Sida 700
HVAR 8 DAG
Det var tydligt, att den utvalde var den lille grå. Det var alldeles tydligt, att den lille grå skulle ha flicktycke.
Han var ljus och mjuk och silkeslen, just som små flickor vilja ha det, och skulle en gång bli stor och morsk och rasande stark och öfverlägsen —• ja, just som flickor vilja ha det.
Flickungen hade stolt förevisat honom ute i dagsljuset och underhållit honom en stund med sina smickrande åsikter om hans lilla blinda person, då det föll hennes pappa och någon annan ovis man in att de äfven skulle betrakta älsklingens bröder och bådo ulmerdoggsmamman taga fram dem, ty det var temligen mörkt där inne i hal mal ko ven. Men en sekund därefter stod den lilla flickans pappa ute på sandgången och svängde två blödande fingrar och hasplade upp en lång rad ord, som jag aldrig trodde fanns i den lilla flickans pappas inre. Ty det var inte utan att ulmerdoggsmamman hade bitit honom.
Vi i dörröppningen hade hört ett groft hväsande murrande och sett ulmerdoggsfruns ögon lysa röda och hvassa öfver den krälande och kraflande hopen borta på halmbottnen — sedan bröt den morrande åskan ut i en ilsken blixt, och, som sagdt, flickungens pappa kom ut och talade förfärligt illa om den grå ulmerdoggsfrun och hela hennes släkte och lofvade dem i hastigt mod en hastig död, och den lilla flickungens mamma till ombyte skrek och skrattade.
Den lilla flickan själf var visserligen bedröfvad öfver detta hänsynslösa beteende af vännens mor, men hon stod i det hela taget obetingadt på hennes sida och bevisade skarpt för sin pappa, att han aldrig haft att gifva sig i slang med fru Lala, denna kunde inte ha lust att få sina barn förkylda och förderfvade för folks nyfikenhets skull!
Men mig énsam, som sedan en timme är den lilla flickans vän, delgifver hon på hemvägen i ett stort förtroende den hemliga grunden till brottet.
Hon går då stilla och allvarlig bredvid mig och talar om det i den ton man talar om sådant, som drager skam öfver någon, och som icke ofta får talas om.
»Ser du, jag skall säga dig, att pappa vet det inte, men denna gången var Lala tvungen att bitas, nu kunde hon inte låta någon få se hennes valpar — därför — att, ser du» — den lilla flickans röst är tätt invid mig och hviskar skyggt — »två af dem äro inte riktiga.»
»Nej, hvad menar du?»
Flickungen ser på mig förvirrad som en, som hoppats på förståelsens hjälp — men trots allt skail hon gå till sanningens botten; och hennes motiv är att rättfärdiga modern Lala, därför må andra hänsyn vika.
Och åter, med en ursäktande, skamsen röst, som en som ofrivilligt blifvit vittne till något, hon helst önskat aldrig veta något om:
»Jag såg alla valparne en gång, när Lala var ute, och det är två till, som äro ljusgrå som Grey, men just de två äro alldeles fel» — hon letar bekymrad efter ordet — »alldeles felvuxna. Deras fötter sJi inåt, så de kunna inte ens krypa på dem, och legge två ha svansarne invuxna, de kunna alls inte röra dem — det ser så otäckt ut —»
»Åh, stackare —»
Flickungen förstår, att jag har fattat hela vidden af olyckan och tager genast till med trösten.
»Ja — men det gör dem inte så mycket; Stall-Johannes säger, att det kan aldrig bli något af dem, och då dödar han dem med kloroform, innan de hinna till att få se, men du kan veta, att det är värst synd om Lala, det är så förfärligt för henne, om någon får se dem, därför är hon så rädd, att någon skall komma dem när och upptäcka att de äro så missbildade! Det är ju inte underligt, att hon bits I»
»Nej, det är ju inte underligt !»
Och när de andra komma uppe i salongen och tuta i dombasun öfver den vilda fru Lala, som förgriper sig på sin egen herre, nicka den lilla flickan och jag åt hvarandra, vi veta ju, vi, hur orättvist de döma Lala. — Ty hon var ju tvungen till detta
— åh, kära, tänk hennes valpar, de två stackarne, som inte voro riktiga, om elaka ögon hunnit få syn på dem! Nej, det är väl, det är riktigt väl, att hon kan bitas, fru Lala! —
Det är ju ingenting. Detta kan ju aldrig bli till någon historia. Flickungens pappa dog inte af bettet.
Men jag kom att tänka på den drifhusscenen en kväll, när främmande skuggor väfde öfver vägen och höstens grå enformighet drog tankarne ut i långa linier, som ringlade fram ur skymningen och kröpo bort i mörkret.
Jag går en eftermiddag på senhösten ensam upp öfver Hökåsarnes vida marker. Jag går inte för min glädjes skull, jag tycker inte om att gå och drifva ensam ute i obygd och hagmarker — på hösten — i skymning — och blåst — nej, jag har nog ett mål.
I morgon är släktmiddag, stor utställning af gamla tanters rynkiga sidenklädningar och gamla farbröders belåtnaste ansikten, och allting är som det skall vara.
Men se, det fattas en blomma till bordet, det fattas den tredje röda liljeblomman, som skall trona midt på bordet för symmetriens och fridens skull, och jag är gamla tanters och vackra flickors dräng, de skicka mig ut i höstmörkret och råkylan till att finna den tredje röda liljan.
Det är ju lättvindigt som i sagan. »Gå, olyckliga barn och sök röda liljor ute i de gråbruna hag-markerna af en Västgötaås — en sen höstdag, när vinden slår kall och sträf inne öfver de frostbitna myrmarkerna och luften står tung och tjock och väntar snön. — Kom inte hem utan liljor —»
Men liljorna lära växa och frodas och blomma i ett litet utgårdstorp någon städs, åt något håll, långt bort — är det någon som har sett, någon gång, för länge se'n, men tör mig är ju det en enkel sak att undersöka, det gör ju mig ingenting, om det är några halfmil.
Till en början är det ändå fint värre. Uppe genom skogen går en körväg af två hjulspår, sjunkande ut i mosskärr ibland, glidande undan ute på stenhällar ibland, hjulspår ändå; och solen ligger violett öfver björkarnes röda ris, och åsarne ned öfver mot sjön gå i gråblå linier, och världen ligger utför mig och är stor och grann och vid i vinterdagem. —
Sedan tar det slut; hjulspåret tar slut, sjunket i jorden, utrunnet i mossan, dagern tar slut, glider öfver i grått, jag kommer inåt åsen och trefvar mig ut öfver myrar och mader, där de gula starr-tufvorna stå styffrusna och rista i vinden, jag tror ju, att jag går på en stig, ty någon gång är där en bräda lagd öfver de isiga gölarne, eljest kunde det lika godt vara räfstig och harstig. Jag är en energisk själ och vackra flickors dräng, men jag börjar förtvifla, jag tänker, att det kan aldrig i världen finnas människor och lefvande varelser härute.
— Så litet som röda liljor.
Men sedan stigen har böjt in öfver en skogsfälla, där jag fastnar i granristraivar, och marken är hal af barr, står jag plötsligt uppe vid ett mörkt hus, grått och raggigt, men tämligen stort; jag förstår, att jag är kommen till utgården, som har torpet, som har de röda liljorna.
En grofvuxen pojke står ute på backen och kvistar ris, han stirrar på mig, så ögonen gå ut på skaft, jag kan godt förstå, att han aldrig har sett en sådan som jag komma hit upp, att han öfver-
