Ord och Bild: 1896

helsingfors i sina monument.

25 i

offentlig yttranderätt. Endast vid akademien kunde man ej förhindra landets mening att uttala sig, om ej annorlunda så genom ofarliga demonstrationer af ungdomen. Dessa förskaffade tillställarne officiel relegation från universitetet på längre eller kortare tid men samtidigt ett slags martyrgloria och den mäktiga opinionens tysta medhåll.

Därför var studentpolitiken populär och studenterna allas gunstlingar. Men då de fingo sitt eget hem i Helsingfors och studentpolitiken sin egen helgedom, ser det ut som skulle båda två ha spelat ut sin största roll. Inrikespolitiken fick sitt offentliga forum vid landtdagarna, hvilka numera sammanträdde regelbundet hvart tredje år. Tidningarna förskaffade sig allt större yttrandefrihet, allt större inflytande och allt större läsarekrets. De ungdomliga demonstrationerna efterträddes af mogne och praktiske mäns försiktiga och väl öfvervägda uttalanden, ångans och industriens tidehvarf kom med nationalekonomi och andra reela intressen. Studentpolitiken kastade sig uteslutande öfver den till rang af nationalitetsfråga uppdrifna språkstriden, som redan under flera decennier förberedts, och det nya studenthuset invegs till tummelplats för alla ungdomens nationela lidelser och parlamentariska behof. Där fingo de förra slå ut i full låga och de senare taga munnen så full med fraser som någon bara kunde önska det.

Efter den långa och stränga tystnaden, som studentpolitiken tidigare varit dömd till, fick enhvar ändtligen skrika och agitera och bilda parti och rädda fosterlandet bäst han gitte, men ju större fri-

POLYTEKNIKUM.

heten blef, ju svårare öfverdrifterna för de oskyldiga språkens skull, med desto mindre allvar tog Finlands kalla förnuft det hela, desto likgiltigare började det förhålla sig mot sin beundrade ungdom och dess görande.

Den tändande gnistan i fältropet: Ett språk och ett sinnelag! Finland åt finnarna! hade dock flugit vida omkring och satt eld i unga sinnen. Den stora nationela rörelsen hade på mindre än tjugu år ökat antalet finska namn vid universitet i kolossal proportion. De verkliga politiska ledarne gynnade och underblåste språkfanatismen hos studenterna, själfva folkets stora massa hade försatts småningom i rörelse, och likt en långsamt stigande vårflod hotade nu finskheten från det inre af landet på fullt allvar att med sitt öfverlägsna antal öf-versvämma de gamla svenska kulturbygderna i Österbotten och Nyland, att skölja bort hela det förhatade »främlingsväldet» och eröfra själfva dess hufvudstad och starkaste förskansning: Helsingfors.

Naturligtvis gafs det svar på tal. Skickliga strateger och ingeniörer i det svenska lägret förstärkte dammarne och ledde vårfloden i kanaler. Men själfva