Sida 642
HVAR 8 DAG
säga sig tro, att den skall bevisa hans planers outförbarhet och skadlighet, medan den säkerligen i praktiken kommer att utgöras endast af en den våldsammaste propaganda frän hans sida. Ingendera har gjort sig känd såsom någon vidare framstående statsman; Ritchie är en lugn och kunnig arbetsmyra, medan Devonshire — fordom vid Chamberlains sida en af Gladstones kolleger, då under namnet lörd Hartington — torde vara den indolentaste mannen i hela engelska parlamentet.
En vida större roll i den stundande kampen om makten i England kommer otvifvelaktigt att spelas af ministern för Irland, GEORGE WYNDHAM, och krigsministern S: T JOHN BRODRICK, af hvardera dock på helt olika sätt. Wyndham är nämligen den kanske allra mest dugande kraften bland de yngre konservative — Balfours kraftregemente på Irland för 16 år sedan sköttes hufvudsakligen af den då mycket unge Wyndham, som var hans privatsekreterare; en energisk, begåfvad och ärelysten man och framstående talare, själfständig och orädd. Brodrick åter har som krigsminister — efter den i denna egenskap alldeles oduglige lörd Lansdowne, numera utrikesminister — skött sig så illa och så föga uppfyllt de reformkraf, som både unionister och liberale ställt på armédepartementet, att han nog blir en af de bästa skottaflorna för oppositionen, hvilken naturligtvis drager till strids äfven på andra frågor än tullprogrammet.
Öfverst på porträttgruppens andra sida presentera sig de tre statsmän, som komma att gå främst i striden mot Chamberlain.
Sir M. Hl^KS-BEACH är en af det konservativa partiets högst ansedda män och var finansminister i Balfours kabinett ända tills i fjol, då han afgick — officielt på grund af sjukdom, men i själfva verket, enligt hvad han härom dagen själf i underhuset omtalade, på grund af att hans kolleger icke brydde sig om hans protester mot det växande slöseriet med statens medel. Det är ingen hemlighet, att han och Chamberlain aldrig dragit jämnt; som oböjlig frihandlare har Hicks-Beach nu energiskt kallat alla öfvertvgelsetrogna frihandelsvänner inom unionistpartiet till kamp. I de högre kretsarne toide han med sitt stora anseende både som statsman och som personlighet blifva Chamberlain en mycket svår motståndare; däremot har han alls icke »Joes» förmåga som folktalare och agitator.
Att den förre premierministern LÖRD ROSEBERY, Gladstones efterträdare, kommer att deltaga i striden på den frihandelsvänliga sidan, är ju numera fullt afgjordt, sedan han beriktigat den uppfattningen af hans första tal om Chamberlains uppslag, att han skulle i sin egenskap af ifrig imperialist gilla detta. Men sedan han för några år sedan drog sig tillbaka från den liberala partiledningen för att »plöja sin ensliga fåra», har han alltmer utvecklat sig till en blott skeptiskt kåserande politisk amatör — nästan à la Balfour — samt härigenom och genom en ganska vacklande hållning i flera frågor alltmer förlorat partiets förtroende. Genom sitt mästerskap som talare kan han dock ännu uträtta mycket, och hans vänner hoppas, att han än en gång skall blifva de liberales ledare; men det synes vara mycket ovisst, om han har kvar nog energi och intresse för en sådan roll.
Det liberala partiets officielle ledare är f. n.
sir H. CAMPBELL-BANNEBMAN, som var krigsminister i Roseberys kortlifvade ministär (hvars fall som bekant formellt förorsakades af ett misstroendevotum mot honom i corditefrågan). Men de liberale imperialisterna erkänna honom icke som sin anförare, och om än de båda fraktionerna stå eniga i sitt motstånd mot tullprogrammet, är den älskvärde och gemytlige Campbell-Bannerman (han anses vara »Londons bäste middagsätare») knappas: en nog kraftig organisatör och agitator för att kunna leda dem till seger mot en så fruktansvärd mols;åndare som Chamberlain.
De liberale imperialisternas chef är HENRY ASQUITH, som var inrikesminis ber i Roseberys regering. Asquith åtnjuter stort anseende hos både vänner och motståndare för sin framstående duglighet, sina omfattande kunskaper och sin ärliga, flärdfria personlighet. Tvifvelsutan vore han den lämpligaste bland de yngre liberale att anföra i striden, om han icke vore för mycket upptagen af sin advokatverksamhet och därtill hade ett stort fel: han är, med förlof sagdt, grundligt tråkig som talare.
Sir WILLIAM HARCOURT, Gladstones ypperste medarbetare, ligger f. n. sjuk; men om han återfår hälsa och krafter, kommer han säkerligen att trots sina år gifva Chamberlain åtskilligt besvär med alt parera hans skarpa hugg. Den gamle liberale kämpen är en af Englands förnämsta auktoriteter på det statsfinansiella området; han är en lysande talare både i parlamentet och på folkmöten, skarp och klar, fyndig och kvick, och som agitator har han otaliga gånger ådagalagt en öfverlägsen skicklighet.
En ännu helt ung parlamentariker, som med all säkerhet har en lysande politisk bana framför sig, är den radikale LLOYD GEORGE. Om man lämnar den åldrige och sjuke Harcourt ur räkningen, torde Lloyd George vara nästan den ende underhusledamoten, som på allvar kan mäta sig med Chamberlain i debatten.
Att Balfour ingalunda kan i debatten mäta sig med Lloyd George, det visade sig gång på gång under behandlingen i fjol af den stora skolbillen, då den unge radikalen genom sin grundliga sakkunskap, sin logiska skärpa, sin lågande entusiasm för frihet och upplysning samt sin blixtrande kvickhet blef oppositionens hufvudtalare. Också komplimenterade Balfour honom, när billen var slutbehandlad, på ett i underhuset formligen uppseendeväckande sätt, betygande sin aktning för den ärliga öfvertygelse, som präglat Lloyd Georges hela uppträdande, och förklarade, att det för en gammal fäktare varit ett stort nöje att slåss med en så skicklig motståndare.
Hvilket parti den irländske partichefen JOHN REDMOND kommer att taga i den stora tullstriden, beror belt och hållet på jorclköpsbll ens öde i regeringens händer. Men i tullfrågan beror mycket på hans hållning; han är icke blott en utomordentligt skicklig agitator och organisator samt en inflytelserik talare, utan han har ju bakom sig e:t 80-tal irländska representanter i underhuset, hvilka rösta som e n man under hans ledning. Redmond är den förste irländske ledare allt sedan Parnells glansdagar, som kurmat hålla sina kamrater eniga, och i själfva verket är han ännu mäktigare än Parnell, ty jordköpsfrågan har numera slutit äfven de protestantiska irländarne till nationalisterna.
J. B—t.t.
— 624 —
