Sida 701
UR SKYMNINGEN
hufvud taget aldrig har sett en främmande människa gå härute.
Jag frågar honom efter vägen till Hultet — jag skulle tycka om att finna en stig.
Pojken sneglar åt sidan ett slag på sitt samvetes rishög sedan på mig, och jag är intressantare, kan jag tro, ty han erbjuder sig utan vidare att gå med och slänger in yxan.
Jag får veta, att han heter Lars Jakob. Sedan får jag inte veta något mer. Denne yngling är en sluten och försagd natur.
Men jag är glad att få förlita mig på hans redliga ansikte, när vi nu åter irra ut öfver ljungbackar och mossar och sist draga igenom en svart skogslänga, där inte ens räfstig eller harstig nu är till synes.
Och detta är vägen till människors hem — härute öfver dessa omarkerna gå människor hvar dag hem — öfver isarne om vintern — i vårgyttjan, i hösträgnet. —
Ett ljus lyser till upp öfver en backe.
»Det är Hultet», säger pojken tröstande, ty jag har frågat många gånger, om inte vi äro där.
Men då börjar han ock tycka, att han skall ha några upplysningar om mig och frågar rent ut, hvad jag skall däruppe att göra.
Jag berättar honom samvetsgrant om de röda liljorna, men som jag inte har någon anledning att tänka, att han tror mig, ber jag honom följa mig in, jag önskar ju ändå af all makt behålla honom kvar för hemvägen.
Vi komma uppför stigen och in öfver förstugu-bron, ni vet, den där grå förstugubron, som har till lifsuppgift att förhjälpa mänskligheten fram, till torp och fattigstugor.
En spinnrock sparkas omkull och ligger på golfvet och surrar vidare, det är något annat, som surrar, som går och rifver uppåt en väg, det skrattar inifrån en jag ser i det irrande ljuset tvärs öfver stugan, är den sökta liljan, som skjuter två blommande stänglar högt och står i eldskenet klarröd och lysande upp emot den svarta rutan.
Sedan märker jag, att vårt inbrott har åstadkommit ett stort virrvarr. — Det är inte att säga, att det är någon stilla och sofvande stuga!
En spinnrock sparkas omkull och ligger på golfvet och surrar vidare, det är något annat, som surrar, det är något, som går och rifver uppåt en vägg, det skrattar inifrån en vrå, någon träter på någon bortom spiselmuren, kastar kläder och bylten inåt en säng — en liten käring springer fram på golfvet, där eldskenet får fatt i henne och vrider till henne i rödt, hon är trasig och anskrämlig. —
Jag har ju inte gjort den käringen något ondt, men hennes ögon gnistra öfver mig, jag ser, att hon skall ösa öfver mig med ord som hett vatten, jag ser det på hennes mun, innan hon hunnit få upp den till ett ljud, och jag väjer snabbt och griper till mitt fattiga värn — »Liljan där — jag skulle så gäma vilja köpa den röda liljan, jag har gått fördenskull, jag har» — Vattnet kommer öfver mig — »Vi ha inga blommor, vi säljer inga blommor, vi har visst inga blommor, hvad är han för en — hvem bad en gå hit — — —.» Sist hör jag inte, hvad hon säger, det sprakar ihop med knastrandet från spiseln, hon är så löjligt röd i eldskenet. — Men jag ser mot något annat, det är något som kryper fram bakom käringen, kommet upp ur mörkret, ur surrandet bort från spiselvrån, det kryper öfver golfvet i en hög af kläder, det bildar sig till ett ansikte, en rund och ofårad barnkind, som tittar upp i eldskenet, två irrande ögon, som ha stora hvitor under en gul och rynkig panna, men munnen är stor och slö och formar sig till omedvetna ljud —
Käringen ser min blick, som går ned mot golfvet, hon vänder sig hetsigt om och griper efter byltet, som rullar iväg — hon snurrar af med in mot den skumma sängvrån, jag ser en lång och vissnad hand, som slår i luften, och öfver skrattet därinifrån sticker det upp ett skrik. —
Då håller Lars Jakob i min arm. »Det går aldri till att han får blomman, ja' må tal' me'na Katrina, ja', som känner na';: gå ut!» Pojkens röst är viss och bestämd, det är han, som råder, och det är jag, som skall gå ut, och utan att göra mig reda för skäl eller grunder, släpper jag dörren och går, lämnande pojken mynten för underhandlingen — jag ger honom dubbelt mer än hvad kloka tanter bestämt, men inte ändå, nej, inte för ord och pängar, tror jag, att han får den röda liljan — från denna käringen och detta spöknästet. —
Jag står ute på förstubron och ser grantopparne stå svarta upp emot en gul himmelsrand, men mörkret sitter och rider uppe öfver takpannorna, och eldskenet från fönstret ligger och darrar i en gul fyrkant öfver backens frosthvita gräs — jag vet själf, att jag står där och rister till i rädsla, jag ginge inte in i den stugan igen, — för den käringens ögon, som gnistra öfver mig, för det som skrattar inifrån mörkret. — — —
Lars Jakob kommer ut öfver bron, jag går med honom utför trappan, ned öfver stigen, jag är glad åt hans redliga pojkansikte, jag är så glad åt, att det är han, som går där bredvid mig. Han har den röda liljan. Jag frågar honom ingenting, jag ber honom blott följa mig hem, ända hem — med liljan — och för den svåra stigens skull — och för skymningen. — Det lofvar han, jag är ju honom en intressant individ,
Sedan är det han själf, som börjar tala till mig om stugan, spöknästet;, han tänker väl, att det något måste klargöras, och han drar upp det i några få sträfva ord med sin tjocka lugna röst
»En kan rakt bli skrämder, så som hon regerar, Katrina, de e' för barnungarne, hennes, se, hon har två småjänter, som e' fånar, må vet, di kan int' nå* tal', di springer omkring på golfvet och surrar jämnt, och hon, Katrina, e' så gali rädd, att nå'n må få se dem, hon tycker, de e' en slik skam, må vet, så därför e' hon bli]fven så ilsk mot folk, Katrina.»
Då ser jag det ju. — Det är ju Lalas ögon, som lysa röda och hvassa i mörkret, Lala, som värnar sina ungar och hugger och biter — det är ja inte underligt. —
»Nej, det är ju inte underligt», säger jag, och pojken stirrar till på mig, ty sist talte vi om något annat.
Vi gå ned genom skogen, som ligger svart och stelnad till natten och trefva åter ut öfver myrmossar och skogsrödjen, där vinden kryper utefter marken och enbuskame ligga som svarta djur, och framför mig öfver pojkens axel gungar den röda liljan, som skall trona på släktförsamlingens festmiddagsbord och förskaffa mig en ovanskelig heder och vackra flickors gunst — därför att det är jag, som hämtade den i höstrusk och mörker långt ute från obygden ned till mänsklighetens tjänst.
Men därför att det är jag, som stal den där färg-klicken från de fattiges fönster, när jag sitter och stirrar på röda liljor, som skimra under kronljusen, ser jag dem stå lysande i eldskenet upp emot en svart ruta — ett utgårdstorp ur höstmörkret, stugan, spöknästet, som aldrig sofver stilla, en blek barnkind, som tittar upp i eldskenet, två irrande ögon med stora hvitor och intet af tankar under en gul och rynkig panna, och jag hör gång från gång — öfver knastrandet från spiseln, öfver den utslitna käringrösten — det som skrattar dödt inifrån mörkret. —
