Sida 582
Esaias Tegnér. Några drag af hans lif och personlighet. Af J. J. Albert Ehrensvärd. Med 8 bilder
530 j. j. ai,bert ehrensvärd.
tegnérsstatyn i lund. modellerad af c. g. qvarnström.
dessa båda store män, som aldrig fullt kunde förstå hvarandra, tack vare grundskillnaden i deras väsen. Ett litet betecknande drag af Tegnérs förkärlek för det lysande är den medkänsla, med hvilken han följde polackernas frihetskamp 1830 —31, medan åter »de belgiske väfske-darnes» samtida uppror lämnade honom oberörd. Nyttans mera anspråkslösa tjänare ägde icke samma förmåga att uppväcka hans sympatier som de stolta och i yttre framträdande glänsande polackerna.
Att med några få ord inom en begränsad ram teckna hans rika och skiftande natur är icke möjligt. En egenskap kan dock icke lämnas åsido, när man sträfvar efter att ge en bild af människan Tegnér, äfven om den är af mindre vikt för uppfattningen af hans andliga betydelse. Han var, om än med
känsla af sin värdighet, en djupt blygsam natur, som bättre än någon visste sin egen begränsning. Under den bifallsstorm, som Frithiof uppväckte, har han ensam stått kritisk, och skarpare än någon har han blottat sin diktnings svagheter. Han har tänkt högt om sin konst och därför äfven ringa om sig själf. Han har aldrig tvekat att framhålla Bellman och Franzén som vårt lands främste skalder, och särskildt för den sistnämnde har han vid hvarje tillfälle ställt sig själf i skuggan. Han har aldrig tröttnat att sia om den diktens Messias, inför hvilken hans egen storhet — konstlad som han själf ansåg den vara — skulle blekna. Och han har gjort allt detta med den stora personlighetens uppriktighet. Oändligt fjärran har frän honom varit lycksökeriet hos den, som genom underkännandet af sig själf vill framlocka artighetens nödtvungna protest. Han béhöfde det ej heller; ty som han har väl knappast någon, som diktat på svensk tunga, varit uppburen och dyrkad.
För dem, som älska att uppgöra litterära rangordningar eller med andra ord att jämföra inkommensurabla storheter, kan det ju alltid vara ett nöje att undersöka, huruvida Tegnér fortfarande har rätt att bibehållas på den främsta platsen inom den svenska dikten — en plats, som af hans samtida ingen utom han själf ville bestrida honom. Det kan naturligtvis af senare tillkomna medtäflare knappast vara tal om mera än en — Fänrik Ståls och Kung Fjalars skald. Men åtminstone det svenska moderlandets hjärta torde Tegnér i alla tider stå närmare. Och härvid är det af ingen betydelse, om sången nu företrädesvis går i andra tonarter än på hans tid och om vi i hans strängar sakna några af de djupaste och innerligaste tonerna. Ty om Tegnér själf gäller i viss mån hvad han sagt i sin ålderdoms härliga hyllning till-
Källa: Project Runeberg ·
