Sida 199
Litteratur. Edouard Rod. Af M. Prozor. Öfversättning från förf:s manuskript
édouard rod.
i83
han, när han känner själfva sin lifskraft hotad, tänker på sig själf i främsta rummet utan att fråga efter andra och, till exempel i kärlek, mindre söker lyckan att blifva älskad än lyckan att älska, att känna •sitt eget hjärta ännu mäktigt af lif? Är det förvånande, om till och med lifvets sorger synas honom afundsvärda i jämförelse med
oförmågan att lefva? När han är fängslad vid vårt samhälle som Prometheus vid sin klippa, har han då ej rätt att smäda allt, som bryter den viljekraft, som till och med bitterheten i hans pessimism uppenbarar för oss? Framför allt ville han befria sig från tankeförmågans febrila verksamhet och samvetsröstens orolighet, dessa två produk-
ter af samhället, hvilkas inflytande han känner vara i aftagande, liksom senare Solness skall ana det. Men det kan han icke; han är dömd att lefva det lif, som är utstakadt för oss alla, och detta lif tyckes honom meningslöst.
Och denna fråga om lifvets mening fortsätter att upptaga Rod. Han utger till
och med en bok under denna titel (Le sens de la vie) närmast efter »La course à la mort».
Om i denna sistnämda boken själen, för att tala samma språk som de kristna moralisterna, hvilkas tankegång och delvis äfven uttryckssätt författaren, trots alla olikheter för resten, bibehållit, om, säger jag,
édouard rod. Amatörfotografi for -iOrd och Bildt.
Källa: Project Runeberg ·
