Sida 577
UNDER ARMENIERMASSAKERNS DAGAR
ISKENDERUN.
bedragare. Sverige-Norge ägde dessa tider en konsul i Haleb, en levantiniserad jude, kunglig lombardisk adelsman med papper från Franz den I: s tider samt riddare af Vasaorden.
Denne sade mig genast, att han som svensk konsul komme att lägga hinder i vägen för min afresa, eller att jag åtminstone om jag tvingade mig till affärd, skulle gifva honom skriftligt på att jag afrest mot hans vilja och afrådande. Haleb besatt dessutom en vali, en gammal pascha vid namn Has-san. Denne sade mig vid min första uppvaktning, att han ej komme att påteckna mitt teskeré för en färd till Bagdad, att han om jag ändå afreste skulle komma att hindra det med våld, och att han i nödfall, om jag ej höll mig lugn, skulle mot mig rikta ett utvisningsdekret, låta under bevakning föra mig till Iskenderun och där öfverlämna mig i min konsuls händer.
Allt det där åhörde jag en förmiddag, då jag sörplade kaffe hos valin och jag gick hem till hotellet med den fasta föresatsen att resa till Bagdad. Emellertid uppstod ett alldeles oväntadt hinder. Dagen sedan jag varit hos valin kunde jag ej komma ur sängen. Man skickade efter en läkare — en levantinare — som förklarade, att jag hade kolera och man transporterade mig i en sjukbår till det turkiska militärhospitalet. Under tre veckors tid låg jag hos de turkiska soldaterna och befann mig så en vacker decemberdag åter på benen fortfarande fast besluten att resa till Bagdad.
I Haleb hade emellertid under min sjukdom en del händelser inträffat. Valin, den gamle Hassan, hade blifvit afsatt, emedan man slagits i någon utkant af hans vilajet. En ny pascha hade blifvit utnämnd och under det han befann sig ombord på ångbåten mellan Konstantinopel och Iskenderun blef äfven han afsatt på grund af ett slagsmål i Biredschik. Då paschan landsteg i Iskenderun, bräkte hans underordnade mataserifen honom det telegrafiska af-sättningsdekretet, hvarför han åter gick ombord. Så blef en ny vali utnämnd och till hans ankomst förde kommendanten på Halebs citadell spiran i staden. Äfventyrarne började åter flocka sig omkring mig och jag utvalde en af dem, en man vid namn Muller, den oförskämdaste och oförskräcktaste af dem alla. Svårigheten med en Bagdadfärd låg ej däri, att vi kunde bli plundrade och ihjälslagna af de upproriska hamidiémännen — åtminstone spelade detta blott en underordnad roll för oss — utan svårigheterna berodde på de hinder de turkiska myndigheterna och reguliära soldaterna skulle lägga i vår väg. Allt land bortom Eufrat var emellertid under vintern 1895—96 fullständigt i det upproriska hamidiékavalleriets hän-
der, hvarför det i första hand gällde att så fort som möjligt komma öfver floden för att sedan på något sätt arrangera sig med upprorsmännen. Eufrat har öster om Haleb egentligen tre öfvergångspunkter — vid Biredschik, Ivid Kalat Balis och vid Kalat en Nicl-schem, de båda sistnämnda små turkiska kasteli. Broar finnas ej på något af dessa ställen, utan trafiken ombesörjes med roddfärjor.
Balis och en Nidschem ligga båda på högra stranden och vi skulle således där kunna komma i delo med de militära myndigheterna före flodöfver-gången, hvaremot Biredschik som är en jämförelsevis stor stad och betydande handelsplats ligger på vänstra stranden.
Där funnos sålunda utsikter att åtminstone kunna komma öfver floden. Staden Biredschik var dessutom, sade man, i pöbelns händer. Vid Kurgöslii på stora vägen Haleb—Biredschik lågo emellertid tre tabors reguliärt infanteri, hvarförutom äfven staden Aintab ännu så länge befann sig i de turkiska soldaternas händer. Ingen af de öfver dessa orter förande vägarne kunde vi således begagna. Müller föreslog att vi skulle rida till Maxasch för att sedermera därifrån taga oss ned till Biredschik eller till det längre upp vid floden belägna Rum Kalé.
Huru det förhöll sig med Marasch visste vi ej säkert, men ryktet förtalte om massakrer och cro-ligheter, hvarför det var föga antagligt, att myndigheterna där skulle vara synnerligen starka. Olyckan var emellertid, att den så kallade vägen till Marasch går öfver Aintab och sålunda för oss var obegagne-lig och att det var tvifvelaktigt huruvida vi skulle hitta till Marasch, om vi lämnade vägen. Dock allt det där var framtidsfunderingar. Det gällde i första hand att komma ut ur Haleb utan teskeré och mot myndigheternas vilja. Saken lyckades emellertid bättre än jag kunnat hoppas. Vi köpte oss ett par hästar i basaren och redo ut en dag nära nog helt och hållet utan bagage, som om vi ärnade oss ut på en promenadridt endast.
Visserligen blefvo vi anhållna af en gendarm, som anhöll att få se våra teskeré, men Müller förklarade med myndig ton, att han ej hade någon skyldighet att visa eller ens att äga teskeré för att resa till Semna — en liten ort straxt utanför staden. Då jag samtidigt stack en blank medschidié i soldatens hand, försvann han lämnande oss stadsporten fri. Sedan vi väl kommit utanför stadens-murar satte vi af i sträckt galopp öfver fälten rätt norrut och de kala höjderna dolde snart Nordsyriens hufvudstad för våra blickar.
Synnerligen angenäm blef färden ej, först och främst emedan väderleken var afskyvärd med omväxlande regn och snö, vidare emedan väglaget var ohyggligt. Vi redo fram på uppblötta, leriga fält och öfver stora med rullsten täckta ödemarker utan att egentligen veta hvart vi togo vägen. Bebyggda orter undveko vi så vidt möjligt af fruktan för de turkiska soldaterna och vi sofvo under nätterna antingen under bar himmel eller i eländiga herdekojor af ler och ris. Man bygger husen af gråhvit lera, som ett slags termitstackar här i Nordsyrien och inne i en sådan stack herrskar naturligtvis förutom ett egyptiskt mörker en obeskriflig smuts och en hel armé af ohyra. Men folket är välvilligt och godhjärtadt och med dess hjälp fingo vi något så när klarhet rörande den riktning vi borde hålla för att komma till Marasch. Som vår affärd från Haleb företogs endast en vecka sedan jag lämnat sjukhuset, var jag just ej i någon synnerligen lämplig författning att kunna uthärda en sådan färds strapatser, hvilka ytterligare ökades af svårigheten att uppdrifva lifsmedel. Trakten mellan Haleb och Ma-
- 559 —
