Sida 179
Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
CAPRIMINNEN.
I 7 I
af branta bergväggar. Här och där fördjupningar, början till grottor, något som bidrager att öka traktens ödslighet.
Denna del af ön är den mest sevärda för den, som söker naturen i hennes obändigaste, mest nyckfulla formationer i vildt huller om buller.
Strax innan vi komma till Arco Na-turale träffa vi på »den hvita grottan». Från ofvan tränga ned massor af stalaktiter, hvilka mötas af stalagmiter — en i hvitt och gult skimrande grotta af bisarr effekt.
Och nu Arco Naturale — denne giganternas äreport, ett praktverk i arkitektur med proportioner och ett läge, som trotsa all beskrifning. En fristående, af naturen bildad klippbåge, som reser sig högt i den branta kustsluttningen. Från en klippafsats vid sidan får man en helgjuten anblick af bågen med dess mindre bågar eller gluggar, hvarigenom hafvet glimmar ärggrönt.
I denna trakt är ej afståndet, stort från sevärdhet till sevärdhet. De första spår af odling, vi nu möta, bestå i några sterila terrasser, där tvinande oliv- och vinplantor söka näring. Vid sidan däraf är en trappgång, som leder brant nedåt. Den måste vi följa, ty den leder till en af öns mest intressanta platser. Trappan är lång, bortåt 150 trappsteg. Den slutar invid några väldiga, hopade klippblock, som bilda ett kryphål, och sedan detta passerats, befinner man sig i en djup grop, vid hvars ena sida är en grottöppning. I grottan, som är stor och djup, har i forna tider egnats dyrkan åt ira-nernas gud, solguden Mitra, hvilken äfven någon tid dyrkades af romarfolken. Det påstås, att de siste anhängarne af denna kult, då de förföljdes, dragit sig undan till denna dolda vrå. An i dag ser man tydliga lämningar af altarplat-.sen och annan inredning från den tiden. Det, som varit af värde, är fördt till
British Museum i London. Den ensliga grottan med sitt mörker och sin tystnad gör ett nedtyngande intryck.
Nu klättra vi vidare, med Punta Tra-gara till mål. Ståtliga vyer locka oss att dröja, och litet hvarstädes påträffa vi smä murade sittplatser, som skänka ljuflig hvila.
Där borta resa sig ur hafvet de mycket afbildade och omtalade tre Faraglioni-klippkäglorna. Den yttersta är obestig-lig. Men den innersta, kallad »il Mona-cone» (den store munken), som ser nästan lika otillgänglig ut, bär längst uppe på toppen lämningar af romargrafvar. Den mellersta klippan är, liksom Arco Naturale, en fristående väldig port. Härifrån land ses ej hvalfvet, men när vi göra roddturen kring ön, skall båten, lyft af en lång, mjuk dyning, föra oss genom det ståtliga hvalfvet, där ärtagens slag i vattnet väcka ett klingande eko.
Vi hinna fram till Punta Tragara, då kvällen faller på och månen, stor och rödgul, skjuter upp ur hafvet borta vid calabriska kusten. Vi dröja tills skimret i luft och vatten går öfver i violett, blekgrönt — nattblått. Nu står månens skifva sä, att den glittrande silfverpela-ren sluter om Li Faraglioni. Och nu, när månskensdallringen i vattnet springer kring den närmaste klippans naggade
FARAGLIONIKLIPPORNA.
Källa: Project Runeberg ·
