Sida 674
HVAR 8 DAG
Uppe vid Råberget ser han den grå åkarvagnen komma. Den lille skrifvargubbens ansikte skiner till vid det han får syn på herr James, som stått inne i skuggan af berget — sist var herr James blek som ett lärft och hans ögon febersjuka — han står stark och ung nu, han är röd och munter, han nästan rifver den lille skrifvaren ned af vagnen.
Han drager af med honom in på en huggen skogsstig, som för rakt ned mot gården — det var alltid deras allra finaste stig — nu står den blå tallskogen skinande hvit med små gnistrande flagor dansande ned genom grenarna.
Nu skall herr James berätta den lille skrifvaren om sin underbara lycka och det som han tagit honom ut till att få veta, men han går tyst och slår i snön, det blir honom med ens så alldeles overkligt, han tycker själf, att det är så rent orimligt att tänka, att någon skall tro detta; det är som att berätta en saga för ett barn — han vet inte hur han skall börja. —
Den lille skrifvaren frågar herr James, om han skall stanna på Blåhamra julen öfver. Han frågar detta egentligen för att något säga, han vet eljest väl, att det skall herr James, och han tillägger fort och gladt, att det är dock lyckligt att få vara på landet en jul — en helt annan jul det, än inne vid stadsgator.
Men detta blir till hjälpen för herr James, då glittra hans ögon till.
»Nej», säger han, »nej, nu skall jag resa hem, kapten, och aldrig komma till Blåhamra mer.» —
Se, nu skall han säga honom hur det är. Dit till herr James' rum på Blåhamra skall det komma en ny gäst, därför måste herr James bort, ty här vid Blåhamra få de aldrig bli tretton; nu måste herr James resa.
Den lille skrifvaren blir sannerligen förbluffad. Han stannar stilla midt på stigen.
Åhnej, det kan då aldrig vara meningen, icke kan prostinnan lofva ut herr James' rum och plats till en annan, icke kan någon komma och taga herr James' plats på Blåhamra! — hvem skulle vara nog hänsynslös ? —
Herr James går beskedligt efter den lille förtör-nade gubben.
»Ja, icke vet jag», säger han, »de säga, att det är en annan inne från Brightons, det är en skrifvare, som de kalla kapten.»
Lille Joachimsson rycker till i en grangren, så snön yr ned öfver dem. Han skrattar öfverseende, men i själfva verket är han ond, ty han tycker icke, att herr James skall skämta öfver sådant.
Herr James blir nu också så allvarlig. Han rycker upp på skogsstigen tätt intill den lille skrifvaren arm och börjar säga honom denna sanningen, som ingen kan tro — se, att nu är herr James en frigifven, som far ut till lifvet igen, han var oskyldigt dömd och är frigifven. — Herr James, han är frisk som en hvar annan, och på Blåhamra får han icke stanna — se, nu reser han bort för alltid — hem till staden — till kontoret — i dag — eller i morgon. —
Den lille skrifvaren går då stilla bredvid honom och hör hvart ord, men han visar ingen glädje eller förundran — så litet som man förundrar sig i drömmen .
I drömmen går någon bredvid honom och säger: »Se, du är en gammal och tärd man, men nu skall du blifva ung. Tro nu, att du är ung, så är du det.»
Och han småler och säger:
»Javisst, ja det tror jag ju» — men hela tiden vet han ändå, att det är i drömmen.
Herr James ser också väl, att den andre icke tror honom, han går där och småler åt en saga, som herr James berättar för att göra honom ett nöje — hvad hjälper det herr James, om han griper till all sin egen öfvertygelse och vältalighet — den lille skrifvaren skall icke tro honom. Herr James ser, att det finns intet annat att göra, än att taga honom rakt ned till den lilla prostinnan och bedja denna förklara för honom herr James frigörelse, och hur de ordnat till hans egen framtid. —
De komma fram i backen, där uthuggningen vidgar sig, och nedanför dem ligger Blåhamra gård. Den ligger där stolt och lat i solen framom sjöns blå vidder, den lyser skinande hvit inne mellan de frostiga lönnarne, de kunna se dörrarne till solbalkongerna öppna, och nedifrån salen spelar någon en gammal trött melodi. —
Men Marit och Familjen äro där ute, de arbeta ifrigt och skynda om hvarandra, herr James ser, att nu hålla de på att draga julen in på gården; de fästa den i halmkärfvar uppe på störar och binda den fast i de vida granarne vid stentrappan — stor jul drager nu upp till den gamla adelsbyggningen. — Herr James rör sakta vid den lille skrifvarens arm och visar på dem därnere.
»Se, kapten», säger han, »det är dock en lycka, att få vara på landet en jul, en helt annan jul det, än inne vid stadgator, nu skall kapten gå där nere och tänka beklagande på mig, som aldrig fick fira jul vid Blåhamra.» —
Då har den lille skrifvaren vaknat. Han ansikte blir plötsligt rödt, och han rycker häftigt samman. Herr James ser hastigt upp vid en röst, som är främmande och skälfvande: »Jim lille — Jim lille» — säger den, »är det sannt? — är det sannt?»
»Visst är det sannt», säger herr James — det är ju detta han har förkunnat hela tiden; och därför har han ju taget honom hit ut, till att få veta, hur de nu ordnat åt honom herr James' plats.
Men den andre tänker så litet öfver sig själf, som han nu tänker öfver, att herr James icke sedan många år var lille Jim — — —
Den lille skrifvargubben står där och darrar i hela kroppen, som en som nyss räddats ur en stor fara och skälfver af skrämsel, när allt är öfver; hans ansikte är blekt och upp rördt.
Herr James ser undrande på honom. — Vet inte herr James, att nu drager han en människa ut ur stor förskräckelse och fruktan — vet inte herr James, att nu skjuter han upp dörrarne till ångestens fängelse, och på tröskeln står en liten darrande skrifvarsjäl och stirrar mot solen — vet inte herr James, hvem af de två är en frigifven, som går ut till lifvet igen.
Den lille gamle skrifvaren står stilla ute vid stenhällarne i snösluttningarne.
Herr James ser honom framme i det hvita solskenet underligt liten och hopsjunken som en trött liten hund, men hans ögon stå stora och lysande som ett barns, när en hemsk saga är till slutet, och öfver hans slitna och gråbleka ansikte glider det upp till en stor lycka — så som den växer ur ångest och ängslan.
Och stilla — skälfvande i gråt och jubel — bryter hans röst fram:
»Jim lille — Jim lille — då är jag ju fritagen, jag.»
— 656 —
