Sida 578
HVAR 8 DAG
rasch är föga bebodd och föga odlad, delvis betäckt af branta oframkomliga berg, delvis af stora sumpmarker.
På femte dagen af vår färd voro vi inne i en afskyvärd stenöken och kunde under hela dagen ej förskaffa oss något ätbart, ej heller kunde vi för natten få annat härberge än en med grodor och grönt vatten halffyld bergsskrefva. Vi hade emellertid under dagens lopp af en herde fått veta, att vi ej voro långt från vårt mål — Marasch — och att vi snart skulle komma ut på vägen Aintab—Marasch, om vi fortsatte i samma riktning. Därför lämnade vi också vår bergsskrefva på morgonen med goda förhoppningar och redo fram öfver ett stort rullstensfält i hällande snöblandadt regn. Här hände, då vi redan voro i sikte af den så kallade vägen, som ej är något annat än en stenig flodbädd, en rätt obehaglig olyckshändelse. Müllers häst snafvade bland de kullriga stenarne och skadade sig så illa i foten, att det var omöjligt att låta honom fortsätta ända fram till staden. Då vi emellertid straxt öster om vägen sågo en stor by, beslöts att Müller skulle gå dit för att söka få en annan häst, under det jag ensam fortsatte mot staden. Jag var visserligen icke synnerligen belåten med detta arrangemang, som skulle slunga in mig ensam i en okänd stad, som efter alla underrättelser att döma befann sig i uppror, men det var af vikt för mig att ej ingifva Müller den åsikten, att jag vore rädd, i hvilket fall jag troligen snart nog blifvit den med rätt rymligt samvete utrustade äfventyrarens byte. På grund häraf samtyckte jag utan att spilla några ord på saken, hvarefter Müller, som kände till Marasch, underrättade mig, att jag straxt efter inträdet i staden skulle komma till ett stort muromgifvet chan, föga olikt en fästning. Där borde jag taga in och i afvaktan på hans ankomst ej äfventyra mig ut i staden. Auf Wiedersehen, och så gåfvo vi oss i väg hvar och en åt sitt håll.
Det dröjde ej länge förr än jag fick se staden framför mig, ett mörkt, hotande, regndigert citadell, en massa aflöfvade popplar och de vanliga grålivita, turkiska husen placerade utan ordning rundt om citadellet. Så tyst och stillsamt det varit förut ute på vägen, så bullersamt blef det då jag närmade mig staden. Där kommo hamidiésoldater, präktiga röfvare-typer, sprängande i fullt galopp emot mig, trängde sig inpå mig från alla sidor, skreko och förde oljud för att få veta hvem jag vore och hvad jag ville. Man tycktes vara på det klara med att jag vore en af de engelsk-amerikanska agenter, som under dessa tider döko upp litet hvarstädes inom Turkiet, och hvilkas rymliga samveten äro belastade med en ej ringa del af det elände, som under två år härjade landet. Frågorna blefvo allt närgångnare och enträgnare, skällsorden gröfre, gesterna med sablar, knifvar, dolkar och gevär allt mera hotande. Jag intågade bland popplarne i stadens utkant med en ryslig eskort af blodtörstiga mordbrännare och vilda röfvare. Då vi kommo in på stadens smala med allehanda bråte belamrade gator, blef det svårt att komma fram. Förvildade, blodbesudlade människor, slungade mig ilskna tillrop i ansiktet och måttade åt mig med sina tillhyggen. Framåt gick det emellertid om än långsamt och jag såg i fjärran chan-ens gråa murar höja sig öfver de kringstående rätt illa tilltygade husen.
Staden bar synbarligen spår af att man för ej längesedan slagits på dess gator, dörrar och fönsterluckor hängde snedt, spillror af alla möjliga slag skräpade på de våta smutsgrå gatorna. Marasch visade sig i en synnerligen dyster gestalt och det isiga regnet bidrog ej att göra det angenämt. Nu voro vi — jag och min skränande eskort — framme vid chanens stora, järnbeslagna portar, som voro stängda och förbommade med stora klumpiga trä-riglar.
Uppe på murkrönet satt den på larmet nyfikne chanägaren i smutsig räfskinnspäls och hvit turban och han ropade genom oväsendet ned till mig frågande mig hvad jag ville. — Öppna portarne, så att jag måtte få komma in, eljest får du se mig massakreras här utanför dina portar. Mannen steg verkligen ned från muren, och ställde sig innanför sina portar, seende ut på gatan genom springorna, men ban visade icke den ringaste lust att öppna. Han fruktade naturligt nog, att med mig hela mitt följe skulle intränga på hans gård och göra sig ett nöje af att plundra hans hus. Min omgifnings närgångenhet steg emellertid allt mer och mer. En storväxt hamidiésoldat fattar i mitt ena ben i tydlig afsikt att draga mig af hästen, en annan griper djuret i tyglarne beredd att släpa det iväg in mot staden. Men med piskan slår jag den förste mannen i hufvudet, under det jag med den tunga arabiska stigbygeln gaf honom en så väldig spark i magen jag förmådde. Följden blef att mannen vek sig och släppte mitt ben. Genom att oförmodadt sätta hälarne i hästens sidor fick jag djuret, som redan förut var skrämdt, att stegra sig så, att min andra angripare förlorade taget, slant på den hala gatan och rullade i smutsen. Alla de andra räfvarne skrattade åt sina kamraters missöde och jag fick ett ögonblicks andrum. Nu ropade chanägaren — Effendi jag öppnar, skynda dig att komma in. Samtidigt gnisslar porten, öppnar sig till hälften. Riktande den spända revolvern mot mina följeslagare, ryggar, jag hästen in på gården, porten slås igen och därutanför tjuter man ursinnigt på samma gång som ett hagel af stenar smattra mot murarne. Så är jag tillsvidare i säkerhet.
Det är föga antagligt, att mina värda följeslagare skola försöka storma chanmurarne, dem kalla nog viktigare plikter än jakten efter en »inglese». Vi granskade hvarandra en stund, chanägaren och jag, men då detta var gjordt, vände den förre sig om för att återgå till sina sysslor, lämnande mig åt mig själf. Nej, stopp, jag har ej ätit på två dagar, jag är genomvåt, uttröttad, sjuk och på alla sätt eländig. Skaffa mig något att äta, ett tak öfver hufvudet och något att ligga på. Chanägaren betraktade mig dystert. Tak öfver hufvudet kan du skaffa dig själf, här finnas talrika rum, något att ligga på ger jag dig ej, icke heller något att äta. Jag har gjort alldeles tillräckligt för dig redan. Jag ville ej se dig mördad utanför min port, icke för din skull, utan för min egen. Men du tillhör dem, som bräkt allt detta elände öfver vårt land och du kan vara tacksam, att jag räddat dig från att skörda lönen därför, att bli söndersliten, uppsprättad, styckad och såld i basaren. För i dag är du som jag tror i skydd här, för morgondagen råder Allah, som en gång skall straffa de otrogne.
(Forts.)
— 560 —
