, öfver odlad bygd och ödemarkers karga nejder.
Från ändlös polarnatt kommer ban, den väldige, och född bland evig is, är hans andedräkt bitande köld.
Och med raseri far han fram, och förstörelse betecknar hans spår.
Det suckar och våndas i sekelgammal skog, och mossbelupna stammar bräckas med brakande dån. Det kvider och klagar bland åsarnes ensliga björkar, och på öde mo, där vargen har sin led och den namnlösa skräcken sin hemvist, kämpar knotig martall en förtviflad kamp för ett fattigt lif.
Och öfver åldrig skog, öfver klagande björkar och öde mo hvirflar frostkall snö i yrande dans. Af orkanens vingar skakas den ned från mulen natthimmels ogenomträngliga dimmor, höljande i svepdok förgången sommarfägring. Den tynger sviktande grenar hos skogens jättar, och faller tyst och mjukt i det sagofyllda lugnet vid deras fot, medan i dalarnes djup bäddas manshög drifva öfver härjade snår, och människors vägar gömmas för vilsen vandrares steg. Men ute på den milsvida hedens ödsliga stråt, där blott blekta tufvor rufvande vaka öfver mörka gungflyn, där gifves ej ro för nattliga skyars irrande barn. Utan försköning jagas de fram med orkanens fart, slungas omkring i vanvettig svindlande yra, kastas ned en sekund bland vindsliten ljung, och föras åter bort på sin hejdlösa färd vid stormilars bedöfvande tjut. Och i spöklika, villande töcken höljas öde vidder.
Men genom vildmark och ödslig obruten bygd draga blänkande stålskenor sin jämna ban.
De komma från söder, från bördiga ängder och blida vindar, söka sig väg genom skyhöga berg, slingra i lustiga kurvor mellan kala åsar, eller löpa pil-rakt öfver ändlösa moars dystra rymder; de kasta sig djärft öfver de skummande flodernas djup, trotsa ödemarkernas fasa och de eviga skogarnes beklämmande tystnad, för att leda kulturens spår till nordliga trakter, där åkern är karg och frostig vinter gäckar mödosam sträfvan.
När så stundom händer att bergens mystiska salar genljuda af larm och dån, och att skarpa hvisslingar stiga ur skogarnes djup, medan ett mörkt vidunder kommer framilande med vindens snabbhet öfver de blänkande skenorna, insvept i hvirflande skyar af ånga och rök, då sprides med de bortdöende ljuden en fläkt af civilisationens jäktande lif öfver allvarstunga näjder, och dessas ensamma son stannar lyssnande på sin väg, medan en skymt af återhållen längtan lyser fram ur hans sorgbundna blick.---
Där långt ute på mon, tätt vid skenornas snör-räta linie, men fjärran från allfarsväg och många, många mil från närmaste by, ligger en enslig banvaktstuga i dyster öfvergifvenhet. Några knotiga och förpinade tallar äro hennes enda skygd, sommarens ljungblommor hennes enda prydnad, och utom af de förbiilande tågens rassel, störas omgifningarnes tryckande tystnad blott af vargars tjut och stormens klagan i långa vinternätter.
Längst bort vid synranden höja sig mörka skogar, men eljest synes ingen glad punkt i landskapets ängslande enformighet, där denna enda människoboning
ligger som en undrande fråga ute i de tomma vidderna af idel ofruktbar, ökenlik rymd, med otaliga gråa tufvor så långt blicken når.
Och i detta ödemarkens hem bor en fattig banvakt med hustru och barn, lefvande enslighetens försakande lif under plikttroget uppfyllande af det anförtrodda värfvet att vaka öfver banans säkerhet för kommande tåg, och därmed de människors välfärd till lif och lem, som i skilda intressen hasta fram med desamma.
Tungt och ansvarsfullt är hans kall när julidagens brännande sol tänjer skenornas stål, eller när höstens rägnfloder bortföra deras stöd; men tyngst och svårast är det, när vinterns fruktansvärda snöstormar sopa fram öfver mon och hopade drifvor trötta hans fjät.
Och lång är nordens vinter, och ofta härja svåra oväder öfver bygderna, långa äro nätterna och ständigt lurar kölden, nordanstormen och snön i deras mörker. — Nu är det vinter och natt, isande köld och storm, rymden är full af töcken, och yrande snö tråder sin lustiga dans.
Nu kräfves äfven att mannen i vaktstugan gör sin plikt, ty i midnattens timme skall snälltåget komma farande där norrifrån, och ve honom om icke dess väg är trygg. Hans spanande blickar skola på förhand upptäcka hvarje hotande fara, och förvissad om att banan är klar, är det han, som med sin signal skall gifva det framrusande lokomotivets förare mod att fortsätta sin vågsamma färd.
Men tung kännes denna plikt i en natt som denna. Därför står han ännu dröjande inför dörren till sitt torftiga hem, med blicken fäst på spiselns falnande glöd. — Bättre vore att sitta drömmande i dess skimmer, än att kämpa en ohygglig kamp mot elementernas raseri; ljufvare att söka glömska af lifvets ve i sömnens armar, än att vandra ut i natt och oväder, lida den förfrusnes pina, och skörda ålderdomens plågor som enda vinst! Dock, — vä! är samvetsfrid mer värd än orättrådig hvilas oro! Må han förgäta de vekliga begären och troget sköta sin syssla äfven denna gång, fast nordans larmande tjut därute förefaller mera förfärande än någonsin förr!
Mäktiga äro frestande tankar, men mäktigare är denne mans pliktkänsla. Efter en sista blick på de redan sofvande barnen, och ett tyst farväl till hustrun, hvars hjärta bäfvar af bekämpad ängslan, skyndar han ut i den skräckfulla natten. Redan i dörren mötes han af en rytande stormil, som insveper honom i ett moln af snö, och jagar kölden som en hvit sky in i rummets värme. En skakande rysning genomilar hans kropp, men all tvekan är borta, och så snart han känner banans fasta grund under sina fötter, vänder han beslutsamt utåt den kända leden, och börjar med hurtigt mod sin vandring.
Ända långt bort till de stora skogarnes mörka rand måste han gå, dit räcker hans distrikt, och först där får han vända om, sedan han sett det väntade tåget passera. Men nog pröfvas håg och krafter redan vid de första stegen, ty jättestyrka har stormen, som kommer svepande emot honom öfver de kala vidderna. Den sliter vildt i hans kläder, prässar honom med våldsamhet mot marken och hotar att slunga honom bort som ett flarn, medan kölden tränger genom märg och ben, och massor
- 415 —
