Sida 672
HVAR 8 DAG
litet kväkande skratt därinifrån, och det är den lille skrifvaren, som roar herr James och berättar historier — lika som han för femton år sedan berättade sagor för lille Jim.
Och lustigt är det att höra herr James kalla Brightons lille kontorsgubbe kap.cn. Ingen i världen kan väl tänka, att en kapten från en gammal skuta kan bli till en sådan liten kutryggig skrifvare. Men det är riktigt sant, och den lille skrifvaren blir glad och minnes gamla tider, när herr Jim kallar honom kapten.
Men klockan åtta om kvällen står åter den grå åkarhästen vid trappan, och den lille skrifvaren reser iväg hem i mörkret.
Familjen kallar honom Journalen, därför att han så här regelbundet kommer för att hålla herr James jämnsides med affärerna och tala om vinst och förlust och räntor och konjunkturer — det är ju lätt att förstå, att en sådan där liten ingniden kontorsgubbe, som suttit uppe på samma bruna skrifvarstol i fem och tjugo år och vet mera om Brighton & Co. än om sin egen mor, icke kan lida detta, att firmans barn, sonen af Brightons handelshus, skall gå så rent död och förlorad för världen där borta i skogen och icke veta, om hvetet stiger eller faller eller vara så okunnig som ett barn i börsnoteringarne eller icke underrättas om Brighton & C: os senaste spekulationsleveranser på Indien — det är ju lätt att förstå, att han icke kan tillåta något sådant.
Men den lille skrifvaren vet själf, att han kommer icke för detta. Det är sant, att han och herr James tala alltid om affärer, och lille Joachimsson är förtjust öfver, att herr James har så skarpt och klart affärshufvud, det är ett nöje att tala med herr James om firman. —
Men han kommer icke för detta —
Den lille skrifvargubben vet, att det är honom man tror vara skulden till herr James' olycka, det ha snälla människor sagt honom för länge sedan. Och nu kommer han resande denna långa vägen, för det han är tvungen att se, hur skönt och härligt herr James har det därute i skogen och tala om för sig själf att herr James har blifvit mycket, mycket bättre sedan sist — det är löjligt och en galenskap, att tänka att icke herr James skulle blifva riktigt frisk.
Lille Joachimsson blir mer och mer hemmastadd där ute på Blåhamra; sent på hösten, när frosten redan kommit, och en hvar till yngste kontoristen inne på Brightons kommit tillbaka från sin semester, får också lille Joachimsson ferier, och då reser han ut till Blåhamra och stannar i två veckor.
Han blir den lilla prostinnans hjälpare att förmana herr James till ytterrockar och halsdukar, och han blir vän med lilla Marit och med hela Familjen.
Men mot slutet af denna tiden händer det något förskräckligt; det blir som en stöt upp i hjärtat för Blåhamra hela gård, som låg där lugn och hvit i höstsolen.
Herr James kommer en dag tidigt hem från en ridt genom strandskogen, hans ridspö är tappadt och tyglarna slaka; när lille Joachimsson öppnar den tunga gårdsgrinden för honom, ser han, att hans ansikte är hvitt som lärft, och då Marit framme vid trappan flyger emot honom för att få rida hans häst till stallet, märker han henne knappast, men går hastigt in från dem och den lösa hästen, hans ögon äro febersjuka, och läpparne äro så slutna som i stark smärta.
Lille Joachimsson står med tyglarne i skälfvande händer och vet icke om, att han lyfter flickan upp på hästen och för den i hvarf efter hvarf kring gårdsrundelen, så rundt, rundt som den lille skrif-
varens hjärna arbetar i förskräckelse kring ett: något har händt herr James — herr James är hvit som ett lärft, och hans ögon äro febersjuka. — Hvad, hvad är detta, som har händt herr James? —
Han är nu försvunnen hela kvällen, och hvar och en vid det långa bordet hinner fråga den lille skrifvaren, hur detta är — hvad har han gjort med deras lille herr James — ack, ingen enda af den gamla vänliga Familjen skulle vilja trampa en mal, så som de trampa den lille skrifvarens hjärta, — hvad har han gjort med herr James?
När den gula höstsolen nästa morgon sticker upp öfver lönntopparne och skiner öfver Blåhamras hvita byggning, skall hon skrämma upp ur karmstolen vid kakelugnsvrån den lille skrifvaren — och hans tankar skola kretsa rundt, rundt — »herr James — herr James — hvad är detta, som har händt herr James?» —
Ack, ack, den lille skrifvaren skall snart veta det, lönnarne kring Blåhamra hvita gård och hästarne i stallet skola veta det, Den Lyckliga Familjen, som samlas till frukostbordet, skall veta det, lilla Marit skall veta det — i natt har den goda prostinnan vakat vid herr James' rum, och på herr James' hvita sängmatta äro mörka fläckar af blod. —
Denna dagen förlorar den lille skrifvaren all familjens vänlighet och aktning — det är icke att förlåta, så hufvudlöst som han denna dagen beter-si g.
Fram på dagen kommer herr James, som haft dörruppvaktningar och blommor och uppmuntrande beklaganden af hela Familjen, också ihåg lille Joachimsson, som ändock på ett sätt är hans gäst, och han ber prostinnan låta honom komma in. Men den lille skrifvaren blir vid detta så förskrämd, som om prostinnan ville föra honom till död och stupstock.
»För Guds skull, nej, fru prostinna», säger ban och går i ängslan fort upp och ned öfver golfvet, »nej, det skall jag nog icke göra, — nej, nej» —
Och han har många ursäkter. Han skall straxt, resa, hans vagn år redan framdragen, han måste packa —- han skulle trötta herr James, herr James kan icke tycka om att se främmande ansikten, när han nu är så sjuk —
Han skickar den lilla prostinnan bort med många hälsningar till herr James, och han reser, som han har sagt, fort och genast.
Den gamla Familjen ser honom fara af och har för honom endast ett litet medlidsamt förakt — de ha visserligen misstagit sig på honom.
Det är ju intet att säga om, om en liten skrif-varsjäl är så rädd om lifvet som en annan, dock flyger väl inte smittan fortare nu än under dessa två veckorna — och Herre Gud, så farligt är det då inte, men den svartaste otacksamhet mot herr James, det är det. —
Men den lille skrifvargubben, som flyr för smittan, sitter uppe på vagnen och gråter.
Ingen förfallen usling eller hemlös eller liktågs-sörjande, som någonsin gått denna vägen, har färdats med så tungt hjärta som den lille skrifvaren.
Hösträgnet slår ned öfver renmossan på berghällarna, och skogen utmed vägen börjar svartna i skymningen — då står nere under granarne en hvit säng med ett blekt ajisikte, och dess lakan ha röda fläckar af blod, — men ibland är det en kista —
Den lille skrifvaren sitter uppe på vagnen och tänker ut långa tankar af lögner, som han skall säga till dem där inne i staden, till dem som fort skulle döma och skrika — »skuld, skuld» —
Han har alls icke varit därute på Blåhamra, skall han säga dem, de vilja väl ej tro, att man reser
— 654 —
