Sida 434
/IVAR S DAG
af isig och stickande snö skoningslöst piskar hans ansikte, förblindar och hotar att kväfva honom. Rundt om är nattens mörker, ett ohyggligt kolsvart mörker, uppfylldt af hemska, klagande ljud utifrån rymderna, som göra hjärtat beklämdt, och kommer blodet att stelna af namnlös skräck.
Han sträfvar dock oförtrutet framåt längs skenorna, som stundom, rensopade af stormen, blänka mot signallyktans svaga sken. Ljuset från hemmet har längese'n slocknat i töcknen bakom honom, och han är redan långt ute på heden, men ännu fjärran från skogarne därborta, hvilka synas honom allt mer aflägsna och oupphinnliga denna gång. Under många och långa år har han trampat dessa samma fjät, men aldrig föreföll vägen längre och mödan mera bitter, än i denna fruktansvärda ovädersnatt med alla sina faror.
Och dystra, tunga af missmod, blifva den ensamme mannens tankar, där han alltjämt kämpar sig fram genom den iskalla, snöfyllda luftens oupphörligt brusande ström.
Men hvad är detta! Hvad betyda väl dessa hoptrasslade trådar, som nu plötsligt snärja den vandrandes fot, och komma honom att blekna af förfäran, och hvilka äro dessa underliga, mörka föremål, som likt svarta spöken sticka upp ur snön? Det är ju banans trogne följeslagare, de höga, stolta bärarne af telegrafens sjungande trådar, kulturens och civilisationens utposter i vildmarkerna, som här hafva stupat i striden mot storm och tyngande snö. Lik fallna hjältar ligga de ju där, en och åter en, sönderbrutna, stympade, bräckta som rö för vinden, alla kastade öfver skenorna midt i det kommande tågets väg.
Och när som helst kan nu detta nattens tåg vara i annalkande. Kanske dess eldögon redan om några ögonblick skola dyka fram ur fjärran! Okunnigt om faran och med utsikten skymd af mörkret och den yrande snön, skall det komma framrusande i natten, tills den trotsiga färden ändas i en blink med fördärf och undergång vid dessa brutna stolpar.
Du, banans fattige vaktare, stort är ditt ansvar i denna stund! Nu må du glömma din trötthet, och skynda, skynda för lifvet fram mot de intet anande, och med en varnande signal hejda deras färd. Kanske hvarje steg är ett lif, hvarje minut en vinning! — — —
Än snafvande öfver fallna stolpar, än snärjd af osedda trådar, hastar banvakten med förtviflans energi framåt banan; men alltjämt ser han samma förödelse, och vidden af faran slår honom med skräck. En beklämmande känsla af ångest fyller hans flämtande bröst, och i uppjagad inbillning tycker han sig hvarje stund höra tågets välbekanta buller genom stormens brus. Han skulle vilja flyga framåt; men det är som i en elak dröm, då den skyndandes fot liksom tynges af bly, och all sträfvan ängslande gäckas af oupphörliga hinder.
Ändtligen höjer sig en glänsande koppartråd ur drifvan, och så en och åter en, tills de alla mötas vid en lutande men ännu obruten stolpe, som tämligen motstått förstörelsen. — Gucl ske lof! Nu ligger det farliga stället ändtligen bakom, må han nu blott hinna några stenkast utåt linien och tåget skall varda räddadt, så visst männen på lokomotivet varsna hans signal i detta förblindande töcken.
Men därpå får han icke lita, och i minnet återkallande reglementets föreskrifter, famlar hans stelfrusna händer efter väskan med »knalldosorna», som, lastad vid en lifrem, alltid troget följer hvarje banvakt på hans vandringar öfver distriktet. Dessa små, underliga dosor, som lian burit med sig dag ut och
dag in under långa år, utan att de behöft användas, de skola nu slutligen få visa hvartill de duga. På »behörigt afstånd» skall han lägga ett par af dem på skenorna, och under de framrullande hjulens tyngd skall deras slumrande åska väckas till lif, och den dånande knallen låta föraren veta att en öfverhängande fara är för handen, och att han utan ett ögonblicks tvekan bör häjda sin rasande fart.
Nu höres ett doft susande, uppfylldt af djupa suckande toner tränga genom ovädrets larm, och jättelika mörka skepnader sluta sig i allt tätare leder på ömse sidor af banvallen, medan ett plötsligt lugn efterträder stormens våldsamhet. Det är den efterlängtade skogen, som omsider öppnar sitt hägn för den rastlöst framskyndande mannen. Men här häj-das genast hans steg af ofantliga snömassor, som härinne i lugnet hopats i en enda oändlig drifva. Fåfängt är hvarje bemödande att komma längre, och ban stannar andtruten och flämtande efter den häftiga ansträngningen, och lägger med skälfvande händer en knall signal på hvardera rälen.
Nu må tåget komma, risken är afvärjd; men fastän tiden lider, är det ännu ingenting som förråder dess annalkande, och när skall det väl komma denna gång! Då han i dess väg ser dessa oerhörda hvita, kalla massor, som växa allt större ju längre ovädersnattens timmar skrida fram, kommer det för honom, att icke ens det tunga lokomotivets väldiga kraft skall gå segrande genom denna skog med sin hopade snö, och att all lians oro och brådska troligen voro i en onödig stund.
Men hvad båtar väl denna tanke, han får ju ej vika från stället, förrän han kan göra det med trygghet! Ej förrän han med säkerhet vet det väntade tåget utom farans räckvidd, må han lämna sin post härute! Kanske dagen skall gry innan dess, men hvad mer, — det är ju hans kall, och han har sin torftiga lön därför!
Och dock, hvad denna hotande sysslolösa väntan i köld och drifvor förskräcker honom, och fyller hans sinne med missmod och förtviflan. Om icke den oöfverskådliga muren af snö låge hindrande i spåren, då skulle han gå, gå utan uppehåll, tills han nådde den lilla stationen på andra sidan om skogarne; men det är nu en fåfäng önskan. Han skulle ohjälpligt drunkna, förintas i detta haf af drifvor. Pris-gifven åt den genomträngande kölden och den oupphörligt fallande snön, hvilken kännes så outhärdligt våt och kall genom hans slitna dräkt, måste han dröja här på samma fläck under ve och vånda, medan minuterna släpa sig fram med odräglig långsamhet, alltjämt alstrande nya plågor. Redan skälfver han i alla lemmar af en olidlig frossa, och det hjälper icke att han medelst ett oförtrutet gående fram och åter söker hålla sig varm. Öfverallt äro rymdens frostkalla f.ingor och när ansträngningen prässar svetten ur porerna, fryser den genast till is och lägger sig som en svidande skorpa öfver hans bultande tinningar.
Stunderna skrida — allt hopplösare blir den pinade mannens väntan. Åh, detta tåg, som aldrig kommer! Förgäfves lyssna girigt hans öron efter dess välkända buller, det dröjer alltjämt. Blott stönande suckar ur den omgifvande skogen, det knastrande ljudet af en gren, som brytes eller en fallande furas brakande dån, blandas med orkanens entoniga klagan i den töckenfyllda rymden. Underliga, förskräckande ljud för den som i mörka natten dväljes ensam vid randen af en oändlig villande skog, fjärran från sitt hem och människors närhet. Väl hos den djärfvaste födas ängslande tankar, tankar på alla dessa mystiska makter, som bo i skogarnes
iFo. ts. å sid. 420)
