Ord och Bild: 1896

édouard rod.

i83

på de människor, hvilka, för att använda ett lyckligt funnet uttryck af Édouard Rod, »hafva för mycket själ för att vara okunniga om kärleken och för mycken dygd för att i bekymmerslöshet och glädje öfverlämna sig åt hans makt» (Les roches blanches).

Ett tragiskt öde väntar alla dessa, ty på hvilkendera sidan segern än må stanna, komma de från striden krossade och med uttömda krafter. Sådan är Richard Noral i Les trois cæurs; han återvänder till sin hustru, sedan de förlorat sitt första barn, men återfinner ej mer inom sig samme man, som han var förr, innan han sonade sitt fel, i de dagar då fantasien lockade honom på afvägar. Fantasien har försvunnit, och förståndsmässigheten, som kommit i stället, alstrar blott sådana blodlösa varelser som det barn, det försonade paret får efter Richards omvändelse. Sådan är också och i ännu högre grad doktor Morgex i La sacrifièe.

Dennes historia vilja vi skärskåda något närmare, ty den har gifvit Édouard Rod uppslaget till en märklig roman, den mest dramatiskt spännande, som han har skritvit, på samma gång som den i högsta grad uppenbarar författarens idé-innebörd.

Morgex har kanhända ett brott på sitt samvete. Hvem kan afgöra, hvilka skäl som drefvo honom att inspruta en för stor dosis morfin i armen på Marcel Audoin? Det är sannt, att denne Audoin var en ovanligt förfelad existens. Han hade att frukta ett anfall af hjärnparalysi och hade tagit ett löfte af sin vän doktor Morgex, att denne i krisens stund skulle befria honom från den eländiga tillvaro, som väntade honom. Men huru vedervärdig han än må hafva varit, så var dock denne Audoin en mänsklig varelse, hvilkens lif var en helig, oförgriplig sak, som skyddades af religion och lagar. Doktor Morgex hade sannolikt, han må nu hafva varit ateist eller icke, icke hållit sitt löfte, han hade icke förgripit sig på Guds och människors lag, om ej det lefvande lik, som nu genom ett par droppar morfin skaffades ur världen, varit förenadt med den unga, lifs-kraftiga och storsinnade varelse, Clotilde Audoin, en älskvärd och olycklig kvinna, som Pierre Morgex tager till äkta, när hon blir änka. Clotilde och doktorn hade känt sig dragna till hvarandra af det

ädlaste och bästa och af det mest själfständiga, som fanns i deras bägges naturer. De misstänkte icke sina första känslor, i hvilka icke fanns något falskt eller otill-låtet, och hafva sedan så småningom fallit i kärlekens allra farligaste snara: den, där själfva dygden tjänar till lockbete.

Den unga kvinnan är okunnig om den förfärliga hemlighet, som snart skall väcka en namnlös ångest till lif i Morgex' själ. Efter hvad hon vet, var hennes förste makes död en fullt naturlig tilldragelse, en befrielse för honom och för henne. Men den fråga, som sysselsätter doktorn och som han är ensam om att öfverväga och besvara, blir härigenom endast så mycket kvalfullare. På djupet af hans själ utspelas nu det drama, hvars djärfva och kraftiga analys Édouard Rod framlägger. Han drar icke i betänkande att gå till bottnen af frågan, och denna fråga är intet mindre än den: hvad är samvete? Doktorn framställer den för sig själf som en mogen och oförskräckt man, och sådana äro i allmänhet hjältarne i Rods handlingsromaner. De äro alla individualister, för att använda ett numera gängse uttryck. De ransaka sig själfva och känna sig själfva; när det gäller att fatta ett afgörande beslut, rådfråga de blott sig själfva och lyda endast sina egna impulser, och om de anklaga sig för ett fel eller ett brott, vilja de vara sina egna domare. Det är då ej förvånande alls, att Morgex, när han håller ransakning i sitt mål, uppmanar sin åklagare, d. v. s. samvetet, att framställa sitt yrkande. Men det är ej heller förvånande, att han, för att försvara sin lycka och sin rätt tjll lifvet, gendrifver dessa yrkanden med en enastående djärfhet. Hvad är samvetet egentligen för något, och huru har det uppstått? Är det icke ett alster af några föreställningar, som den samhällsordning, i hvilken slumpen låtit oss födas, väckt till lif? Men om så är' äro då verkligen dess domslut opartiska och heliga, äro de verkligen, som man allmänt hör försäkras, ett absolut uttryck för den moraliska sanningen? Förgäfves besvarar Pierre Morgex dessa frågor på ett sätt, som borde kunna lugna honom, samvetet talar så högt och så oförtröttadt, att han slutligen böjer sig för denna grundregel för all rättskipning: »ingen kan vara på en gång domare och part.» Det är således icke han som skall