Ord och Bild: 1896

MODERNA FINSKA KONSTNÄRER.

I39

Han är nämligen, jämte Dampt, den förnämste representanten för den moderna konstindustrien, »ig:de århundradets Benvenuto Cellini», som de två ofta sett sig kallade, och detta med rätta, ty det är verkligen något af renässans i deras verk och, att döma efter hvad jag sett, mera i Wallgrens än i Dampts konst. Den förre är kraftigare, stundom t. o. m. kärf i sin elegans, den senare — ehuru han arbetat direkte i stål — St. Göran och draken — mjuk, höflig, stundom nästan slät —• jag påminner om den bild af en bedjande ängel eller ett barn, som finnes i konstföreningens galleri. Innan Wallgren nått den position han nu innehar, har han gått genom eld och vatten. En medelmåttig elev i polytekniska institutet i Helsingfors, — han skulle bli arkitekt — slog han i slutet af 70-talet om för att blifva bildande konstnär. Han modellerade för Carl Sjöstrand och målade en kortare tid för den, som skrifver dessa rader. Från denna tidigare period minnes jag endast, att han visade prof på ett lysande färgsinne. 1878 kom han till Paris, där han blef elev vid »École des beaux arts» under J.-P. Caveliers närmaste ledning. Hans tidigare arbeten äro, oaktadt de icke sakna en viss liffullhet, hårda och styfva, mera liksom skurna i gips än modellerade i lera. Ehuru de alla bära en viss individuel prägel, är om dem dock icke mycket att säga. Först vid 1885 års utställning i Helsingfors väcker han på allvar uppmärksamhet med ett—huru skola vi kalla det?-— idealporträtt »Neckrosens. Det för Wallgren karakteristiska, en viss personlig, känslig, nästan vek uppfattning och ett dekorativt och raskt manér i utförandet, kommer här för första gången fullt fram. Redan året därpå slår han ett betydande slag med sin staty »Eko», en sittande ynglingafigur, som lyssnar till genljudet i skogen. Denna vackra staty, af hvilken ett exemplar i marmor inköptes af H. Standertskjöld, belönades å salongen med en medalj. Ungefär samma ämne behandlar han i statyn »Mariatta» (ur kalevala-sån-gerna), lyssnande till den gyllne gökens rop. Bägge dessa konstverk återgifva på ett liffullt, realistiskt ehuru subtilt sätt den ungdomliga kroppen, det ena ynglingens, det andra jungfruns, i momentan hvila. Bägge framställa ett inifrån i rörelse satt subjektivt lif, som vill verka utåt på

mariatta. staty af wille wallgren.

sin omgifning. Denna rörelse och uttrycken för densamma ha så att säga plötsligt förstenats, just i det moment, cdå de på det mest uttrycksfulla sätt återge hvad som fästat konstnärens intresse. I nästa ögonblick har ekot förklingat, den gyllne göken har ropat ut och det tillspetsade och ögonblickliga i hvilan är öfver. Hans främsta arbete från denna tid är emellertid »Kristus på korset», relief i marmor, hvilken tillhör finska konstföreningen. Detta sistnämnda är tills vidare Wallgrens främsta och mest betydande inlägg i den finska konsten, ty det är att märka, att tills dato intet af hans nyaste verk sökt sig till hemlandet. Inbegreppet af gudamänniskans lif, försoningen, har här skurits i marmor på ett sätt, som ännu länge torde komma att tillfredsställa växlande smakriktningar. Hvad jag särskildt beundrat är den säkra takt, med hvilken Wallgren förstått att skilja mellan känsla och känslosamhet, har förstått att stanna vid den yttersta gränsen för hvad det första ordet innebär. En linie till, och