Sida 180
Capriminnen. Af Anshelm Schultzberg. Med 13 bilder
194 ANSHELM SCHULTZBERG.
silhuett — ser du, där är liksom ett folk i rörelse. Min inbillning ser så tydligt en drottning i mantel och krona, och vid hennes fötter undersåtar på knä, som räcka fram skänker. Eller liknar det en Jungfru Maria i tillbedjan. Eller har någon däruti sett en munk — och däraf fått klippans namn till »Scoglio lo Mo-nacone». Hafvets dallring ger liksom rörelse åt kusten, och fantasien skapar lätt bilder, medan hafvets brus därnere berättar.
Men när sydstormen störtar lös, kommer med tung, däfven värme från Afrikas öknar och kastar hafsstänk högt upp i rymden, gör luften fuktig och tröttande och ryter kring Capris branta kuster, då är det maktspråk och motstånd i härlig strid. Sin litenhet känner man nogsamt då, m^n tystas ned, fantasien jagas bort af undran och bäfvan. Trefva dig utför branten här under Punta Tragara en sådan dag ned till den sargade strand, som du nu ser nästan i fågelperspektiv. Håll dig afsides från bränningarne, ty en och annan rusar blindt och utan föregående varning långt längre in än de andra. Kom ej ut för någon sådan, då är du dödens. Undran och osäkerhet skall du erfara ändå. Du skall höra det klinga, brusa, sucka, dundra, klaga i grunden under dina fötter, du skall se hålor med hvirflande, kokande vatten. Och genom underjordiska håligheter prässas vattnet långt in under kusten och rusar plötsligt upp i sprutande pelare ur öppningar långt in på land. Detta är ett uppror, som sätter alla sinnen i lifvande fart. Och därute stå Li Faraglioni högresta och i trots, kringyrda af skumskyar.
Oväder af den sorten uppstå om vårar och höstar. Mest i september, då den långa torkan och lugnet i flera månader härskat. Då är det de häftiga ovädrens tid.
Jag glömmer aldrig en dag, när himlen rundt om — värst i sydväst — svartnade till en blyvägg. Andlös tystnad. Hafvet bäfvande stilla. —- Så börja svarta skyar hvirfla om i zenit, och längre bort gå mörka hängande tappar ned mot hafvet. Tapparne utdragas till långa band, som snart mötas af en pelare ur hafvet, och inom några ögonblick äro sju, åtta cykloner med ilande skydrag i färd öfver trakten. Öfver napoli-golfven stryka ej mindre än fem. För de fiskarebåtar, som äro ute, är belägenheten pinsam. Vindstillan rundtom förtager dem hvarje möjlighet att sträfva undan de framrusande elementen. Allas blickar följa deras förtviflade ansträngningar att med rodd och saxningar af seglen söka undkomma skydragens kurs. Frän tak och terrasser hör man deltagande stämmor ropa och bedja: »Santa Maria, — mama mia — — —». Och för hvar båt, som går klarad ur faran, höjas utrop af lättnad. Ett par af pelarne ha rusat upp mot Sorrentos bergsträckor — ett par upplösas under framfarten. En rusade för resten upp just här vid Punta Tragara och slet loss stora klippblock ur bergväggen bredvid lilla trattorian däruppe.
Sådana uppror i naturen tänker man sig ej lätt nu, då man inför månskensglitter och en ljum vindstilla ser och hör hafvets sakta dyning vagga allt i ro och dröm.
* * *
Snart tändes ljus efter ljus vid stranden; snart glider ljus efter ljus ut öfver hafvets dunkel och tindra stjärnor i haf som i rymd, stjärnor som glida, som leka likt irrbloss. Nyss voro de några och tio -— nu äro de hundrade. Nu ha de spridt sig vida kring, de äro borterst där borta, där stjärnan på himlen nästan doppar i hafvet. Stjärnor därofvan —
Källa: Project Runeberg ·
