Ord och Bild: 1896

i86

m. prozor.

själen i »La course à la mort» slutar med att genomisas af köld och stänga sig inom sig själf, så gripes han i »Le sens de la vie» af nytt lifsbehof och sträfvar af alla krafter att komma ur sitt fängelse, att lefva utom sig själf. Detta »utom sig själf» söker han att uppnå undan för undan genom tre olika portar, familjelifvets, lifvets för mänskligheten och det universela lifvets, gemenskapens med Gud. Men det är förgäfves, i ingen af dessa lifsforroer skall hon kunna frigöra sig från de två första lifsproblemen: själfanalysen och lifvets stora fråga: hvarföre? Den man, som Édouard Rod skildrar för oss, blir hvarken en familjefar, som går upp i tanken på de sinas framtid och i de plikter, som denna ställning ålägger honom, eller en barm-härtigbetsapostel, eller en den mänskliga tankens banbrytare, eller en lärd, som fördjupar sig i sina vetenskapliga rön, eller en religiös, som lefver för sin tro. Hvad han än tänker eller gör, är det ej familjen, mänskligheten eller religionen, som han har för sina ögon, det är sig själf i familjen, sig själf i mänskligheten, sig själf i religionen han ser. Det är icke desto mindre säkert, att hans undersökningar och sträfvanden tyda på längtan efter sanning och på god vilja, och de skola heller icke vara förgäfves. Om han ock är missbelåten med sig själf, så äro vi dock nöjda med honom, ty han har visat oss familjelifvets rörande, ömma och ångestfulla sidor i taflor, sotn den samtida litteraturen ej har många, han har på några utsökt väl skrifna sidor låtit anspråkslösa, intagande figurer draga förbi vår inre syn, sådana som den gamla schweiziska guvernanten och den gamla tjänarinnan Marianne, ty han har först och sist rört vårt hjärta i dess fördoldaste vrår genom skådespelet af en lefvande och ärlig själ, som lider på grund af betänkligheter, som just bevisa hans ädelhet. Om han ock ej lyckats hos sig själf utrota denna intellektuela egoism, som tyckes vara ett utmärkande drag hos mycket reflekterande sinnen, hvilka känna både ett lifligt intresse för och en trött vämjelse vid sig själfva, sä har han åtminstone genom att oroa den undergräft den hos många andra. Tack vare honom kan denna egoism ej längre själfbelåtet vara blind för sina egna lyten. Han har åtminstone till sin omgifning genom sitt föredöme spridt en sträf-

van efter frigörelse, fast han ingalunda själf tror sig hafva nått sitt mål. Denna sträfvan har ingifvit honom hans vältaliga sympatier för män sådana som Tolstoi och Dostojewski, det är denna sträfvan som på visst sätt kan sägas förverkligas i alla Édouard Rods litterära verk.

Det inre drama, som han låter utspelas för oss, börjar i »Lifvets mening». Ty det ligger nästan dramatisk handling i det sätt, hvarpå denna moraliska lärodikt är skrifven. Vi följa med andlös spänning denna själs fruktlösa ansträngningar att blifva sig själf kvitt. Och detta intresse, som växer vid hvarje nytt försök han gör att slita sina bojor, når sin kulmen på bokens sista sida, då denna själ efter en egendomlig, skeptisk bön — en bön riktad till ett väsen, som finnes till måhända blott i vår föreställning, en bön som är liksom ett högmodets sista uppflammande —• känner sig gripen af en mystisk ödmjukhetskänsla, som tager sig uttryck däri, att läpparne hardt när omedvetet stamma: »Fader vår som är i himlen — —». Är detta början till frälsningen, till frigörelsen? Skall väl Herrens bön, som nu, då den blott mumlas mellan läpparne, för ett ögonblick skänker lisa åt den uttröttade tanken, skall den väl tränga ända in till hjärtat? Dramat slutar med denna fråga. Upplösningen gifver oss här som i Ibsens dramer mycket att tänka på. Men denna eftertanke lämnar i vår själ djupare märken efter sig, än den i och för sig mest lyckade lösning skulle kunna göra.

Édouard Rod handlar härutinnan — likasom den norske dramaturgen — som en rätt-tänkande och ärlig man måste handla. Ty en sådan kan icke, för att få fram ett för läsaren välbehagligt slut, vrida sanningen på sned eller ljuga på sig själf och sluta med en försäkran, om ett tvifvel ännu lör sig i hans själ. Och detta tvifvel genomgår alla de romaner, som följt efter »Le sens de la vie»: Les irois cæurs, La sacrifièe, La vie privèe de Michel Tes-sier, La seconde vie de Michel Tessier, Le silence, Les roches blanches. I dessa romaner öfvergifver Rod hvad jag skulle vilja kalla tankedramat för att gripa sig an med samvetsdramat, till hvilket hans naturliga förutsättningar drogo honom.

Två fiendtliga makter, lidelsen och samvetet, utkämpa en oaflåtlig strid i hjärtat