Ord och Bild: 1896

i188

M. PROZOR.

uttala den afgörande domen. Det är således icke inom sig själf utan utom sig själf som han skall finna det kriterium, som han behöfver för att fatta sitt beslut i denna fråga, som skall bestämma öfver hans lif. Efter att hafva rådfrågat en vän, som i denna bok representerar den mänskliga rättfärdigheten, och som gifver honom ett sväfvande svar, besluter han sig för att, fast han själf är protestant, vända sig till en katolsk präst, emedan denne representerar en lära, som är byggd på den fullkomliga säkerheten, på ofelbarhetens princip. Abbé Borrant dömer honom till en botgöring af grymmaste slag. Morgex skall skilja sig från henne, som var anledningen till hans synd, till hans brott. (Prästen drager ej i betänkande att uttala ordet.) Så skall han försona brottet mot Guds lag, och endast härigenom skall han återvinna sin själs frid. Och som alltid är det genom en ren, ädel, oskyldig varelses uppoffrande som återlösningen kan vinnas. I detta fallet är den olyckliga Clotilde offret.

Édouard Rod är protestant han ock, så väl som hans hjälte. Det är därföre förlåtligt, att han förlänat abbé Borrant en oförsonlighet, som ingalunda ligger i den katolska kyrkans lynne. Hon äger, när det gäller att lösa svårigheter af detta slag, åtminstone på sin nuvarande ståndpunkt (ty på moralens område har katolicismen i själfva verket varit mycket mera reformatorisk än reformationen själf) en outtömlig fond af välgörande casuism, och de af hennes tjänare, som vägra att taga sin tillflykt till denna, blifva lätt misstänkta för en jansenistisk stränghet, som, sedan den blifvit förkastad af den romerska stolen, i våra dagar nästan försvunnit. Detta är dock af mindre betydelse. Om ock romanförfattaren tagit miste i valet af representant, om han ock lättare funnit den han sökte inom den egna protestantiska kyrkan, finnes dock principen som sådan. Det är i alla fall en sanning, att under vissa betingelser samvetet ej vinner lugn annat än på villkor af den egna viljans förintelse. Syndaren måste låta en annan vilja, som är mäktigare än den enskilde individens, träda i stället för hans egen vilja, genomtränga den, lifva den och blifva hans lifs-princip.

De sidor, på hvilka Rod beskrifvit

denna moraliska utveckling, rymma kanske den djupaste filosofi, som vi öfver hufvud taget påträffa i hans verk. Jag måste dock medgifva, att de i läsarens hjärta väcka en obestämd känsla af angest, som på ett egendomligt sätt står i kontrast till den frid och den nya kraft, hvaraf Morgex säger sig vara genomträngd. Man frågar sig, om han ej, för att vinna denna frid, gripit till ett själiskt själfmord, eller rättare otn icke den viljestyrka, som underkastelsen gifvit honom, är en sådan där konstlad styrka, som vissa stimulerande medel framkalla. Denne man, som förgiftat med morfin, tyckes själf hafva gripit till ett slags moralisk morfin för att döfva ett olidligt kval. Den feberaktiga verksamhet, som han sedan utvecklar i utöfvandet af sitt yrke, och som slutligen dödar honom, är ju beviset för att en hemlig oro ligger dold under hans skenbara energi.

Förgäfves försäkrar han oss, att Clotilde å sin sida funnit sig lycklig i deras skilsmässa. Han borde bäst veta hvad denna lycka vill säga, han som genom sina hemliga samvetskval slutligen gjort lifvet outhärdligt för den olyckliga kvinna, som såg honom lida utan att förstå hans lidande, utan att kunna göra något för att hjälpa honom.

Ett är visst emellertid, att Édouard Rod i denna bok velat visa oss, hurusom på bottnen af människosjälen den samhälleliga instinkten är lika naturlig och lika mäktig som den individuela instinkten. Så ofta våra passioner komma hans berättigade anspråk för nära, höjer denna instinkt sin röst, och denna röst är samvetets röst.

Men det kan hända, att just dessa passioner hafva sitt upphof i en ädel och upphöjd känsla, beundran eller medlidande. Då uppstår en grym konflikt, ofta en strid på lif och död med lika vapen och med oviss utgång. Ibland får samvetet gifva vika, ibland ligger passionen under. Rod har visat oss bägge fallen, sedan han först i »La sacrifiée» på ett mästerligt sätt framkastat problemet. I Michel Tessier besegrar kärleken, en framför allt ädel och stolt kärlek, alla betänkligheter. I Rockes blanches däremot viker passionen, en stor och olycksbringande passion, som väckts just genom ädelheten hos dem, som hysa den, för pliktkänslan. Men i bägge fallen