Ord och Bild: 1896

emil hillberg.

239

kunna utmärka en man. Men han har därjämte den verve i lifvet, som bär honom fram, och han har den jargon, som bedå-rar kvinnorna, och som gör andra män till hans afundsmän.

Denne man har en käresta, ett slags zigenerska med vildt blod och starka lidelser, en kvinna, som kastar sand i hans ögon, hotar att skjuta honom och öfverhufvud försätter den gode Risto i situationer, dem han hvarken är vuxen eller förut öfver hufvud kunnat tänka sig. När man berättar med ett par ord om denna typ, låter han ej vidare hvarken intressant eller tilltalande. Men så som Hillberg uttömde så att säga alla resurserna i denna skiftande karakter! Han pejlade honom ända till botten, visade, att där fanns icke en gnista af ens så mycket som det mest tarf-liga fysiska mod. Och ändå hade skådespelaren styrka nog att öfver denna figur breda ett skimmer af humor, som i den oförgätliga scenen mellan Risto och hans beundrande stallbroder. Risto står nämligen, sedan hans olyckliga hustru dött, framför spegeln och borstar omväxlande sitt hår och sina stollar. Vännen inträder och yttrar efter en brydsam paus: »Hon gick och dog, hustru din», hvarpå Risto svarar: »Ja, hon gjorde så.» Hillberg sade detta sista, i det han såg upp från skoborstningen och nästan samtidigt kastade en blick på sig själf i spegeln. Och fastän väl tio år förgått, sedan jag hörde det, kan jag ännu minnas den utsökta blandning af cynism, likgiltighet, bryderi m. m., som låg i detta tonfalll. Det visade i en viss riktning Hillbergs hela konst.

Och denna konst har i ett par af sina bästa skapelser mynnat ut i en humor, så stor och så befriande, att dessa roller säkert tillhöra det yppersta af hvad Hillberg skapat. Jag menar Bark i »Sanna kvinnor» och doktor Stockman i »En folkfiende.» Denna humor utgör tillika en alldeles särskild sida i Hillbergs artistskap.

Aldrig har denna egenskap visat sig fylligare än i fru Lefflers »Sanna kvinnor.» Det är det ofruktbara i kvinnans blinda underkastelse, hvarom detta fru Lefflers bästa skådespel handlar, och familjefadern, hvilken är hufvudpersonen i denna sorgliga komedi, är en »godhjärtad» man, hvars dåliga sidor stanna inom familjen, en lättsinnig »glad karl», som dricker och spe-

HER.TIG DE SEPTMONTS.

lar kort, men som för resten är den mest oförargliga person under solen och inte vill göra en katt för när. Han sprider förödelse omkring sig, men skådespelaren får därför ej göra honom värre, än han är. Hans värsta egenskap är just den, att han är sympatisk, att »ingen kan bli ond på honom», och Hillberg spelade också denna det borgliga lifvets instängde och förolyckade äfventyrare på ett sätt, som gjorde, att åskådaren nästan kände sig böjd att hela tiden se honom med hans hustrus ögon.

Det är egendomligt med stora skådespelares skapelser, att det ofta går ett likhetsdrag igenom dem alla, hvilket fast och säkert knyter dem samman med skådespelarens person. Liksom det fanns en likhet mellan så skilda typer som Jago och hertig de Septmonts, så finns det också en sådan mellan Risto och Bark. Ja, det finns till och med ett något, som binder Hillbergs eleganta bofvar samman med hans humoristiska gestalter. Det finns nämligen i humorn alltid ett litet drag af adlad, förfinad cynism, och säkert är, att den, som