Sida 673
EN FRIGIFVEN
ut till sjuka människor, när man skall hvila sig och väl använda sina fattiga ferier.
Herr James — ja, det är väl att hoppas, att herr James blir allt bättre, han är ju ung och kraftig, och det är ju kändt, attt det är en sådan skön skog därute. — Icke kan den lille skrifvargubben stå rak och lugn inför herr James' vänner och människorna inne i staden och säga: »Se, nu kommer jag från Blåhamra, jag har varit därute och sett, hur döden kommer och tager herr James. — Se, det är den döden, som jag har skickat, nu kommer han med stor hast och tager herr James». —
Icke kan den lille skrifvaren stå och säga dem detta. —
Men Gud, en sådan ängslan. Gud, en sådan förfärlig väntan —
Hvar en, som häjdar den lille skrifvaren på gatan, skall komma för att säga honom: »Tänk, så sorgligt — herr James —»
Och så som han fruktar för att möta herr James' mor. — Gud, denna tiden är icke att komma öfver. Detta är aldrig att glömma. Han reser nu icke mer ut till Blåhamra.
— — Blåhamra. Lifvet blef sig åter likt där. Herr James blef sig lik. Han är ju alls icke så sjuk, som de säga, han hostar aldrig, han är friskare än förr.
Men vid det vinterns stilla ödslighet kommer öfver dem därute, och enformigheten ligger som en tung mur kring gården där borta i skogen, blir herr James åter nedstämd och sluten; det sysslolösa lifvet trycker honom hårdt samman. —
En dag reser han bort från Blåhamra.
Han talar icke därom med någon, han skrifver icke till sin mor. Men den gamla Familjen har anat det; han reser nu in i Uppland till den lilla staden med den store doktorn, han vill, att denne, som icke känner honom, skall säga honom rent, hur det är med honom, han tror ju icke, att de därinne i staden, hans mor, hans gamle doktor, säga honom sanningen.
Den gamla vänliga familjen tänker med oss på honom, de förstå ju det, att han vill bort ifrån dem, han tror han, stackars lille herr James, att något annat ställe kan blifva honom bättre än Blåhamra.
Men endast tre dagar därefter kommer han åter. Han kommer resande genom skogen tidigt en morgon, när tunn snö har fallit om natten, och hjulen på hans vagn draga upp de första mörka sandspåren kring gårdsplanen.
Blåhamra hela byggning ligger då stilla och sofver än, endast den lilla prostinnan är uppe i sin handkammare, där den gula dagern faller sparsamt genom de kritade rutorna.
Hur vet herr James, att prostinnan finns där. — Icke brukar herr James komma hit in? —
Den lilla prostinnan rycker till förskräckt, när herr James står öfver henne och säger »Godmorgon».
»Ack, är herr James redan hemkommen», säger hon, »att herr James redan är hemma igen», hon måste komma fram och klappa honom litet öfver armen, hon är så förtjust i honom, den lilla prostinnan.
Herr James står där lång och hög i dörröppningen och ser ned på henne, hans ögon bli i ett glittrande svarta.
»Nej, fru prostinnan», säger han, »det är inte jag, som är hemkommen, jag får nog inte vara hemma på Blåhamra längre nu, ser prostinnan.»
Hon ser förvånad på honom — hon hade ju tänkt det, att herr James leddes bort från dem — men nu gör det henne ondt, att han är så glad.
»Ack, så», säger hon, »och skall herr James nu till fjällen?»
Herr James kan då icke hålla ut längre. Han får den lilla prostinnan ut i salen, där vinterdagern bryter in under de mörka gardinerna, de gå upp och ned förbi de gamla svarta adelsporträtten, infällda i väggen.
Se, nu skall den lilla prostinnan veta detta. Nu skall hon riktigt förstå detta: — Herr James skall icke till fjällen. Icke någon annan städs heller. — Herr James, han är kommen åter till Blåhamra som en frisk man.
Detta är icke något underverk och icke någon falsk tro — den lilla stadens store doktor och flere än ha intygat det, herr James' lungor äro som en hvar annans, hela hans kropp är klen och blodfattig, men hans lungor äro friska.
Kanske Blåhamra hjälpt dem till styrka; kanske hans egen gamle doktor från början slagit misstanke till dem — men nu äro de rena och friska. Bloddropparne, som skrämde dem så, det förfärliga blodet, prostinna, — det var en liten böld, som brast inne i halsen. — Se, nu är herr James kommen åter som en frisk man, och Blåhamra får icke längre vara hans hem. Det är icke något underverk — en helt enkel sak, prostinna.
Herr James går till Marit — endast för henne, flickebarnet, som tager emot en hvar med sina vänliga ögon, skall detta verkligen blifva till en enkel sak. Farbror James har blifvit frisk; de äro ju alla därute på Blåhamra för att blifva friska.
Men den lilla prostinnan är en enda frågande förundran. Hon kan icke reda detta själf; hon måste gå ur rum i rum och väcka alla sina sofvande fåglar och tala om för dem, att nu är deras lille, vingbrutne son kommen hem, nu är 'han kommen hem och har läkta vingar, och nu flyger han fort ut ur deras hvita dufslag — se, nu drager han bort från Blåhamra för all tid.
Den gamla Familjen skall komma upp, yrvaken och bekymrad.
Ack, herr James — och de höllo så mycket af honom — men han var aldrig som en af dem, nej, de ha ju sett det, att han icke hörde till Blåhamra och dem, — visst, visst skulle de nu unna honom tillbaka till lifvet — se, nu skola de ju endast vara glada att denna underbara lyckan har händt honom, deras lille herr James —
Det är nu tre dagar före julen.
Själfva julaftonsmorgon skall herr James resa, itill sitt hem och till sin mor, som intet vet — hvem fick en sådan julgåfva som hon —
Men dessförinnan skall han föra till den lilla prostinnan en ny gäst, en som skall blifva henne tacksammare än herr James.
Ty i lycka bli människorna så goda: — se, detta är herr James glädjegåfva till lifvet, funnen den snötunga vintermorgonen han återvände till Blåhamra som en frigifven. Han skall drifva bort från Brightons dess lille, gamle skrifvare — en liten utsliten, hostande skrifvare skall han gifva lifsferier, och denne skall Blåhamra blifva ett hem — icke ett förfärligt fängelse. —
Herr James har skrifvit till honom ett hastigt bref, han talar intet om sig själf, han ber honom blott komma dit ut till Blåhamra.
En soldag, när luften står klar och kall öfver Sömmens blå sjö, och gråhällarne ligga och skratta i det första tunna snöglittret, går herr James vägen upp genom skogen till att möta Brightons lille kontorsgubbe, som en gång i lifvet till sin egen förundran är ute på frimåndag.
- 655 -
