Sida 118
Alexandrine Henriette Sparre. En tidsbild från det adertonde århundradet. Strödda anteckningar ur ett familjearkiv af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 11 bilder
io 6
J. J. ALBERT EHRENSVÄRD.
grefve johan sparre. oljemålning af l. pasch d. y. Originalet å Tosterup.
skänka honom en engelsk kaross, som annars måste inköpas, äfvensom »quel-que pièce de damas vert pour un lit pour moi»; men ju längre tiden lider, desto svårare tyckes det blifva för henne att hålla modet uppe; och särskildt de sista brefven frammana för ögat en i lifliga färger hållen bild af en kvinna, som ensam under farliga krigstider dväljes på ett öfvergifvet landtgods.
Äfven denna gång äga Alexandrine Sparres bref vid sidan af det kulturhistoriska intresset ett sådant af mer offentlig art. Vi erinra oss, hurusom hennes bref under vintern 1772—73 öfver-flöda af loftal öfver konungen. I detta afseende bilda de nu föreliggande den bjärtaste motsats. Mycket hade växlat under de femton år, som förflutit sedan dess, och liksom då afspeglar äfven nu Alexandrine Sparres tänkesätt den allmänna tidsströmningen. Särskildt inom det stånd, hon tillhörde, var missnöjet med konungen, såsom bekant, i ständigt sti-
gande vid denna tid, som ju blott låg några få månader skild från den ohjälpliga brytning med aristokratien, som skulle inträffa vid 1789 års riksdag. Klagomålen mot Gustaf III återkomma ständigt i dessa bref, mot denne »roi ingrat, qui ne fait qu'exposer ses sujets sans se mettre en peine de ce qui leur va arriver». När Johan Sparres frånvaro mot hennes förhoppningar förlänges äfven efter krigsrörelsernas upphörande, skyller hon detta på konungen; ja, i sin förtrytelse häröfver hotar hon till och med att skrifva ett bref till denne och det i sådana ordalag, »qu'il n'en aura pas eu de sa vie, je lui dirai la bonne vérité, il n'a qu' à dire et penser de moi ce qu'il voudra, je m'en moque car je ne me soucis pas qu'un fou dit ou pense».
I så häftiga ord gaf sig hennes missnöje luft; det delades äfven af hennes anhöriga och skulle under de följande åren än ytterligare ökas. Den Sparreska familjens ställning till konungen under denna häftiga brytningstid är så typisk för den svenska aristokratien, att den väl förtjänar att omnämnas. Mellan konungen och Johan Sparre lär redan — om man får tro Barfod — under vistelsen i Göteborg ett spändt förhållande varit rådande. Väl hade Sparre därstädes uppträdt med sin vanliga kraft och duglighet, om också den bild, hvaraf den ofvannämnde minnestecknaren begagnar sig, måhända är något öfverdrifven, då han liknar honom vid ingen mindre än »Hannibal på kullarne af Apenninen»! Men å andra sidan skulle han, enligt Barfod, äfven här råkat glömma de rätta proportionerna, hvari hans vin borde uppblandas med vatten, och i hetsigheten piskat upp en magasinsförvaltare, en sak, som skulle ådragit honom en skrapa af konungen och äfven väckt ett obehagligt uppseende i staden.
Härmed vare huru som hälst, på vå-
Källa: Project Runeberg ·
