Ord och Bild: 1896

TVÅ SÅNGERSKOR.

477

nållning ger en idealisk bild af den stolta faraodottern. Vackra prof på sin skådespelaretalang har fru Linden vidare lämnat i »Na-varresiskan» (Anita) och »Den stumma», där hon ett par gånger spelade Fenellas roll. Bland hennes öfriga roller påminner jag om den muntra kammarsnärtan Nancy (i »Marta») och om den diaboliska hexan Rebecka (i »Hexfällan»), två verkliga prakttyper, hvarjämte hon som Klytemnestra presterat en utsökt stilfull mask.

Icke fullt på samma höjd står hon i Carmen, af hvars nyckfulla, äkta sydländska fjärilsnatur hon icke lyckats att gifva en fullt illusorisk bild. Fru Lindens Carmen har, tyckes det mig, ett alltför tungt nordiskt temperament, söderns barn ta nog icke allt så allvarligt och betänksamt, som här uppe i ultima Thule är vanligt. Först i sista akten, då hennes alla passioner blossa upp i den strid, som ändar med hennes död, skall Carmen utveckla energi och passion; förut är hon blott ett lekfullt och oreflekteradt naturens barn, för hvilket begrepp om dygd och plikt äro endast tomma ord men stundens passioner en brännhet verklighet. Så ungefär framställde också Gina Oselio denna karakter, öfver hvilken hon dock genom att starkt framhäfva det fatalistiska draget lyckades breda ett i någon mån försonande skimmer. Och så framställd blir denna karakter begriplig, om också icke precis sympatisk.

Stockholms publik har emellertid alltid föredragit en mer romantisk tolkning af partiet, och fru Linden har därför kanske varit i sin fulla rätt i att här undvika en allt för realistisk kolorit. För öfrigt är hon i en seen af detta parti alldeles utmärkt, nämligen spåscenen, där hennes sannt patetiska föredrag oemotståndligt präglar sig i minnet.

Jag skulle kunna räkna upp ännu fler af fru Lindens partier — så lyckas hon t. ex. att med sin sång till och med ge ett visst behag åt de urblekta melodierna i Donizettis urmodiga »Leonora», i Frickas lilla parti (i »Valkyrian») glänser hon genom sin förträffliga deklamation o. s. v. — men det anförda får vara nog. Fru Linden står blott i början af sin konstnärsbana, som förmodligen ännu kommer att bringa henne många segrar. För närvarande är hennes ifrigaste önskan att få utföra det kvinliga hufvudpartiet i Saint-Saëns' opera

mathilda linden som orfeus.

»Samson et Dalila», och helt visst blefve hon en förförisk Dalila. För att instudera detta och andra partier samt ytterligare utveckla och förfina sin sångkonst har hon tillbragt en del af denna sommar hos m:e Artöt. I september och oktober har hon gasterat i Köpenhamn, och i november ha vi henne åter i Stockholm, vid hvars opera hon för närvarande är oersättlig.

Oersättlig är inom sitt område — opera-comiquen — äfven den sympatiska artist, hvars bild jag nu går att teckna. Fru Dagmar Möller tillhör ju dock icke kungl, operan? Ja, operan reder sig ändå. Den lägger helt enkelt ned den repertoar — »Svarta dominon»j »Villars' dragoner», »Po-stiljonen», »Alphyddan» etc. — för hvars värdiga upprätthållande den saknar krafter. Låt oss emellertid hoppas, att Dagmar Möllers timme snart åter slår och att vår publik skall få åter hälsa henne å den seen, som hon bör kunna göra de värdefullaste tjänster.

Fru Möller har en jämförelsevis kort teaterbana att blicka tillbaka på. Hon debuterade i juni 1887 som Rose Friquet (i »Villars' dragoner») och röjde genast en