Sida 615
Litteratur. Det moderna Italiens författare. Lyriken. Det litterära lifvet i Milano. Af Helmer Key
DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE. 569
dessa egenskaper betingats af egendomliga historiska förutsättningar, särskildt beroende på de luckor, som uppstodo därigenom, att den italienska enhetskampen före 1870 ställde alla andra intressen i skuggan. Men frånsedt dessa har Italiens politiska läge äfven de senaste 15 åren i mycket verkat i samma riktning.
Den starka centralisation, som man i sammanhang med den politiska enheten sökt genomföra, också med hänsyn till administrationen, har icke visat sig gifva några lyckliga resultat. Därtill komma politiska missgrepp af flerfaldig art, såsom stormaktspolitiken efter 1882 med dess oerhörda militära anslag, den olyckliga kolonialpolitiken, tullkriget med Frankrike 1886—92 med flera andra omständigheter, hvilka förorsakat stort ekonomiskt afbräck. Landets intellektuela krafter hafva liksom under frihetskampens dagar alltjämt blifvit tagna i anspråk först och främst af de politiska, ekonomiska problemen. Utvecklingen kan därför, trots det inom vissa kretsar vaknande litterära intresset, ännu icke sägas hafva kommit in i normala spår. Såsom en afgjordt hämmande faktor har dessutom den dagliga pressen verkat, då den i kulturela frågor i allmänhet intagit en mycket ointresserad hållning. De italienska tidningarna hafva hittills nästan uteslutande varit partiorgan eller tjänat egoistiska spekulationsintressen. Vid innehållets eller stilens beskaffenhet har man fäst endast föga vikt. På saklig kunskap grundade utredningar och signerade artiklar hafva varit mycket sällsynta företeelser. I nästan allt, sorn icke- rört det eller det organets alldeles speciela intresse, har man nöjt sig med klipp. De ledande artiklarna i utrikespolitik t. ex. hafva nästan alltid utgjorts af öfversättningar från tyska eller franska tidningar eller om de verkligen skrifvits på platsen, ha de i de flesta fall saknat den fyllighet och insikt, som numera pläga utmärka åtminstone grannländernas förnämsta organ.
En vändning till det bättre har dock på senare tider inträdt, men detta icke i Rom, såsom man kanhända skulle vänta sig. Det hör nämligen till det moderna Italiens missräkningar, att det icke lyckats Rom att blifva en centralpunkt i egentlig mening. Uppblomstringen inom vetenskap och litteratur knyter sig tvärtom till den sträfvan för administrativ decentralisation, som allt-
ada negri.
mera griper omkring sig. Det är det idoga Norditalien, närmast Piemont och Lombardiet med sin industri och sitt uppdrifna åkerbruk, som drager den andliga odlingen till sig. Litterärt och konstnärligt lif finner man därför icke i Italiens politiska hufvudort Rom utan tvärtom snarare i de stora industri- och handelscentra såsom i Genova och Turin och framför allt i det rika Milano. De flesta af de yngre konstnärerna och litteratörerna bo i sistnämda stad, eller om de icke bo där, vistas de där åtminstone tidvis för att skaffa sig nya intryck eller i affärer för att få en bok förlagd eller dylikt. De förnämsta förläggarna hafva också där sitt hufvudsäte. Särskildt äro tvenne af dessa af stor betydelse, Ulrico Hoepli för den vetenskapliga litteraturen och Emilio Treves, hviken hufvudsakligen trycker populära och skönlitterära alster.
För att emellertid gifva en något mera lefvande föreställning om de moderna italienske litteratörens lif, tillåter jag mig att i detta sammanhang meddela några intryck från en resa i Norditalien hösten 1894.
Det var i slutet af september i Milano. Staden var på grund af en allmän norditaliensk industriutställning full af resande. Många konstnärei och författare, såsom t. ex. Arrigo Boito, Giuseppe Giacosa, Luigi Illica och andra hade kommit dit för att sitta i olika afdelningar af utställningsjuryn. Musikförläggaren Edoardo Sonzogno invigde ett nytt operahus, Il Teatro lirico,
Källa: Project Runeberg ·
