Ord och Bild: 1896

238 gustaf af geijerstam.

JAGO.

»Arbetarens hustru», Repholt i »Ett bebesök», Macbeth, mannen i Kjellands »På hemvägen», Brand, Bratt i »Öfver förmåga», Kampe i »Det nya systemet», Corrado, mannen i »Galeotto», Ulrik Brendel i »Rosmersholm». Listan på hvad denne skådespelare skapat, är större, än hvad man under de senare årens relativa overksamhet i allmänhet kommer ihåg.

Det gemensamma för alla de bästa af de roller, hvilka Hillberg under sin tidigare period utförde, var revolten, brytningen med allt häfdvunnet. Antingen låg detta, som i Gerdt, Brand, Bratt m. fl., i själfva den karakter, hvari skådespelaren inlade hela glöden af sin egen revolutionära natur. Eller också låg detta i sättet, hvarpå rollerna utfördes, i själfva det djärfva trots, med hvilket han på scenen gaf uttryck åt känslor och lidelser, för hvilka en tamare konst icke hade plats. Den kyliga cynism, hvarmed Repholts repliker i den briljanta berättelsen i första aktens slut borrade sig in i åhörarens sinne, var af samma natur som Jagos stolta bravader

öfver sin storhet i det som är ondt. Och i hertig de Septmonts försmådde Hillberg alldeles i den första upplaga, han gaf af rollen, att återgifva, hvad förf. egentligen afsett. Han hoppade liksom öfver Dumas uppfattning af denne ofarlige vibrion, hvars lastbarhet icke är annat än ömklig fräckhet och smuts, och när han vid ett senare uppförande af »Främlingen» försökte närma sin egen uppfattning till författarens, i enlighet med hvad Coquelin gifvit i Paris och Emil Poulsen i Köpenhamn, då svek honom skaparkraften, och rollen blef utan verkan. Men vid den första serien af representationer af denna pjes gaf han en fristående typ, som väl sprängde styckets ram, men som var ett mästerverk. Hillberg gaf en libertin, som kommit så långt i last, att han trotsade på sin egen ondska. Han kunde ej träffas af förebråelser eller förbryllas af skrupler, helt enkelt emedan han kommit öfver den gräns, där sådana finnas till. Och när denne hertig de Septmonts gick ut för att slåss, hade han samma mod som vargen, hvilken väl af naturen är feg, men som vågar lifvet af begär att få bitas.

Äfven här var det revolt i hans spel, han tillät sig utbrott och naturljud, osköna rörelser och allt annat än salongsmässiga fasoner. Men han gjorde allt detta för att tvinga igenom den typ, han ville framställa, och verkan af hans framställning var alltid den, att man mindes densamma, mindes den så, att man i tanken länge efteråt kunde vara sysselsatt med att utreda, hvad skådespelaren ■— kanske utan att veta det själf — sagt med ett lyckligt tonfall, ett slående minspel, en instinktiv, uttrycksfull gest.

Det intryck, man fick af Hillbergs spel, var dessutom starkt nyanseradt. Han var större i att framställa afgrunderna i människosjälen än i att gifva intrycket af det sublima. Och han ägde måhända just därför något af den moderna romanens begär att dissekera. Jag erinrar mig därvid särskildt hans framställning af denna förträffliga typ i Minna Canths »Arbetarens hustru», hvars uppförande i sin helhet med hrr Hillberg och Svedberg, fru Ulff och fröken Sandell var en verklig högtidsdag. Risto, arbetaren, är en man, som är kvin-notjusare i sin krets, han är lat och supig, feg och skrytsam, han har med ett ord alla de dåliga sidor, hvilka öfverhufvud