Ord och Bild: 1896

566

HELMER KEY.

giosuè carducci.

I grundtonen af hans karakter finnes intet romantiskt drag. Han har icke romantikerns svärmeri för den pittoreska, färgrika medeltiden. För Carducci ter sig däremot det antika Roma med sina klara, ljusa färger såsom idealet i svunna tider. Medeltiden är för honom mänsklighetens mörkaste period, dess Rom en öken, förvandladt till hufvudsäte för ett misantropiskt gudsrike. Kristendomen är nämligen enligt hans åsikt en glädjetom, kulturfientlig lifsåskådning, som med sin mystiska rökelse utestängt solljuset ifrån templen. Skalden är icke, såsom romantiken gärna ville föreställa sig, någon sjuklig drömmare, som lefver en existens i en egen värld, stolt öfver sina gudomliga siargåfvor, i afskildhet från den låga hopen. Han är tvärtom en människa, som måste känna och lefva med andra, en arbetare, en skicklig smed med muskler af stål, som, när morgonrodnaden färgar kullarne, omgjordar sig med sitt förskinn, blåser eld af glöden i ässjan och börjar sitt dagsarbete vid städet. Han smälter i den glödgade metallen sina förfäders, sina samtidas ärorika bragder, forntid och framtid, och smider af den gnistrande, hvita massan för friheten svärd, för styrkan sköldar, för äran segertecken och för skönheten praktfulla smycken.

Vi äro således långt från det bleka romantiska idealet och midt i de positiva vetenskapernas tidehvarf. Carduccis poetiska idévärld rör sig mellan tvenne motsatta poler. Å ena sidan samtiden, den moderna människan, med dennas fiendskap till

allt slags religiös dogmatik, den politiske radikalen, som förlägger det kristna Mes-siasriket hit ned till jorden, som härnere väntar sig en allt skönare framtid för mänskligheten och som tror på lifsglädje och försoning genom en altruistiskt uppfattad människokärlek, hvilken så småningom griper alla. Å andra sidan den klassiska forntiden, vetenskapsmannen, som fördjupar sig i det förflutna och fylles af saknad och vemod vid tanken på allt det härliga, som förgått. Men han uppfattar icke det förflutna uteslutande från dess fantastiska, pittoreska sida, såsom förut romanticismen, utan snarare med positivistens intresse för utvecklingsgången eller filologens för den precisa detaljens.

Det är dessutom ingen tillfällighet, att. han just gent emot romanticismens medeltid, förbunden med jagets tygellösa frihet, uppställt klassicetetens Roma, det antika statsbegreppet, med den enskilda individens stränga underordnande under det hela, såsom en spegel för sina samtida landsmän. Ty för honom är fäderneslandet det begrepp, som får ersätta religionen och i stället bilda en sköldborg mot egoismen.

Den moderne framtidsmannen och den klassiske vetenskapsmannen komma kanske icke alltid till full harmoni i hans diktning. Den senare låter gärna litet för mycket af sina lärda böjelser sticka fram och verkar med sin kalla reflexion något dämpande på den förres entusiasm. Så fördunklas t. ex. icke sällan den moderne panteistens stämningsfulla landskapsbilder af hans klassiske broders alltför rika flöde och i sammanhang med dem suggererade historiska minnen. Och i hans kärleksdikter förefalla de antika namnen Lalage, Eglé, Lydia och Lina såsom något kyliga abstraktioner.

Carduccis elever och efterföljare äro nästan alla, liksom han, lärare i filologi och de flesta af dem universitetsprofessorer. Karakteristiskt är, att hela denna Italiens moderna lyrik liksom förut prosalitteraturen visar sin nära släktskap med den stora positivistiska rörelsen. Hvad prosalitteraturen beträffar, är det den moderna naturvetenskapen och psykologien som verkat eggande, med hänsyn till poesien är det närmast filologien som gifvit impulser. Denna filologiska riktning visar sig på flera sätt, såsom t. ex. i en viss eklektisk bö-