Ord och Bild: 1896

DET MODERNA ITALIENS FÖRFATTARE. SI/

med alla menar den stora publiken, nämligen den publik, som är tillräckligt väl-ställd och intelligent för att köpa och läsa roliga böcker. Häraf följer också, att det som mest intresserar honom är lifvets löjliga eller pittoreska sidor. Det tragiska brukar han däremot i de flesta fall endast såsom kontrast för att kunna få fram en önskad effekt. Han är icke i stånd att fördjupa sig i en känsla, att utveckla den till ett kraftigt motiv genom skarpsinnig analys. De stora själskonflikterna få därför gärna hos Rovetta något smått och arrangeradt, hvarjämte hans stil och framställning vid skildringar af sådan art sällan förmår höja sig i jämnbredd med idéen. Det är emellertid Rovettas stora förtjänst att ha skapat den moderna italienska litteraturens mest representative typ, journalisten, politikern, gründern ex professo, mannen rned de tusen yrkena och de tusen resurserna, patrioten och människovännen Matteo Cantasirena. Det är i en af sina senaste romaner, »La Baraonda», som Rovetta gjort denna typ till hufvudperson.

I romanens början har Cantasirenas tidning — Il Rinnovatore — just dött. Men man behöfver därför icke hysa några farhågor för Matteo Cantasirena. När en tidning dör, gör han genast en annan. Det är då han ger prof på den mest lifliga verksamhet, det är då han begagnar sin rörliga fantasis och sitt goda hufvuds mest otroliga rikedom på resurser.

Han kan skryta af alla titlar: professor, advokat, redaktör, riddare och till och med öfverste; han har nämligen varit något dylikt en gång i Garibaldis reserv. Han och Italien ha skapat hvarandra ömsesidigt och vuxit upp tillsammans. Han har varit med om litet utaf hvarje och till och med gjort litet godt ibland. Ena dagen är han rik, öfverhöljd af makt och ära, den andra har han förlorat pengar, vänner, anseende, allt, utom hälsan. Men som denna alltid håller i sig, börjar han om igen och lyckas genom skickliga manövrer slingra sig fram. Somliga hotar han, andra rör han till medlidande, men utan att någonsin hata någon, icke ens den, som gifvit honom den sista sparken, och så kommer han åter så småningom ofvanpå.

Hans styrka är hans stora tillit till sig själf och hans djupa öfvertygelse om andras enfald.

gerolamo rovetta.

Slösande och storordig till och med i de värsta trångmål, tar han alltid på sig en viss olympisk beskyddaremin gent emot den, med hvilken han talar.

Den stora allmänheten, som alltid ser honom upprätt, äfven efter de största nederlag, tillerkänner honom ett alldeles särskildt värde. Man räknar icke så strängt med Cantasirena, som i grund och botten aldrig varit mera elak än han behöft. Han bibehåller sympatierna för sin person, ty i allt hvad skvallret vet att berätta om honom, finns det vanligen en eller annan lustig point, någonting som röjer den spirituele mannen, som förstår att vinna skrattarne på sin sida.

Han har också ett sympatiskt utseende. Hög och ståtlig, med vördnadsbjudande embonpoint, flintskallig och med skägg å la Moses, gör han sig i sällskap alltid gällande, på teatern, på en middag, eller i en folksamling, själf förbättrande naturens verk med vissa storbrättade hattar, som han enkom låter förfärdiga åt sig. Hemma i sitt hus har han tvenne unga flickor, som han upptagit och som han, på sitt vanliga teatraliska känslospråk, kallar »sina kära döttrar», fast de kanske icke ens äro hans niècer. Det är ett sätt att titulera dem, ingenting vidare. Men under detta bullrande, växlande lif, den ena dagen i öfverflöd, den andra i brist på det nödvändigaste — under detta jäktande på teatrar, fester, invigningar och högtidsdagar, allt detta brådskande arbete, finnes det